fredag 28 september 2012

Baksidan med ECT...



Nu är det lite drygt ett år sen jag avslutade min ECT behandling. Den som skulle göra mig bättre. Så här i efterhand så vet jag inte om jag kan säga att den gjorde det. Inte när jag läser mina dagboksanteckningar i vilket fall. 

Det som jag ser återkommande i mina anteckningar är att jag inte vet vad jag har varit med om vissa dagar. Många meningar börjar med "tydligen så..." Jag var väldigt förvirrad då. Mycket är helt borta från när jag låg inne, för att inte tala om året innan min ECT behandling. Det året är helt väck i stort sett. Speciellt sommaren. Jag kommer inte ihåg någonting knappt av vad som hände den sommaren. Jag tittar på kort och ser att jag varit på olika platser, men jag hittar inte minnet någonstans, hur mycket jag än letar. Det är ganska otäckt. Som tex när vi åkte till liseberg för ett par veckor sen. När jag svängde in på den parkeringsrutan jag tyckte passade jätte bra så säger barnen -precis där vi parkerade förra året mamma! Försökte förklara för barnen att vi faktiskt inte var på liseberg förra året. Att det var året innan när jag var gravid. Men nej då, vi var visst där förra sommaren. Dom berättade för mig vad vi åkte osv, men jag minns inget alls... Så ser i stort sett hela sommaren ut. Eller förresten hela året. Det är läskigt. Dom lovade mig att minnet skulle komma tillbaka efter ett tag, men nej då, det har det verkligen inte gjort. Det är svårt att acceptera ett sådant "hål" i mitt liv, men om man ser det från andra sidan så är det ju "bara" ett år av ett helt liv. Men ett år av barnens liv, känns tufft att acceptera.

Men nu, ett år senare, borde väl minnet vara "reparerat". Men nej, tyvärr, det är inte det. Jag har så många minnesluckor att jag nästan blir rädd för mig själv ibland. Även att jag får saker och ting återberättat för mig, noga och detaljrikt, så minns jag inte. Det värsta är när jag har lovat barnen något som jag sen inte kan stå för, missar barnens träningstider, glömmer tider hela tiden och minns inte alltid allt som hände igår eller i förra veckan. Det värsta är ju att det är många saker som jag aldrig kommer få reda på att jag "glömt". Sånt som ingen annan kommer på och kan ifrågasätta. Kanske är det inte viktigt då eller kanske bara folk ger upp hoppet och tycker att jag "sviker"? Men skriver jag inte upp detaljerat att jag lovar, tider jag måste hålla, tider som barnen måste hålla, samtal jag måste ringa ect - så försvinner det. Jag känner mig faktiskt handikappad på ett sätt, för jag glömmer ju så mycket och blir sen arg och besviken på mig själv. "Hur kunde jag glömma det???", är något jag ofta frågar mig. Som tur är har barnen ganska stor förståelse, men när jag glömmer saker jag lovat dom, såklart att dom blir besvikna! Tur är att jag har en stor kalender med mycket plats. Men även om den är fullklottrad så missar jag saker ändå. Jag kommer inte ihåg allt jag ska skriva upp...

Jag och min psykolog har börjat prata om detta. Han tror att jag fått en bestående skada efter ECTn. Men hur lätt är det att bevisa? Vi ska prata vidare om detta nästa vecka. Jag kommer att anmäla detta till socialstyrelsen om han verkligen tror att det kan vara fallet. Jag har hittat en person som verkligen engagerar sig i detta och har tänkt ta hjälp av honom.

Så nu skriver jag dagbok igen. Så detaljrikt jag kan och orkar om dagen som gått för att inte fler år ska "försvinna". Jag som hade tänkt att bli student till våren, möjligtvis till nästa höst, om jag inte kan jobba kvar på mitt jobb. Men nu undrar jag - klarar jag att plugga med ett så "förstört" minne?? Speciellt till det jag tänkt då man har stort ansvar och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna ha det om inte minnet blir bättre. Men det känns mer som tvärtom. Att det bara blir sämre och sämre. DET är väldigt tragiskt att tänka på. Vart kommer det då sluta...???

söndag 23 september 2012

Ånedinlinjen!!!


