Återigen slår jag rekorden....

Gränna hamn Juli 2011

Ja, återigen lyckas jag med det inte så omöjliga - tydligen. + 5 kg på två veckor. Inte illa jobbat eller vad tycker ni. Jag orkar knappt ens reagera... "Ja ha, så var det med det" är mer min känsla. Hur ska jag hitta orken och motivationen när jag mår som jag gör. SUCK!!! Jag som hade ett mål tills jag började jobba, ja det målet kan jag fetglömma nu. Såg på en annan blogg att hon skulle sätta upp en augusti utmaning, så jag tänkte göra samma sak. Inom rimliga gränser så klart. Jag kan nog inte sätta för höga krav på mig själv just nu. Det går nog inte. Men jag kan ju åtminstone sluta tröstäta!! Finns ingen tröst i att gå upp i vikt. Jag är så väl medveten om mina fel och brister, men har inte orken och energin att göra något åt det. Men jag måste, jag bara måste, på något sätt... Återkommer med min "plan" när jag funderat färdigt. Alltså imorgon.

Dagen igår gick hyfsat. Lite senare på eftermiddagen hade jag väl lyckats hålla ihop tillräckligt och jag blev återigen fylld med stress, kaos och ångest. Då är det väl tur att man har något man kan lugna ner sig med. Även om jag ogärna vill ta det, så har jag inte så mycket val vid de tillfällena. Speciellt inte när jag är själv hemma heller. Idag är det lite tungt i huvudet, säkert för att jag var på helspänn hela dan igår, men hoppas det lättar snart.

I eftermiddag får Ebbe besök av Ebbe och han fru. Gammelfarfar kommer och fikar och det ska bli trevligt och träffa dom en stund. Det är skönt när Jonnys släkt kommer häråt eftersom vi inte alltid lika enkelt kommer iväg. Så Ebbe får träffa dom lite oftare. Farfar förra veckan i Gränna och gammelfarfar denna. Det gillar vi!

Jag ska försöka slänga ihop något gott till fikat tills dom kommer och hoppas dom blir nöjda!

Hyfsat stabil morgon

Idag känns det än så länge hyfsat stabilt. Ångesten har inte tagit riktig fart än och hoppas inte den gör det heller. Jag kan aldrig vara säker men jag hoppas, hoppas, hoppas...

Jonny är iväg i Tyskland med Pelle, dom åkte vid ett i natt, så jag är själv hela dagen. Trodde det skulle få mig och må sämre men än så länge funkar det ok. Otroligt skönt. Har inte ens behövt ta någon lugnande än och hoppas jag slipper. Det brukar bli sämre framåt kvällen, men idag tar jag dagen som den kommer. Kanske den sista höjningen av antideppen var bra för mig, kanske är det den som hjälper nu. Jag kan spekulera i mängder, vi får helt enkelt se. Just nu känns det i alla fall ok och det är det viktigaste!

Vi ska nog bara ta det lugnt idag. Barnen är för en gångs skull alldeles lugna. Det kan ju bero på att Måns sitter med en chips skål, Maja vid tvn, Emil spelar GTA och Ebbe sover. Det händer inte ofta att det faktiskt är lugnt med alla fyra hemma. Så jag ska passa på att njuta och hoppas dagen fortsätter i samma anda. Det har i vilken fall som helst startat bra!

Att acceptera mitt jag

Jag har hela tiden vägrat acceptera mitt psykiska mående. Jag vill inte vara en sådan person som mår psykiskt dåligt helt enkelt, och det har väl med samhällets snedvridna bild att göra. Men jag tror att jag måste göra det nu. Om jag ska kunna komma tillbaka till den jag var innan så måste jag inse hur jag mår på riktigt! Jag kan inte gömma det för mig själv längre. Det är som det är just nu och en dag kommer jag bli bra igen. Blir jag aldrig helt bra, nej då får jag väl leva med det och lära mig leva efter det. Så är det bara. Sen är det så, att det som aldrig har mått så här, har inte en blekaste aning om hur det är att kastas omkull av ångest. Känna den här orkeslösheten som inte går att beskriva, att inte ha lust för att göra någonting eller känslan av att man bara vill gå och gömma sig.... Man kan försöka sätta sig in i det, men det är inte som en vanlig deppighet som man har för att det har hänt något sorgligt, för det tar man sig så småningom igenom. Om man inte gör det, ja då hamnar man här där jag och så många andra befinner sig. Livets baksida...

Jag hade i alla fall en lite bättre morgon idag. Det kändes i alla fall inte helt kört när jag och Ebbe gick upp vid sju, som det kan göra ibland. Sen bar det iväg till Atif på fysioterapin igen. Idag tog han i lite mer och det gör så ont att jag bara vill skrika. Men det kan man ju inte göra heller, så med diverse grimaser tog jag mig igenom det med och avslutade med de vanliga styrkeövningarna för min axlar och min nacke.

Efter det gick jag till akademibokhandlen och köpte en bok om mindfullness, en bok om att hantera oro och en om att hantera stress. Som ni förstår greppar jag återigen halmstrån. Kanske jag åtminstone kan lära mig något, av att lära mig leva i nuet. Har även beställt en DVD med övningar som jag ska göra. Jag önskar bara att jag fick lite energi åter så jag kunde känna att jag vill göra allt det här, nu tvingar jag mig. Kanske det vänder så småningom, det är i alla fall vad jag hoppas på.

I kväll blir det grill hos Mia, skönt och komma bort ändå. Hos Mia kan jag bara vara jag och ingen annan så då känner jag inga som helst krav på mig. Hoppas hoppas det vänder snart!

Jag bara måste skriva av mig helt enkelt...

Visingsö juli 2011

Det är jobbigt nu igen, på gränsen till vad jag klarar av. Har ju varit här innan, så vet hur nära det är för att det ska brista... Ni som nu känner "men nu får hon väl ändå sluta deppa - orka läsa om detta mer...", er ber jag sluta läsa nu. Jag skriver för att jag behöver, behöver en ventil, en rejäl sådan!!

Varje dag när jag vaknar, vaknar jag med känslan att idag är det en ny dag - en ny kamp, mer inre strider, mer ångest, mer orkeslöshet, mer nedstämdhet och mer stresskänslor. Varje dag blir arg på mig själv för mina känslor och tankar. Varför är det så här? Innan var det alltid -en ny dag, åh vad ska vi hitta på idag och TITTA, solen skiner dessutom - UNDERBART. Nu när jag drar upp rullgardinen går tankarna mer i stilen - meeeeeen, solFAN är ju framme, vem beställde den, nu måste vi ju hitta på något.... Jag hatar denna sidan av mig själv, avskyr den som pesten, varför är det så här? När jag väl hamnat här känns det som det är omöjligt att komma ur det.

Jag har ju gått hela tiden och väntat på att få komma till smärtenheten och till ortoptisten. Då skulle ju allt lösa sig. När jag fått en plan för min smärta, när jag fått mina glasögon när jag börjat jobba med min värk, då skulle ju allt kännas bättre. Nu står jag här, har kommit dit som jag längtat efter, men ändå känns det inte bättre? Olika smärtlindrande preparat prövas, Atif inne på fysioterapin rynkar på pannan och prövar nya saker, glasögonen sitter på men de tar tid och vänja sig vid... Inget känns ett dugg bättre och inom mig gråter jag. Smärtfri är en lyx som jag tydligen inte har råd med.

Sen är det ju detta med då med semester, samhället går liksom på halvfart. Ingen läkare vågar ändra på något som ordinarie läkare ordinerat. Nu har jag ju en fantastisk läkare inne på smärtkliniken som är otroligt duktig och förstående. Men nu går hon med på semester och jag hänger i luften. Vem ska jag vända mig till om jag blir sämre nu?? Hon blev lite sträng och sa -gå inte och må dåligt nu Jenny, vänta inte för länge, det blir inte bättre för dig eller oss inom vården! Blir det tufft så sök till psykakuten så du får rätt medicinering, INGEN ska gå runt och må så dåligt dag efter dag!!!

Psykakuten, så laddat ord, ett jobbigt ord, ett skamset ord. Men jag vet ju att det är precis som vanliga akuten egentligen - bara med en egen ingång. Men ändå så svartmålat. Så fullt med skam... Jag vet att det är där de kunniga läkarna finns, där man verkligen får rätt hjälp med medicinering, men ändå känns det som det är dit man åker när man brutit ihop och inte orkar mer. Min läkare på smärtenheten delade dock inte min åsikt för OM man åker dit i tid behövs inte ens hälften läggas in och det skulle spara mycket tid för dom. Men varför finns det inget mellanting? Varför finns det ingen med riktig psyk kompetens ute på vårdcentralerna ALLTID??

