GALET!!!!

Här har ni mig - snart. Mitt huvud syns snart inte. Jag håller på att fullständigt spricka. Jag bara ökar och ökar och ökar. Det finns ingen hejd på det hela och jag håller på att förlora greppet fullständigt. Jag har gått upp tio kg sen jag låg inne. Mindre än en månad. Förstår ni???? Jag som redan vägde för mycket, väger nu så mycket som jag aldrig någonsin har gjort i hela mitt liv!

Skickade ett sms till Marie. Det började med HJÄLP MIG!!!! För jag behöver göra något drastiskt och det måste ske nu! Jag måste rensa kroppen och börja om. Jag måste rasa några kilo, för jag orkar snart ingenting längre. Det måste få ett slut nu. Jag klarar inte av att äta annat än socker. Min kropp vill inte ha mat. Inget varmt, inget salt. Men ändå är jag konstant hungrig. Jag är aldrig mätt. Kroppen är i oblans och den lurar min hjärna att socker är det enda som skulle hjälpa mig. Jag vet så klart att det inte är så, men jag kämpar så tappert mot ångesten och allt det andra, att jag inte orkar stå emot socker begäret. Men nu ska det få ett slut, det MÅSTE få ett slut.

Snälla Marie har plockat ihop lite burkar till mig och jag ger Fit Line ytterligare en chans. Jag vet ju att jag mådde så bra av de där tre dagarna sist, när jag rensade ut kroppen. Så nu gör jag det igen. Det finns inget mellanting nu, jag måste bryta allt. Jag måste ta hand om min kropp. Det känns inte bra. Jag proppar i den mediciner och onyttigheter varenda dag och det måste ta en vändning NU. Jag ska mata Ebbe, sen ska jag ut i snön till Marie och hämta min räddning.

Det där med 79.9 och ner.... ha ha, ja det började ju så bra men sen gick det verkligen på fel håll. Men nu börjar vi om, IGEN!!!!

Livet från ett annat perspektiv...

Ute är det vitt. Jätte vitt. Jätte fint. Här inne är det lite gråare. Men inte så grått som innan, det börjar ljusna. Sakta men säkert ljusnar det lite mer för varje vecka. Det är i alla fall inte så svart som det var ett tag.

Jag försöker tänka positivt. Så fort jag börjar fundera på hur jag mår, tänker jag om. När jag känner att ångesten är på intåg så tänker jag att det är inte på riktigt. Kroppen bara luras. Så långt det går, så tänker jag om.

Jag har suttit nu på förmiddagen och läst Lindas blogg och det ger ju en ett helt annat perspektiv på livet. Jag tänker på henne och det gör ont i hela mig. Jag har inte ens orkat mig ut efter jul sakerna än, har varken haft lust eller ork. Hon skulle göra allt för att få vara hemma och plocka och pyssla. Då blir jag så arg på mig själv!! Jag har så mycket glädje omkring mig och så mycket liv omkring mig, som bara väntar på att jag ska greppa tag i det igen. Det gamla ordspråket får en att tänka efter - Lev idag, i morgon kan det vara för sent - är ju så sant. Jag glömmer bort det lite väl lätt ibland bara...

Det är juletider, familjens tider. Vi ska vara rädda om varann, uppskatta varann, uppskatta livet, leva och älska!!

Ja som sagt, det går mot juletider och idag går alla mina tankar till den familj som inte vet hur deras jul kommer se ut. Jag tänker på Linda, jag tänker på hennes barn och hennes man. Som sagt, man ser på livet från ett helt annat perspektiv när man får ett inblick i deras... Detta är svårt att skriva om, konstigt vore väl annars, finns ju inga ord i världen som räcker till det hemska som händer henne. Så det får helt enkelt sluta här idag, men tankarna på familjen fortsätter...

Zumba it is...

Hur allt än är, hur jobbigt allt än må vara och hur orkeslös jag än är - så måste jag träna på ett eller annat sätt... Det är så jäkla motigt när allt man bara vill är och ligga och vila, när möjligheten finns. Men då tvingar jag mig. På med träningskläderna och på med Zumba.... Kroppen mår ju inte bra. Ryggen värker och kilorna ökar. Den där medicinen gör att jag bara äter och äter och äter. Inte bra alls, så något måste göras. Jag måste börja i någon ände, varken jag vill eller inte... Och jag börjar med Zumba.

