Mamma, det var inte meningen...

Nej det var verkligen inte meningen. Sällan händer det något mellan mig och Måns som gjort oss båda så ledsna som vi blev igår...

Som sagt, det har varit en tuff veckan med sömnsvårigheter och mardrömmar. Så jag förstår att det blev tokigt, för ibland kan det bli det, även om man inte menar det. Min lilla Måns... Han var otroligt trött igår och kanske kom förklaringen till en del av sömnproblemen. För igår satte astma bekymmerna igång med full kraft. Han hade jobbigt och andas och, som vanligt, ont i huvudet. Vilket dessvärre är en av de negativa generna han verkar fått från mig. Fastän allt var jobbigt så "mår han som vanligt bra" i han tycke och ska va ute och leka. För det är ju sån Måns är... Men jag sa att han allt får komma in för jag såg att han inte orkade mer. Jag sa det till honom när jag stod med dammsugaren i hallen och jag bad han snällt komma in. Måns blev arg och ledsen och störtade in, slängde av sig skorna och när han passerade mig så skulle han nog bara knuffa till lite på vägen för att visa att han va arg på mig, men det blev så fel... Han träffade rätt i magen, hårt, så jag nästan tappa andan, för han träffa precis över en redan stenhård och irriterad livmoder... Jag såg på honom, i hela hans ansikte, på hela hans kropp att -mamma, det var inte meningen- det blev så fel... Han rusade upp för trappan och slängde sig, jätte ledsen, i sängen och gömde sig i täcket så gott det gick. Jag skällde lite grann, stängde dörren och låste in mig på toaletten...

Inte för att det gjorde så jätte ont men fy vad jag grät där inne på toaletten... visst, det gjorde ont, smärtan höll i sig och livmodern var fortfarande stenhård, men mest grät jag för Måns skull. Jag såg ju att det verkligen inte var hans mening och jag såg ju hur ont det gjorde i honom för det som hände. Samtidigt som jag blev så rädd, tänk om något skulle ha hänt. Hur skulle Måns hantera det. Det skulle inte vara roligt för honom och leva med. Jag tyckte så synd om honom och det gjorde mig så ledsen att det blev som det blev...

Jag gick ner och dammsög färdigt och grät nästan färdigt... Sen gick jag upp till honom, för även om det inte var meningen så måste han tänka sig för. Det kunde ju gått illa om han verkligen hade slagit till ordentligt, ännu hårdare... Han vägrade så klart komma ur täcket men när jag sa att han skulle komma ur täcket för vi måste kramas lite kom han krypande och fy vad han grät. Stackars liten, kunde knappt andas mellan snyftningarna Men han fick fram mellan alla tårar att mamma, det var inte meningen... Och så grät vi båda två. Som om någon hade dött grät vi och kramades, kramades och grät. Sa att jag visste att det inte vad meningen men att han måste tänka sig för, för nästa gång händer det något och man får inte slåss, även om det inte var ett slag han gav mig. Måns han är liksom mammas pojke och jag tror att vi har ett speciellt band som inte är som alla andras. Han är väldigt rädd om mig på något sätt och han visar det väldigt väl och han, ja han är ju min lilla Måns...

Resten av kvällen hade han svårt och släppa mig, ville vara väldigt nära och det fick han så klart, för jag förstår ju hur han måste ha mått och hur han måste känt sig... Trots allt så sov han ändå bra i natt och idag är han hemma och är sjuk så vi har fått vara lite ensamma ett tag och nu börjar han bli sig själv igen.

Han gjorde det inte av elakhet för det dyker sällan upp något hos Måns som visar på just elakhet. Det blev bara så otroligt fel. Han har sagt fler gånger än jag kan räkna sen det hände att han älskar mig och jag har så klart sagt tillbaka att -Jag älskar dig med Måns, mitt hjärta!!