När vänder det???

Idag ska jag skriva ganska privat, men sådant jag behöver få ur mig. Sådant som förklarar mitt måeende och till viss del kanske jag får skylla mig själv, jag har också sårat. Nu önskar jag bara att det ska vända för mig och genom att få ur mig en del kanske det kan lätta lite i mitt inre. Jag hoppas det i alla fall. Förlåt om jag skriver saker som vissa av er inte vill ska stå här, men jag måste.

Efter snart tre veckor här på mitt rum på psykriatiska kliniken avd F, börjar en liten liten strimma hopp, kanske gnista, tändas inom mig. Den är fortfarande inte stor, men den finns där. Ja, den tändes häromdagen, på förmiddagen, runt elva någonting, i huset bredvid där jag ligger. Efter mycket disskuterandes hit och dit fick jag en tid till sjukgymnasten där ute. För att få hjälp med min huvudvärk och mina andra kroppsbekymmer som jag inte får bukt med. Tex så sitter jag och spänner hela min kropp, fastän jag hela tiden tänker ”slappna av Jenny, slappna av…” så spänner sig varenda muskel i kroppen sekunden efter. Så otroligt jobbigt och förklarar en hel del av min nack och huvudvärk. Så han frågade mig lite försiktigt om det fanns något speciellt som hänt i mitt liv, där jag känt mig stressad, pressad och tyckt att livet varit allmänt tufft. 

Det har det, många gånger. Kanske inga andra tror att det är så, men jag vet ju vad som har påverkat mig på djupet och nu är det dags och bearbeta. Det går inte bara rusa vidare som om ingenting har hänt - för evigt. Även jag har en gräns, jag klarar inte hur mycket som helst, även om jag bra gärna skulle vilja.

Det började väl med att lilla systers pappa dog i cancer, strax därefter även en annan nära vän till familjen. Sorgens tid. Sen blev det en skilsmässa mellan mig och Johan och även om det var mitt beslut så var det aldrig enkelt. Det var tufft för Johan, det förstod jag ju, men det var även en tuff tid för mig. Dessutom var jag arbetslös och uppepå det blev det en flytt. Alla livskriser man kan gå igenom gick jag igenom på ett par månader. Klart att jag redan då började må dåligt. 

Sen började väl allt sakta men säkert ordna upp sig. Jag fick jobb, barnen gick på dagis, jag blev kär på nytt, jag blev sambo och jag mådde jätte bra igen. Men så ville han inte mer, så vi fick packa ihop oss igen och flytta på nytt. Men allt ordnade sakta men säkert upp sig på nytt. Vi fick en ny lägenhet och jag utbildade mig till konditor/bagare på det lilla konditoriet där jag fick jobb. Jag började träffa bagaren på stället där jag jobbade. Han var tok för ung för mig, men det var ändå något där…. 

Från början var det nog inte så allvarligt menat men efter ett tag förstod vi att vi inte kunde låta bli varann. Men det fanns fler som inte kunde låtas bli och jag blev sårad gång på gång och det gjorde så ont i mig att jag grät mig till sömns på kvällarna. Det gick upp och ner, var av och till, fram och tillbaka och fanns aldrig någon trygghet, även om jag så gärna ville att det skulle vara det. Tryggt. Men ändå kunde jag inte hålla mig där ifrån. Så uteblev mensen. Nu då?? Vad skulle jag göra nu???? Jag kunde inte ta bort det, det gick inte, så vi fick helt enkelt göra ett försök att hålla ihop. Skulle vi inte reda ut det tillsammans, så skulle vi lösa det var och en för sig, för ta bort det var inget alternativ.

Det tillsammans med att jag under en period på ca 3 månader (innan jag blev gravid) jobbade ca 250 timmar i månaden, fick alltsammans att rinna över. Det blev för mycket med sömnlösa graviditetsnätter och sena nätter fyllda med matning och blöjbyten. En dag tog det stopp. Ebbe bara skrek och det bara rann över för mig. Jag fick en förlossningsdepression, en rejäl sådan. Blev inlagd ett tag, det var sorgligt men nödvändigt. Efter det har jag inte riktigt återhämtat mig någon gång alls. Det har varit bättre och det har varit sämre, men nu har det varit ytterligare en ännu mer sämre period och jag ligger inne igen.

Det är dessutom svårt att hitta en medicin som fungerar på mig och det sista att testa var ECT. Jag trodde inte ECT existerade längre men det gör det tydligen. Man sövs ner och under en kort narkos får man el genom skallen (enkelt förklarat) och det ska tydligen sätta fart på endorfiner och annat smått och gott som finns ”där uppe”.

Tre dagar i veckan får jag detta och det verkar som att det sakta men säkert blir stabilare och bättre. Skulle ju börjat jobba nu, men nu blir det inte så. Allt är omvänt och jag vet inte hur dom/jag ska göra för att det ska gå på rätt håll!!???

Idag har det varit ytterligare en sådan där dag då allt har känts så hopplöst. Helgen hemma har varit tuff, sen är det är tufft att vara från barnen så här mycket, det känns som jag bara faller längre och längre ner och nu måste det hända något! Annars finns det ju ingen anledning och ligga här och vara ifrån hela sin familj och allt jobbiga som det för med sig. Ursh, jag vet varken ut eller in längre. Vad, vad, VAD kan hjälpa mig att må bättre???

Att ta upp ridningen är en sak som jag tror jag skulle må jätte bra av! Att få åka ut till Susanne och komma ut i skogen på hennes underbart fina häst skulle vara helt underbart!! Så Susanne, snart har du stallhjälp!!

Att ligga här inne är annars rätt ok. Personalen är bra (de allra flesta), de andra som ligger här är precis som jag, vilsna och mår dåligt. Vi är ganska många i ungefär samma ålder och under andra omständigheter – skulle vi säkert kunna ha haft kul ihop. Men nu är ju alla lite ”dävna” och ingen orkar vara som vanligt. Men det är ju också ganska skönt, vi behöver inte ta på oss någon mask och låtsas må bra och vara glada när vi inte är glada. Vi är bara vi, precis som vi är och precis som vi mår och inget annat. En dag vänder det säkert för mig också. Frågan är bara - NÄR??????

Ju mer tid jag har för mig själv här, desto mer tid har jag att fundera. På både gott och ont. Varför reder inte jag ut livet som alla andra? Jag klandrar mig själv, tycker jag är klen, borde jag inte vara starkare än så här. Varför skulle just jag bryta ihop och hamna tre dagar i veckan på dagkirurgen och få ström genom skallen för att få fart på alla må bra hormoner? Att det ska krävas så mycket????

Varför???

Jag kan bara komma på ett enda svar. - Sluta fundera, sluta vrida och vända på allt hit och dit hela tiden. Det är som det är, just nu kan jag inte göra något åt det, mer än att hålla huvudet över ytan och låta all underbar kunnig personal hjälpa mig. Att för en gångs skull få landa i någon annans händer, någon annan som tar hand om mig, någon annan som ser till att jag är mätt, någon annan som ser till att jag sover ordentligt och kollar till mig då och då under natten så jag säkert inte ligger vaken.

Men det hjälper inte…

Jag saknar mina barn, jag saknar Jonny, jag saknar mitt hem, jag saknar min säng, jag saknar mitt liv. Det är ju inte så här det ska levas?

En ECT behandling till, sen ska det utvärderas med läkaren. Kanske får jag fler efter det, kanske inte. När det känns som värst försöker jag tänka att det är så kort tid av mitt liv. 1 – 2 veckor. Vad är det av ett helt liv??? Jag brukar ju alltid stå för den tanken att allt har en mening, att allt händer av en mening, men när det känns som mest bittert så förstår jag inte alls. Vad är det för mening med att må så här, vara ifrån sin familj och ha ångest så jag knappt orkar mig igenom dagarna? Men, jag har inte varit så snäll mot mig själv eller min kropp. Det kanske inte är så konstigt att jag idag mår som jag gör, men, jag kan lära mig något av det. För det måste jag. Mitt liv kan inte fortsätta så här, då är det ju helt meningslöst.

Låta alla kunniga här hjälpa mig, bli pigg, hem och ta tag i mig själv. Det ska bli ändring på mycket när jag kommer hem. Hur jag ska orka allt vet jag inte än, men det ger väl sig när jag blir piggare.

När jag sitter i matsalen och äter och tittar mig omkring på de andra som är här, så undrar jag om jag verkligen är på rätt avdelning. Alla ser så pigga ut, inte alls nedstämda eller ledsna. Några sitter och umgås som med vilket kompisgäng som helst. Jag har inte pratat med så många än, jag som brukar vara social och öppen, är nu sluten och tyst. Vill helst sitta i min ensamhet på rummet och bara vara. Men tror inte det hjälper mig. Jag behöver prata lite och vara lite social, annars kommer jag nog bli folkskygg.

Men nu har ju jag tur, det är en till som jag känner här innan, från en familj som ligger mig varmt om hjärtat. Så jag har någon att prata med som redan känner mig och det är otroligt skönt. Inför henne behöver jag inte hålla uppe någon fasad. Jag kan bara vara jag och hon vet precis hur det är.

Just nu är det som det är. Nästa gång jag skriver kanske jag låter lite mer uppåt och har märkt ngn skillnad på behandlingen. Hoppas det i alla fall! För jag vill hem till mina barn, det är plågsamt att vara utan de alla fyra.

Så är det just nu i vilket fall. Jag väntar fortfarande på vändningen. Jag hoppas den kommer snart, den måste komma snart, snälla livet – ge mig en chans att komma tillrätta med allt nu! Det är min tur nu….