Torka...

Bilden är lånad från Stellas.se

Ja, här är det då torka på massor av sätt... mitt liv går sönder känns det som och jag måste försöka leta i mitt innersta för att få tillbaka något som får det andra att också växa.

Jag har total idé torka. Brukar ha massor av ideér och och planer för vad jag vill göra. Jag kan inte fota, för jag hittar inga motiv. Allt ser tråkigt ut och jag kan tänka lite i de banorna varför ska jag ta kort på det?? Det är väl ingen som vill se det heller. 

Jag som nyss börjat scrapbooka lite och tyckte det var otroligt roligt, tycker nu bara allt ser tråkigt ut. När jag ska dekorera sidan, finns det inget som är roligt och sätta dit och som passar. Jag som brukar ha massor av ideer av hur det kan se ut, men nu är det bara blankt. 

Jag skulle vilja måla dörrposterna vita, ringa hyresvärden och kräva omålning i hallen och få trappan fixad! Men ursh, det orkar jag inte. Ska det komma en massa hantverkare hit? Näää... Skulle vilja ha mycket i vitt och sen en massa färgglada detaljer, ungefär som på Åhlens reklamen! Så man blir glad när man kommer in hit. Nu är det bara trist och jag trivs inte här, inte som det ser ut nu i vilket fall! 

Jag började ju skriva Haiku dikter och hade ju stora planer för det med bild och dikter, men hur ska jag kunna skriva när jag inte hittar inspirationen? Kanske om jag tvingar mig gå ut och samla intyck kanske det kommer lite av sig själv. Men det innebär ju att jag måste ta ett foto som visar något om det jag skrivit, så neeeee....

Jag har inga framtidsdrömmar. Mer än att bli bra, kunna jobba och få bo i ett stort hus med öppna ytor! Men inga andra "vanliga" drömmar, som att kunna lära sig något, läsa till något, ändra något i min livsstil. Svårt och förklara, men när jag försöker se framåt så ser jag ingenting. Låter det luddigt?

Jag skulle vilja fixa barnens rum ordentligt! Just nu känns det bara som att möblerna är inställda, men det finns ingen känla i rummen! Så tråkigt! Jag kom ihåg när jag bodde hemma vad jag pysslade i mitt rum för att det skulle vara mysigt och jag skulle känna mig hemma - trivas! Så skulle jag vilja göra med deras rum med! Vårat sovrum är ok, så där känner jag inte att jag måste göra något, just nu i vilket fall som helst.

Jag skulle vilja virka mer. Lära mig det på riktigt och göra något till barnen eller mig själv. Jag skulle vilja sy mer, för sy vet jag ju att jag tycker om, men just nu - bläää, orka?

Det finns säkert flera saker som jag bara inte kommer på just nu. Men hur ska jag komma på rätt spår igen. Hur ska jag orka och få tillbaka min inspiration och lust till att göra saker och hur dom ska göras. VARFÖR ÄR DET SÅ HÄR???? Förstår att det har med min psykiska ohälsa och göra, men NÅGONTING!! Varför finns det inget, varför är allt borta?? Jag vet inte hur jag ska komma på rätt spår igen. Funderar mycket på det. Jag har ju inte ens lust att blogga, för jag har ingen aning om vad jag ska skriva om...

Det jag funderar på är om jag börjar med ett fotomaraton, så bestämmer jag en dag när jag ska göra det och då gör jag det bara. Måste fixa lite ord bara så jag har en lista. Någon som vill vara med? Krävs ju ingen speciell kamera, det är ju bara en kul grej (ska vara kul i alla fall, i vanliga fall) och det är ju roligt sen och se vad alla tagit på och i vilken synvinkel dom sett ordet ifrån.

Det jag också kan göra är att tvinga mig och skriva en haiku. Det är inte lätt och tvinga fram det, men jag kanske får nöja mig med en halvbra än ingen alls. Sen är det den där träningen då... ursh, men ett måste.Kan ju börja hemma på min matta, bara jag gör NÅGOT!!!

Hur och varför allt har blivit som det har blivit kan jag nog aldrig få svar på. Jag kan spekulera och vrida och vända på mina tankar, men några säkra svar kommer jag inte att få. Det jag behöver nu är uppskattning, uppmuntring, stöttning, bli älskad, få prata och känna att JAG betyder något, precis som jag är. Det är dåligt på den fronten om jag ska vara ärlig och det gör mig ännu mer sorgsen...