Då har vi äntligen varit iväg på den efterlängtade kryssningen. Vecka 38 som kändes evigheter bort, går redan mot sina sista timmar... Men så roligt jag har haft. Nicke roade oss hela vägen upp i bussen och skratt musklerna har i alla fall jobbat, det är då ett som är säkert. Sen min Tina darlingen, henne kan jag heller aldrig ha tråkigt med. Det var hur roligt som helst hela vägen fram och hela vägen tillbaka!!! Fanns en annan anledning också såklart att jag längtat enormt efter denna resan. Den detaljen kommer inte nämnas här men ni som känner mig vet vad jag syftar på. Det var värt det, hela resan! Idag är allt annorlunda igen och jag är tillbaka i vardagen och nu så ska jag bara få den att vara nästan lika på topp som dygnet på båten var. Inte riktigt lika topp, då gör det ju liksom ingen skillnad när man väl har så fruktansvärt roligt som jag har haft. De där roliga stunderna är ju otroligt uppskattade av en som mått dåligt så länge som jag har gjort! You did my weekend!!! 

Men som sagt, nu är det vardag igen och jag får börja fokusera på annat som gör mig glad igen! Nya planer och nya mål. Viktresan fortsätter imorgon och det är ju ett otroligt stort mål för mig! Jag ska dit, jag bara ska!! 

TACK TILL ER SOM VAR MED PÅ KRYSSEN, VI ÅKER VÄL SNART IGEN??? Puss på er mina underbara vänner!!

fredag 14 september 2012

Höstväder ute, sommar inne!



Ja idag är det sannerligen höst ute! Det blåser och regndropparna samlar sig som droppar på fönsterrutan efter att dom landat där, för att sen rinna ner mot fönsterbläcket. Ja, riktigt höstväder alltså! Men här inne, inne hos mig, har solen börjat leta sig fram bakom lager av moln. Tunga, tjocka, grå lager av moln, börjar nu bli som en lätt dimma framför solen, så den nu börjar lysa igenom. Det är ju fantastiskt skönt att det börjar bli så. Sen vet jag att det är precis som med vädret i allmänhet, det blir molnigare dagar, det kommer att regna också. Men efter regn kommer solsken, right?, så kommer det även göra här. Tillslut kommer mitt hem vara likt något hem på jorden där regntimmarna är få om året, men dyker upp gör dom så klart hos alla. När ska man annars veta när allt är bra och man är lycklig om det inte finns några kontraster. Men får man lite soldagar är regndagarna också lite mer okej och lättare och hantera.

Idag är det som sagt okej. Har haft finaste syster Mia och goaste "tant" Tina (hi hi) här på kaffe och vi har både skrattat och pratat allvarligare saker. Så skönt att sitta och prata om livets både upp och ner. Men jag kommer fortfarande på mig själv att tappa bort mig ibland, att jag bara blir sittandes och inte riktigt deltar i samtalet. Men det har ju med både min sjukdom och mina mediciner att göra. Medicinerna håller jag ganska drastiskt på att trappa ut för att jag ska bli fri från dom. Det vore helt enkelt tok skönt om dom försvann ur mitt liv och jag lyckas fungera ändå. Jag kommer få leva med min stresskänsla och ångest för alltid, till viss del, det gäller bara lära sig hantera det på rätt sätt.

Sen har jag saker att se fram emot med. Nästa helg är det kryssning med lille båten till åland!! Det ska bli så skönt att komma iväg!! Dessutom med tre andra underbara personer och det ska bli så kul!!! En person som jag inte träffat på många år ska dessutom med och jag har faktiskt saknat min vän, så resan ska bli rolig på många sätt. Det är jag helt säker på!!



Sen har jag dessutom finaste Sandra vid min sida i vått och torrt. Hon vet vad jag går igenom just nu och förstår mig mer än väl, då hon på sätt och vis gått igenom samma sak som jag gör just nu! Att vi sen delar samma intresse gör också att det känns så bra! Jag vet att hon finns när jag än behöver och jag hoppas att hon vet att jag med finns för henne med!!

Men andra ord. Jag letar efter guldklimparna i min närvaro och dom finns där, jag har bara haft svårt att rå om dom ett tag. Nu hoppas jag att det får bli lite stabilare och att jag får ha det så här ett tag och samla på mig kraft och styrka inför nästa svacka. Svackorna hjälper även min psykolog och sjukgymnast mig igenom! Min psykolog hjälper mig dessutom att vända mina negativa tankar till att tänka om, på ett nytt sätt, på ett positivt sätt. Jag har bara inte sett det på det sättet innan och jag är glad att han hjälper mig se allt på rätt sätt nu! Jag har mycket bra omkring mig nu, det gäller bara att fokusera på just det!!!