Satt och funderade över relationer, i detta fallet vänskapsrelationer, som man har och sådana som man haft... Gamla kompisar som man tappat kontakten med som man saknar och även sådana som man valt att bara låta försvinna in i tomma intet. Kanske för att just den relationen inte gav någonting eller kanske för att den helt enkelt gav för mycket, på fel sätt. Men just den vänskapen kan jag ändå sakna, för har man en gång varit vänner så fanns där ju något som man tyckte om, eller var det bara en illusion för att man så gärna ville?
Jag har några vänner där ute som jag saknar, speciellt har jag två...
En av vännerna saknar jag för att vi hade så himla kul ihop och för att vi helt enkelt delade allt! För att vi var precis likadana, av samma sort. Hur kan en sån vänskap bara ta slut? Ofta "växer man ifrån varann" som så många väljer och förklara det. Men om man verkligen vänder och vrider på det så undrar jag -gör man verkligen det? Kanske är svaret så enkelt, kanske är det bara enklast och svara så. Jag visste precis allt om henne, kunde henne ut och in. Detsamma hon om mig. Men idag? Jag har ingen aning om hur hon ser ut, hur hon mår och framför allt: jag har ingen aning om hur hon är som person. Jag känner mig precis som den jag alltid har varit, som att jag inte har förändrats någonting. Men i hennes ögon har jag ju det, precis som hon har i mina ögon. Hur kan det bli så? Kanske för att våra livserfarenheter förändrar oss, även om vi inte inser det och även om vi inte vill att det ska vara så, så är det förmodligen så. Vi skulle förmodligen inte ha någonting och säga varann idag. Mer än alla dom där artiga fraserna som man säger till alla man möter därute, som man tycker att man "bör/borde" säga. Och om det blir så när vi ses så är det ju kanske inte henne jag saknar, utan tiden som var då, med henne?
Har ytterligare en vän som jag saknar mycket. Till skillnad från den förra vännen så vet jag hur hon ser ut, vet ungefär hur hon mår och jag vet lite om vad som händer i hennes liv. Vi har väl pratat i telefon en gång var tredje till vart femte år, men då, ja då är det som igår. Som om vi har pratat varenda dag och jag kan vara mig själv precis så som hon känner/kände mig. Som om tiden stått stilla. Och vi har fortfarande samma sjuka humor och skrattar åt saker som förmodligen ingen annan skrattar åt. Och när jag hör Queen, då tänker jag såklart på henne. Men varför är vi då inte närmre vänner? Varför är vi så långt ifrån varann att vi inte längre känner varann, för egentligen gör vi inte det längre. Och jag saknar henne, mer än den andra vännen. Men varför tar man då inte tag i det och gör något åt saken. Jag vet ärligt talat inte, men jag vet att jag borde göra något åt det. För annars kommer jag bara fortsätta sakna...
Sen finns det så klart den vänskapen som skar sig, där något verkligen gick fel, när någon svek. Men det vill jag inte kalla vänskap, för om man verkligen var vänner, då skulle väl inte något svekfullt hända??
Sen tror jag att det är så, att de vänskapsbanden som man gjorde när man var liten och i grundskolan, dom är dom starkaste. Det är dom vännerna som verkligen känner mig och det är dom som jag verkligen känner, om dom består... För vi har ju varit med från början. Dom nya vänskaperna kan också vara bra vänner och nära vänner, kanske de bästa vänner. Men dom vet ju bara det som jag har berättat, inte det vi har delat. Tiden från förr. Det känns ändå som en viss skillnad, för tiden som varit, är en del av mig. Det finns många vänner som kommer och går. Men dom som man verkligen tycker om, som man kan lita på och vara sig själv med, dom borde man vårda och ta hand om. För som dom säger: En vän är en som vet allt om dig och ändå tycker om dig! Och den vännen, den ska man va rädd om!!
Vill med detta skicka en stor kram till alla nya och gamla vänner därute. Ni betyder mycket och ni är alla en del av mig, på något sätt. Jag tänker på er oavsett "vart" vi är idag. För jag har svårt att tycka illa om någon och har vi en gång varit vänner, på något vis, ja då har jag ju i alla fall tyckt om dig en gång och då gör jag det förmodligen än, på mitt eget lilla vis!
Kärleksrelations funderingarna, dom kommer -förmodligen- en annan dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar