...fattas det bitar eller varför blir det aldrig helt?
Det
var längesen jag skrev nu, men det blev så tråkigt att upprepa sig hela
tiden med hur dåligt allt är. Tyvärr är detta inte så mycket bättre.
Men sen är det också så när jag inte har skrivit på så länge, så känns
det inte som jag vet hur jag ska börja. Tja, det var längesen??
Nae... Sen har jag helt enkelt inte orkat. Den lilla energi jag haft har
gått åt till vardagen, sen är det slut. Jag orkar inte mer. Helt tom i
skallen och sätta sig och skriva och älta om mitt mående i textform
känns blä. Då låter jag det hellre va. Vem vill läsa samma sak om och om
igen. Negativ text dessutom? Men grejen är ju den att jag glömt att det
är främst för min egen skull jag har min blogg. Jag skriver när jag
vill, vad jag vill. Den som vill läser och den som inte vill skiter i det och vet ni? Det är faktiskt helt ok, det är ju så det ska vara.
Jag går och trycker tillbaka mitt mående som vanligt med tanken i huvudet -imorgon blir det nog bättre. Bara en dag till, bara jag härdar ut idag, då blir det nog bättre imorgon. Helt säkert.
Men så länge jag pressar mig till max på det sättet så kommer jag
aldrig bli bättre.Jag och alla andra i min omgivning måste acceptera att
det inte är bra än. Jag är sjuk. Sjuk. SJUK! Suck... Jag vill
inte att det ska vara så här. Jag orkar inte att det är så här. Jag vill
gå tillbaka till mitt normala jag. Mitt friska jag. Mitt jag. JAG!!! Men idag fick jag nästan skäll av min läkare jag fick träffa denna gången. Jag måste acceptera hur jag mår.
Ta hjälp av min omgivning. Jag måste säga när jag inte orkar. Och det
måste alla runt mig måste försöka förstå mig. Jag mår inte bra, inte
alls... och om jag inte börjar att ta mig själv på allvar så kommer jag
hamna inne på avdelning F igen. För så illa är det. Jag vill bara inte att det ska vara så. Måste jag acceptera? Egentligen?
I övrigt? Ebbe
växer så det knakar. Han pratar mer och mer för varje dag och hans söta
"ne hee" när han inte hittar det han söker är för gulligt. Söt Ebbe. De
andra tre växer också så det knakar så klart. Men det går ju inte lika
fort. Tack och lov! En har redan växt om mig på längden och de två andra
är på god väg. I år fyller dom 9, 11 och 13. 13? Fy sjutton vad tiden
går. En tonåring i huset. HUJEDAMIG!! Med allt vad det innebär.
Tonårstid, det är en jätte rörig tid, så om jag kunde skulle jag ladda
med energi, men det är inte lätt när det är som det är. Så ja, jag får
ta det som det kommer helt enkelt.
Sen - en ny bantningstid har dragit igång (jag inser verkligen att mitt liv står stilla när jag skriver det här. Dåligt mående och banta? Jag tror jag har skrivit det några gånger innan...).
Men jag kör soppor nu igen. Jag får ångest av mat, jag ångest av ingen
mat. Så jag kan lika gärna skippa mat. Jag tror att jag ska låta
lördagskvällen vara lite "fri", för det är jätte svårt när det är
lördagsmys med barnen och inte smaka. Någon gång kanske jag måste låta
unna mig. Men jag måste bestämma mig innan, för jag när jag väl står där
så kan jag inte välja, jag får ångest då. Men jag har några dagar på
mig och bestämma mig. Men första veckan slutade på -2,6 kg så jag är
jätte nöjd!
För
att tänka på annat när allt känns skit så scrapbookar jag mer och mer!
Det är jätte kul! Det kommer bilder framöver. Ska fota och lägga ut min
små "mästerverk". För mig betyder dom mer än det man ser, för det samlar ihop mig just den stunden. Svårt och förklara, men ni kanske förstår lite hur jag menar?
Ja, så ser
mitt liv ut idag 2012-03-12. Inte så mycket annorlunda som för ett år
sen skulle jag tro. Men idag är idag och igår är igår. Bara och tänka
framåt nu, jag tänker såklart att imorgon - då är det nog lite bättre, tror ni inte det?