Kanske känns det bättre imorgon?? (min mest uttjatade mening ever, finns nog med på google nu...)

Min årskrönika

Skrev ju en årskrönika förra året och tänkte fortsätta med traditionen. Jag gick tillbaka och läste den årskrönikan och inser att inget blev som jag trodde, ville eller förväntade mig. Allt blev helt tvärtom. Jag trodde jag var på väg och bli bättre när jag skrev den, men i själva verket var det en ny väg mot botten. Jag står stilla och stampar och känner att jag egentligen inte har kommit någonstans. Jag som trodde jag skulle gå ner i vikt, har gått upp ännu mer. Jag som trodde 2011 skulle bli bästa året någonsin, blev nog ett av de sämsta. Visst, jag har lärt mig mycket mer om livet, har lärt mig hur det är på botten flera gånger detta året och väntar fortfarande på att komma upp mot toppen. Men i år förväntar jag mig ingenting. Jag lever dag för dag, timme för timme ibland. Det finns inget imorgon, inte än. Jag tar det som det kommer. Det kommer lösa sig. Men jag har mycket att jobba med.

År 2011 kan jag inte skriva så detaljerat om. 2011 är mest en gröt som jag inte har så mycket minne av. Trodde det var ECT:n som var den största boven till det. Visst, den var delaktig under tiden jag gjorde min ECT, men har nu fått veta att det är min sjukdom, GAD, som är stor bov till den minnesproblematiken jag hade/har. Så den kommer inte bli så mycket bättre. Jag måste skriva upp allt för jag kommer inte ihåg vad som sägs till mig och jag hittar inte alltid i Mullsjö till dom enklaste gator, som jag annars kör till utan att ens tänka. Det är konstigt det där. Det borde ju liksom bara sitta det där. Men men. Det är väl en del som jag måste acceptera. Det går ju träna upp till en viss del också, så det hoppas vi på. Annars är det mest att jag "vet" att vi firat barnen när dom fyllt år, men jag minns det inte. Jag vet att vi har varit på liseberg, men jag minns det inte. Jag vet att jag har legat inne och fått ECT, men jag minns det inte. Jag vet att jag började skola in Ebbe på dagis, men minns det inte osv... Ganska tragiskt, men och andra sidan, vad är ett år av ett helt liv?? Jag hoppas nu bara att allt blir lite bättre.

Det jag ska fokusera på först är energin. Läkaren pratade mycket om det. Det man gör åt, måste fyllas på. Dessutom gäller det att välja vad man lägger sin energi på, så man inte lägger det på en massa saker som man ändå inte kan påverka. Det blir en massa energi förlust för man får ingenting tillbaka. Samma sak med hem, mat, sömn och frisk luft. Att man har det tryggt på hemma plan och äter som man ska och kommer ut och rör på sig. Att omge sig med människor som man tycker om och som ger tillbaka och inte bara tar. Det finns en del som måste ändras på den punkten. Ett fåtal av er därute kan nog gissa vad jag syftar på. Negativitet har jag sannerligen fått nog av. Jag stänger bara av mina öron när det uppstår, vilket är lite väl ofta. Men allt kan jag inte ändra på just nu. Jag har dock min syster som fyller på massor när det behövs. För hon ringer och skickar sms och kolla hela tiden hur jag mår. -kärlek- Det betyder allt och jag behöver någon som frågar hur jag mår som jag kan prata med och som faktiskt lyssnar och det gör sannerligen hon!! Får ibland väldigt dåligt samvete, för att det inte känns som jag ger något tillbaka, men hoppas jag kan det när hon behöver! Vad gäller det övriga två sakerna, är det heller inte så bra. Jag slarvar sjukt mycket med maten och går ut och går tok för sällan. På måndag drar dagis igång och då hoppas jag promenaderna kommer igång igen med. Sen hoppas jag att jag får tid hos en psykolog snart så jag kommer igång med KBT. För jag vill få tankarna på rätt väg. Måste vända allt nu. Andras negativa tankar kan jag uppenbarligen inte styra, så det måste jag sluta lägga energi på. Det är bara och stänga av...

Men detta år hoppas jag på kunna utveckla mitt fotande lite mer. Jag hoppas jag kan komma igång med träningen ordentligt. Jag hoppas kunna bli lite bättre och få tillbaka lite av min energi. Jag hoppas kunna utveckla min "nya" hobby - scrapbooka! Det är så roligt och göra något av alla foton som bara ligger. Det kommer bli ett album med glada färger och bilder som får mig att le. Jag hoppas kunna komma ut och jobba lite i alla fall, även i fall det inte blir heltid. Jag vill inte ha för mycket att tänka på som jag ska "klara av", vi får helt enkelt se vad jag orkar. Allting löser sig tillslut, det är inte vad jag känner, men det är vad jag måste tro! Under tiden får jag tänka om och om igen, många gånger varje dag, det som Sandra skrev till mig en gång som fastnat i huvudet VAR STARK!!

Så gott nytt år till Er alla där ute! Jag hoppas ni får ett fantastiskt år!!!

Att tänka om...

Idag hade jag tid hos läkaren. Första planerade läkartiden på evigheter. En överläkare från jönköping kommer hit en dag i veckan och äntligen fick jag en tid. Jag tog med mig Jonny för att han skulle få höra exakt hur jag mår och få samma information om GAD som jag fick. Vet inte hur mycket han lyssnade men... Jag lyssnade i alla fall så mycket jag kunde. Jag tappar så lätt bort mig när jag måste sitta och lyssna på ett längre information samtal. Måste koncentrera mig till max, men han var verkligen jätte bra och han såg på mig när jag tappade bort mig för då pausade han lite och liksom "väntade in" mig. Han pratade sakta och var väldigt noga med att få med allt och lyssnade väldigt noga på vad jag hade och säga. Jag måste dock börja tänka om vad gäller min framtid...

Man tänker ju sig alltid den "perfekta bilden" när man tänker framåt. Inget fel i det för det vore ju för tråkigt och man tänkte tvärtom. Men när något ändrar den där bilden permanent då måste man tänka om... Det kan vara både positiva saker och negativa. I detta fallet är det inte positivt och tankarna på framtiden är som "avhuggna".

Att leva med GAD är som att gå runt och vara rädd hela tiden, eller ha ångest som är ett bättre namn. Jag har ganska nära till "panik gränsen", mer än vad andra har. Därför jag så lätt får panikångest för det behövs så lite för att nå upp dit. När kroppen går omkring med så mycket ångestkänslor så hela tiden så blir den ganska trött. Jag blir så matt. Sen blir minnet också enormt påverkat. Vilket förklarar om jag upprepar mig här många gånger när jag skriver... Dessutom är det ett otroligt stresspåslag att gå runt med ångest hela tiden vilket inte gör att jag känner mig mer pigg direkt. Sen ihop med depressionen så är det ju inte konstigt att jag mår skit. Psykoterapi ihop med mediciner är det som kommer hjälpa mig. Medicin justeringar kommer det förmodligen bli, men det vet vi inte än. Det finns så mycket att skriva om detta att jag skulle kunna hålla på i oändligheter, men det var väl inte det jag skulle skriva om idag, utan framtiden...

Jag frågade honom vad han trodde om jobbet. Meningen var ju att jag skulle börja jobba den 15 januari, på halvfart i alla fall. Men det blir det tydligen inte. Jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven, fick inget datum, men kanske till sommaren. Men sen tillade han att jag förmodligen inte kommer kunna jobba heltid, någonsin... Vi vet inte, vi kan inte säga något om framtiden - det kan ingen, men han trodde inte att jag skulle klara det med min kropps stresspåslag. Det slog undan fötterna på mig lite om jag ska vara ärlig. Jag går ju hela tiden och väntar på att jag ska bli bättre, så jag kan börja jobba igen, så allt kan bli som vanligt. Normalt. Men då sa han till mig att normalt för mig, är inte normalt för någon annan och vise versa. Mitt liv är normalt, för mig, men kanske inte för dig. Men hur det än blir, så blir det normalt för mig. Luddigt? Ja lite kanske. Som mitt huvud...

Det känns tungt idag. Det känns som jag fått en dom. Men ändå borde jag vara lite lättad, för nu har jag fått veta och fått svar på många av mina frågor. Men det är ändå tufft när allting rubbas och det inte blir som jag hade tänkt. Jag måste nog bara smälta allt lite. Har så mycket ångest och orkar inte riktigt tänka just nu.

Men det jag vet, är att jag måste tänka om lite nu....