Jag vill inte åka dit, samtidigt som att det inte finns något annat jag hellre vill. Jag vill må bra. Det har snart gått ett år, ett helt jäkla år och kvar står jag och stampar!!! Lena på BVC, min samtalskontakt, har dessutom semester, men åh vad jag behöver henne nu! Det är jobbigt nog att må skit, man ska må skit för att man mår skit också.

Mitt hem är min trygga borg, vill ogärna lämna dessa väggar. Här inne finns bara vi, inget kan hända, jag möter ingen jag måste vara social med, måste inte prata med någon, måste inte le och säga hej till någon ytlig bekant - om jag inte själv vill. För någon vecka kändes allt lite bättre och jag letade folk till både höger och vänster att umgås med. Satte mig på byn för att ge Ebbe mellis bara för att få vara runt människor. Vart jag än tittade fanns det liv och då blev det min trygghet. Jag var liksom inte ensam. Men så vände det igen. När jag väl kommer till den punkten att jag faktiskt träffar folk så är det så oerhört trevligt ändå. Det är bara innan jag tänker och vänder och vrider på saker och ting och jag hatar det!!!

Vikten går det åt helvete med. Jag orkar inte kämpa med den också. Jag fixar det bara inte. Det finns inga krafter över till det. Det som gick så bra. Nu när jag har ångest och mår skit får jag känslan att något saknas i min kropp. Jag rentav tröstäter och det får mig verkligen inte att må bättre. Tvärtom - förståss... Jag vet, det blir inte lättare, inte alls, men vad fanken ska jag göra då?? Jag får känslan av att bli galen, förlora förståndet. Ibland känns det bara som att jag vill ställa mig mitt i lägenheten och bara skrika rakt ut, så länge och så högt jag bara kan och orkar. Kan man skrika bort sin psykiska ohälsa?? Ibland skulle jag bra gärna vilja pröva...

Meningslösheten sköljer som vanligt över mig. Ibland skulle jag bara vilja somna in och vakna när allt är bra igen. Säkert därför jag drömde den där drömmen i natt. Jag och Mia körde av vägen. Hon var gravid. Mia klarade sig bra men jag hamnade i koma och låg så i tre år. När jag vaknade så blev jag så stressad, letade fakta över allt som hänt och allt jag missat. Och Mias barn hade ju redan blivit tre år, jag hade ju missat de första åren helt och hållet. Ibland kan jag ju känna att det är precis så det är. Jag missar ju allt! Jag ser ju inte hur fantastiskt bra allt omkring mig är! I efterhand tänker man efter, men det är så dags då? Ska jag sitta och tänka igenom allt jag missat så missar jag ju livet i vilket fall.

Jag står och stampar där jag stått så länge, ibland går det lite fram men sen går det snabbt bakåt i en hiskelig fart. Jag vill inte må så här mer! Jag vill vara mitt gamla glada jag igen!!! Vilken väg ska jag gå för att komma tillbaka dit? Vad ska jag göra för val? Vad ska jag begära av andra, hur mycket ska jag begära av mig själv. Vad stjälper och vad hjälper? LENA - sluta semestra nu JAG BEHÖVER DIG!!!

Ja ja, dax och lägga sig. En ny dag hos Atif och hans rynkande panna och kliandes i huvudet imorgon. Vad han än gör, blir inte musklerna i nacken mjukare. En ny dag med fighter som jag hoppas fortsätta ta mig igenom, jag kan inte falla, inte nu...

Grattis min Emil!!!

Idag är äntligen den dagen han så länge gått och väntat på, min Emil. Han födelsedag! I 12 år har jag varit mamma till min älskade grabb, som nu börjar bli stor. Tok stor!