Det är något mellanting. Dansa är ju kul -i vanliga fall- träna är mindre kul, men detta i kombination fungerar ganska hyfsat. Jag kan tycka att musiken är lite enformig, och hur mycket jag än försöker, kan jag inte lära mig salsa stegen. Men jag rör på mig och zumba är bra för flåset och speciellt magpartiet, för det känns när man gör rätt kan jag lova. Mera träningsvideor som är gjort mer som dans skulle jag önska, för dansa är alltid kul.

Men vilken komedi det blir... Man får ju hoppas att ingen råkar se mig när jag likt en flodhäst försöker mig på dans som salsa och andra roliga "rör på höfterna danser", för det måste ju se fruktansvärt roligt ut. Det hade ju varit väldigt bra, om det hade roat mig lika mycket som det skulle roa andra, om dom fick se mig... Men i slutändan kommer det roa mig med. På ett annat sätt, när det - förhoppningsvis - ger lite resultat!!

Let´s Zuuuuumbaaaaaaaa!!!

Oförstående...

Just nu kan jag tyvärr inte skymta solen, tråkigt nog...

Jag förstår verkligen inte hur vårdcentralen fungerar. Jag är alltid den snälla patienten som låter mig vänta och inte kräver och är påstridig. Jag tycker att när jag har sagt och förklarat mitt problem, så ska dom finns där för att hjälpa. Men det är tydligen inte så. Måste man skälla, vara arg och kräva för att få någon som hjälper?? Ja gjorde det idag, jag Jenny Lindén har ringt och skällt (!), men tror inte det heller hjälper, det känns inte så i vilket fall...

Det var ju så allt startade, att jag inte fick den hjälp jag behövde. Jag ringde och ringde och ringde... Men vad hjälpte det? Olika läkare, olika svar, miss i journalen och diverse turer - det var ju det som gjorde mig så dålig, att jag tillslut fick läggas in. Ja när jag själv sa att ni får skicka mig vidare nu för jag får ju ingen hjälp av er, det var ju då jag fick till svar "ja vi känner att inte vi kan göra mer för dig mer här heller nu". Nej, det förstod ju jag med, men vad ska man göra då?? Hjälp mig! Jag har ju aldrig varit i den här karusellen innan och när man redan mår dåligt, är det inte lätt och vara påstridig.

Det var ju därför jag valde att läggas in när dom tyckte att det var det som behövdes, för att få den hjälp jag behövde, för att få en chans att återhämta mig, men när jag väl skrevs ut därifrån, ja då börjar vi om från noll igen.

Jag har så mycket frågor om min medicinering, men jag har ingen jag kan fråga - märkligt nog. Ringer jag till Ryhov får jag svaret att jag ska ringa till vårdcentralen. Ringer jag vårdcentralen säger dom att dom ska ringa tillbaka, eftersom dom inte har någon ansvarig läkare till mig där heller OCH att dom inte fått någon remiss från psyk i jönköping, vilket dom borde fått om jag skulle tillbaka till den där förbannade vårdcentralen. Men ingen ringer tillbaka och jag ringer igen. Men då ska dom kolla vad den förra sköterskan har sagt och så säger dom åter igen "hon ringer dig imorgon" ja visst, gör det... jag har ju hört det innan, det betyder inte ett skit för mig att få det svaret. Känns det bättre nu frågade hon idag, efter ytterligare ett samtal med det svaret... Nej det gör det inte, inte alls, för det svaret har jag fått innan och ingen har ringt så det känns inte ett skit bättre, men vad ska man säga?? Jag sa som jag kände -nej, det gör det inte och vi får väl se om någon ringer imorgon...

Jag har ringt både avdelningen som jag var inlagd på och vårdjouren. Alla säger samma sak - en uppföljning borde vara inbokad av ansvarig läkare för att se hur det fungerar med mediciner och hur jag mår osv. Dessutom har min psykolog kollat upp hur det ska fungera när man har behandlats för förlossnings depression. Då ska man inte skickas tillbaka till allmänläkare på vårdcentralen, utan följas upp av en psykriatiker. Det står klart och tydligt men ingen verkar förstå. Hon har både ringt och mailat psyk på ryhov, men får inga svar. Jag ringer, men får inga svar. Vad ska man göra??? Detta är helt galet sjukt och jag vet snart inte vart jag ska vända mig. Hur kan det inte finnas någon som är ansvarig?? Jag var ju faktiskt så dålig att jag till slut fick läggas in, så hur vågar dom bara låta mig gå här hemma och må dåligt, med tusen frågor, och fortsätta ringa runt och runt utan svar???

Så idag har jag en riktigt tung dag igen. Orkar ingenting, orkar inte ta tag i något, har ingen matlust, vill bara gråta. Jag försöker och försöker vara positiv, jag försöker se solen, jag kämpar mot toppen men just nu är det väldigt slirigt, har åkt ner en bra bit igen och känner mig så maktlös, så matt.... För nu vet jag inte hur jag ska fortsätta, vart jag ska vända mig. Ska man behöva åka in till psykakuten IGEN, bara för att ingen tar tag i det hela? Inte konstigt i så fall att dom är överbelastade... Ett mail ska gå från den här uppgivna tjejen till chefen där inne. Det kan jag lova, för jag tycker detta är skamligt. Tänker på alla dom som mår värre än mig. Måtte inte dom ha samma bekymmer med vården som jag har!

Det finns inga alternativ mer än att fortsätta kämpa mig uppåt, idag är det bara så himla jobbigt. Jag hoppas jag får nytt fotfäste när jag vaknar imorgon....

Pest eller kolera??

Ja man kan ju säga att det här är dagens gåta. Vad går så fjäderlätt uppåt utan ansträngning och så trögt när det går neråt, så man får fasiken kämpa varenda timme???

Vikten så klart... Den där jäkla vikten. En av de nyinsatta medicinerna som gör att ångesten ska minska och som gör att jag sover bättre på nätterna, gör tyvärr också att jag äter likt en.... tja, skogshuggare?? Eller han världens starkaste man kanske, som var med i let´s dance? Vi kanske kan jämföra vårat födointag, med enda skillnaden att hans intag, säkerligen, är det mesta nyttigt intag och så är det inte alltid här. Eller - så är det nästan aldrig här. Medicinen gör att jag är konstant hungrig, att det inte finns någon botten, att jag aldrig blir mätt. Kroppen tror på något vis att jag håller på att svälta hela tiden, och det är jobbigt.... Jag som hade kämpat mig ner så duktigt gick upp dom dubbelt så fort och två kilo till.... Suckar tungt när jag skriver och pausar för att stoppa in ytterligare en ullareds kola i munnen?? Märkligt hur hjärnan, ögat och känslan sammarbetar ibland. Eller inte samarbetar mer i detta fallet... Allt verkar fungera omvänt i min kropp just nu. MEN, som vanligt, en sak i taget... Det är lite som att välja mellan pest eller kolera? Ångestfylld, sömnlös och mindre hungrig eller ångestfri, utvilad och matdesperat???

Finns inget val här, för jag har fler än mig själv att tänka på. Först ska jag få vardagen att fungera, må bättre och få mer ork, sen (läs:nu) ska jag käka upp kolorna och SEN börjar jag om med vikten igen... o då jäklar!!

Älskade barn....

I bland kan jag bara sitta och fundera på hur mycket man kan älska sina barn egentligen. Skulle man på något sätt gradera på en skala från ett till tio? Nej det fungerar ju inte eftersom tio långt ifrån räcker till. Samma sak om man skulle sätta en skala från noll till en miljon, så fungerar det inte i alla fall. För en miljon, vad är det mätt i kärlek till sina barn?? Absolut ingenting. Hur man än försöker mäta, så går det inte.

Skulle den gå att mäta i längd? Nej, för den längden skulle inte ha något slut. Och vart hittar man ett måttband som aldrig tar slut? Möjligtvis om man hade ett måttband som satt ihop så det blev en cirkel, för då finns det inget slut, inget stopp, den bara fortsätter och fortsätter... Men dessvärre blir den inte större och större, utan skulle vara samma cirkel hela tiden, så det fungerar ju inte heller. För varje dag med mina barn, så älskar jag bara mer och mer....

Skulle man istället mäta kärleken till barnen i volym, då skulle det rinna över hur lätt som helst, även om man hittade det största måttet som någonsin tillverkats, det skulle rinna över fortare än något någonsin runnit över.


Hur jag än funderar på om det på något sätt går att mäta kärleken till de underbara små som man faktiskt har satt till världen, så fungerar det inte. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dom och att all den kärlek faktiskt får plats i mitt hjärta, är lika oförklarligt som livets uppkomst.