Idag är en sådan där dag som jag sitter och tänker tillbaka på åren som gått. Den dagen han föddes, när han äntligen låg på min mage. Lilla Emil så liten, nätt och otroligt söt! Tiden med en ny liten människa man fick lära känna. När han började krypa, stå och gå. När han var ett par år, min solstråle till son, och han blev storebror till Måns, oj vad han var stolt! När dom misstänkte att han hade en tumör i huvudet och vi fick åka och göra undersökningar på stört, fy så orolig jag var då... När han åkte rutschkanan i stora lekparken och stod på näsan och skrapade upp hela ansiktet. När han blev storebror igen, till lilla Maja. När han lärde sig att cykla. När bara jag och Emil tog semester och åkte till Falkenberg själva och campade bara han och jag. När han började skolan hos Birgitta, DÅ tyckte jag sannerligen att han var stor. Alla hans födelsedagar vi har firat. Hans skolavslutningar som jag har bölat till när alla barnen klämt i "sommarlov" för full hals. Och när han blev storebror ytterligare en gång - stoltaste ever! Nu ska han börja högstadiet. Högstadiet??? Var sjutton tar tiden vägen?

12 år fulla med minnen ska firas i massor! Men nu är han dessvärre på semester i Varberg med sin pappa så det får bli grattis via telefonen idag, så får vi ta igen det när han kommer hem!!

GRATTIS PÅ DIN DAG - MIN ÄLSKADE EMIL!!!

Ebbes dagis

Startdatum för dagis närmar sig med stormsteg! Ångest och mer ångest. Hade gärna låtit honom vara hemma till jul åtminstone, men nu får han i stället gå lite på halvfart och det är väl också bra att börja så, för både mig och Ebbe... Jag och Ebbe var i alla fall där och lekte lite en kväll och det var roligt, såklart, han är ju en riktig liten "ute unge"!

Snart måndag!

Det är nu allt händer. Det är nu snart det är Måndagen den 11 juli. Det är nu allt har dragit igång. Det är nu jag är på väg att bli bättre!

Efter endast två gånger hos fysioterapiinstitutet känner jag viss förbättring i nacken. Allt tryckande och slitande med knän på mina axlar och armbågar som trycker mitt ansikte åt sidan och gräsligt smärtsam massage lång ner i bakhuvudet, djupt in i nacken - verkar har gjort verkan! Jag har dessutom köpt en RIKTIG nackkudde som jag ligger fruktansvärt skönt på.

Så är det ju snart måndag med! Hela eftermiddagen ska spendera hos ortoptisten för utprovning av glas och prisma. Glaset är ju den lätta delen, prismat är värre. Man brukar gå i månader med "prov prisma" på sina glasögon för att hitta rätt innan dom slipar in det i glasen. Nu måste jag prova ut allt på en gång, under ett par timmar. Det ska bli så skönt sen när mina ögon äntligen får vila och slippa anstränga sig så hela tiden. Jag längtar så enormt tills den dagen jag har mina glasögon i handen så jag kan inte ens beskriva det. Glasögonormen is back!

I övrigt rullar livet på. Jag står stadigt på den där berömda kanten fortfarande. Tippar så lätt över, alldeles för lätt ibland och kan fortfarande känna att dagarna känns oändliga och har energibrist till max. Finns ingen energi alls att tala om. Det här ständiga tunga tryckande huvudet gör väl sitt. Ibland mer än vad jag orkar med. Det kan vara tufft och knappt orka med sig själv när man samtidigt har fyra barn att ta hand om. Ibland känns det inte som att jag räcker till. Tänk när värken är borta och jag kan fungera som vanligt. När barnen inte behöver tassa på tå runt mig längre. Är den dagen inom räckhåll snart??

Ebbe är snart ett år. Nästa vecka är han elva månader. Vart tog detta året vägen? Han går allt mer och börjar bli så stor! Han fullkomligt avgudar sina syskon, så nu när barnen åker med sin pappa på semester i hela två veckor, kommer han tycka att det är så tråkigt här hemma. Men sen får han ju ha dom för sig själv i två veckor så det ska nog gå bra.

Sen börjar dagis inskolningen den 15 augusti. Inte alls roligt. Han är ju så liten. I två veckor innan jag börjar jobba. Men jag ska inte jobba heltid och inte jonny heller, så han kommer bara gå tre dagar i veckan. Maja börjar fritids igen men Emil och Måns ska klara sig själva (jisses amalia). Hösten kommer med andra ord bli en ny vardag, för oss alla. Spännande och se hur det kommer och gå!