På kvällarna när barnen sover och jag är klar för sängen, brukar jag alltid gå ett varv till barnen och stoppa om dom en extra gång och ge dom en puss på pannan. I bland blir jag stående där och tittar på deras fridfulla ansikte när dom sover så gott. Då svärmar det över. Underbara underbara barn... Hur dagen än har varit med de små - hur bråkigt det än har varit - så är allt som bortblåst när man står där och tittar på dom.

Dom är det absolut det bästa som hänt mig och min kärlek till var och en av dom är oändlig. Jag tänker var och varannan dag när jag tittar på mina barn - Hur mycket kan man älska sina barn egentligen??? Hur mycket kärlek får plats i en mammas hjärta?? Svaret är nog bara att det finns bara en början till all kärlek och alla känslor, en start - men inget slut och inget stopp. För hur mycket den än växer, så finns det alltid plats, för kärleken går inte mäta och då kommer det heller aldrig bli fullt, hur mycket man än älskar!!

Emil, Måns, Maja och Ebbe - Jag älskar Er mest av allt, alltid!!!

Ett snäpp uppåt

Ja idag är första dagen på resten av mitt liv. Inget får en att tänka på livet så här mycket, som efter man har varit där nere på botten. För där nere finns ingen framtid, inga känslor, ingen ork, inget liv, inget glatt, inget alls... Allt är bara en enda gråskala. Man bara överlever. På något sätt försöker man göra det, en dag till, en timme till... Alla orkar inte ens en minut till. Som tur var kom jag aldrig så långt ner, att jag började ifrågasätta om livet ens var värt att leva. För leva ville jag. Fanns inget jag hellre ville! Leva och må bra. De sista dagarna när det var som värst, ville jag bara ta en sömntablett tidigt på kvällen så jag fick sova, för jag orkade inte vara vaken.... Men någon tanke på att jag inte ville leva, det fanns aldrig - och det är jag så oändligt glad över, att jag inte lät det gå så långt. För då hade vägen tillbaka varit ännu längre...

Idag är det dags för att ta sig upp en avsats ytterligare. Första dagen jag är ensam hemma med Ebbe. Första dagen Jonny jobbar. Första dagen då jag inte kan sätta mig själv först om jag skulle behöva det... Jag har haft gott om ångest på morgonen, vill helst inte vara ensam hemma. Jag vet att jag klarar det, jag vet att jag fixar det nu, men känslan gnager ändå. En nervös knut bor i min mage. "Knyt upp den då" skrev Jonny i sitt sms. Idiotiskt svar tänkte jag först, men sen när jag tänkte en gång till, så insåg jag att han har ju så rätt. Jag kommer ju aldrig knyta upp den så länge jag drar mig undan och bara väljer att slippa allt som jag tycker är lite jobbigt nu. Jag drar ju bara åt hårdare och hårdare varenda gång. Jag måste allt börja lossa på det lite nu, jag vet att jag klarar det! Lite i taget utan stress, så kommer jag känna den lite mindre för varje dag.

För det har vänt. Stundtals känner jag igen mitt gamla jag igen. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns!! Det liksom vill bubbla över i hela mitt inre när jag känner så. Jag kan inte säga att jag går ner och känner mig "deppig" längre. Blir bara väldigt lätt trött och så denna ångest då... Den är inte ett dugg bättre ÄN, men snart, då ska jag ta tag i den där lilla ångesten med horn med. Men en sak i taget, och jag måste börja med knuten. Dag för dag ska den bli lite lösare och när den är uppknuten så har jag klarat en avsats till!!

Jag kan inte tacka Er alla nog för alla kommentarer och stöttande sms! Även om jag inte har svarat, så är ni och era ord guld värda. För varje gång jag läst något som någon av er skrivit här, på facebook eller via ett sms så har jag lett för mig själv och tänkt på hur gulliga ni är som bryr er!! Det betyder MASSOR!!! Ta hand om Er alla underbara!!

Från botten mot toppen...

Ja, när man väl varit där nere, på botten, finns bara en väg att vandra och det är mot toppen. Jag har börjat. Det är långt dit upp, men jag börjar åtminstone skymta den. Det ser så klart ut där uppe. Inga gråa moln och solen ler. Jag ska dit, även om det tar lite tid så kommer jag fram, så småningom....

Efter diverse turer till olika läkare, olika medicineringsordinationer, slarv från läkare som inte antecknat det dom ordinerat, receptslarv och telefonkö varenda dag eftersom inget av deras slarv hjälpte mig så brast det ordentligt. Jag som trodde jag var på botten insåg att det gick och komma längre ännu längre ner. Tack vare "underbara" vårdcentralen... Ja så efter alla turer orkade jag inte mer.

Det resulterade i att jag blev inlagd. Inlagd på "psyket" klingar ju inte så fint i någons öron, inte ens i mina, så det var väl inte det jag först ville. Men kände sen att jag inte hade något val. Nu skulle jag åtminstone få rätt hjälp. Avdelningen för de med förlossningsdepressioner var full, så jag fick ligga på en för dom som är "allmänt" deprimerade. Man har ju en slags bild hur det ska vara där inne, men så var det inte. Bara vanliga människor som haft det jobbigt på ett eller annat sätt och behöver hjälp med att ta sig upp till ytan igen. Första dygnet bara grät jag, personalen var underbar på alla vis. Jag såg det som ett misslyckande att hamna på "psyket". Nu vet jag bättre. Det var starkt av mig att skriva in mig och be om den hjälp som ingen på vårdcentralen kunde ge mig. Ett misslyckande hade det istället blivit om jag inte skrivit in mig och fått hjälp, för vem vet hur det hade blivit då??

De två nästa dygnen bara sov jag. Jag var så trött. Alla mediciner blev utbytta, många blev insatta. Nu kunde jag slappna av, slippa oroa mig, slippa all jäkla ångest som jag gick omkring med. Jag la min hälsa i personalens händer och bara andades ut... Så trött jag insåg att jag var då. Det var så skönt och få släppa allt och bara vara så där trött och få det ur kroppen. Nu är det viktigaste att jag får sova ordentligt och ta det lugnt för att återhämta mig. Stannade en och en halv vecka sen skrev jag ut mig själv. Dom hade velat ha mig där ett par dagar till, men jag har ju tre barn till som det ska fungera med, så jag fick ta mig hem.

Det som är mest skrämmande med att vara inlagd är att man inser hur många i vårat samhälle som faktiskt mår dåligt. Det kan vara vem som helst. Någon hade jobbat sig "slut", någon hade förlorat sin man, någon fick inte rätsida på sitt liv på grund av arbetslöshet och sjukdom, många var unga, runt 25, men några var äldre och det gemensamma var - de var precis vem som helst. Underbart goa trevliga människor som man önskade allt gott när man åkte hem. Hoppas dom finner sin väg "upp" snart.... Jag tror att de avdelningarna kommer bli mer och mer överbelastade dessvärre i vårat stressiga samhälle. Vi är inte så rädda om oss som vi borde vara. Vi "kör på" och förtränger till kroppen inte håller längre. Det är tragiskt, men sant....

Jag är i alla fall hemma nu, men det är tufft. Min kropp är helt slut, så slut den bara kan vara. Inte en enda energi cell verkar fungera och man får samla alla krafter man har bara för att ta fram frukost och skicka barnen till skolan.... Jag har börjat min vandring upp. Jag kämpar varje dag uppför den långa backe jag har att vandra. Jag börjar fyllas med hopp, hopp om en ljusare framtid. Jag vet att jag kommer upp, men jag vet att det kommer ta tid, men det får det... Och sen när jag kommit dit upp, då ska jag göra allt för att inte komma hit ner igen. Även om det innebär att man får vara egoistisk och sätta sig själv först i vissa lägen, ja då får det bli så. För det gynnar ingen i sin närhet när man mår så här! Jag tror på mig själv, jag måste det. Finns inga alternativ.

Jonny har varit toppen mitt i allt kaos. Han har tagit Ebbe utan att klaga en gång på att det varit jobbigt. Det är skillnad på att vilja göra allt och att måste göra allt. Han verkar vilja och det är otroligt skönt. Han tar nätterna alltid, de gånger han äter på nätterna vill säga. Oftast gör han inte det längre. Han ser till att jag får den vila jag behöver. När jag ser han och Ebbe tillsammans så fylls jag av lugn, för det fungerar så bra. Ytterligare en toppen pappa har tagit ett kliv in familjelivet. Med stora kliv dessutom!

Jag tror på ett lyckligt inre i framtiden, jag hoppas det kommer vara bra nästan varje dag. För har man inga dåliga dagar, så inser man ju inte vilka dagar som är bra. Sen ska jag med kärlek och omtanke visa alla runt mig hur mycket dom betyder för mig!!! För ni, mina nära och kära, betyder allt!! Så med tro, hopp och kärlek ska framtiden bli fantastisk!!