onsdag 28 april 2010

Min värsta fasa...


Det som skrämmer mig mest här i livet är att jag ska drabbas av någon dödlig sjuksom så att jag inte kommer finnas kvar här på jorden hos mina barn. Det är hemsk och plågsam tanke, men jag vet att det finns fler därute som tänker som jag... Tänk och lämna barnen med all den sorg som det blir när ens förälder dör. Jag har försöker inte tänka på det, för det gör mig nästan tokig. Gnager i mig på ett ett plågsamt sätt och jag tänker genast på något annat.

Därför tillägnar jag all tanke, värme och styrka som går att finna till den här familjen idag. http://www.familjeliv.se/Forum-4-304/m51611471.html Inte för att något av det jag skulle vilja erbjuda dom, på långa vägar skulle räcka, men ändå... Sen jag såg detta inlägg så tar det upp mycket av mina tankar. Vet inte om ni läser igenom allt, men i slutet så är det TS (trådstartaren) man som skriver, då hennes tillstånd har förändrats drastiskt. Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner med och för dom. Jag lider med dom så jag finner inga ord. Grät när jag läste det. Gråter när jag läser det igen... Tänker på dom varje dag. Tänker på vad dom får genomlida. Tänker på barnen, tänker på mannen, tänker på henne... Det finns så många som "missbrukar" sina liv. Och ändå är det dom lyckliga som drabbas. Vart finns rättvisan??? Jag vet att det inte är min rätt och döma någon här på jorden. Att alla människor har lika värde och allt det där. Men i ett sånt här fall har jag så svårt att inte göra det. Det finns dom som mördar, våldtar, förgriper sig på barn, som knappt ens blir straffade. Så finns det en lycklig familj, som den här, som drabbas av något så här hemskt. Kan inte låta bli att tänka att det borde vara på ett annat vis... Finns det någon Gud?? Vet inte hur mycket jag tror, men vissa dagar blir man mer tveksam än andra.

Något sånt här
får en att vakna, får en att tänka efter... Man får inte glömma att uppskatta det man har. Det får mig att tänka efter hur jag lever. Hur jag är mot mina medmänniskor. Att försöka göra det som är rätt, som får mig och min familj att må bra. Det finns så många som slösar bort dyrbar tid med att se ner på andra, att nedvärdera andra, att inte bry sig om vad andra känner... Jag säger inte att jag är något helgon, jag har också mina sidor, precis som alla andra. Men man får ett annat perspektiv på saker och ting när man tänker på den här familjen. Vi får inte glömma bort och leva, att ta vara på varje dag. Att ta vara på och vara rädda om varandra. TS med familj, ni finns i mina tankar, varje dag... Vad jag önskar att livet inte vore så orättvist...

tisdag 27 april 2010

Maja solståles födelsedag!!


För 7 års sen kl 14.12 såg en liten flicka dagens ljus för första gången. Det var lilla Maja som kom. Hon vägde 3405 g och var 51 cm lång. Tänk vad tiden har gått sen dess. För en stund sen stod hon här i hallen o kramade sin mamma hej då och gick iväg till skolan på "sin" alldeles egna dag!! Lite smink var ett måste, när det var den här speciella dagen. Lilla gumman börjar bli stor...

"dagen då Maja föddes...

Det började med värkar 3 dagar efter beräknat datum. Skönt tänkte jag, eftersom jag gått över ganska mycket med båda de andra barnen. Men när dom väl blivit regelbundna och började kännas rejält och vi var redo att åka, så försvann dom... Sen efter ett par timmar satte dom igång igen bara för att fortsätta luras... Så höll det på tills jag gått åtta dagar över tiden (!) Då började jag bli rejält uppgiven och trodde nog inte att det skulle bli någon bebis... Men den 27 april så fortsatte dom att hålla i sig. På morgonen vid fem tiden så var dom regelbundna med 5 minuter emellan och det kändes som att det var dags att åka. Vi kom in vid sju tiden och då var jag öppen 5 cm. Vi var optimistiska och trodde nog det skulle bli bebis framåt förmiddagen men riktigt så fort gick det inte. Vid elva var jag öppen 7 cm och då tog dom hål på hinnorna för att det skulle bli lite mer fart på värkarna, men det var inte tillräckligt, så vid halv ett så satte dom värkstimulerande dropp och då blev det riktigt intensivt. De sista två timmarna var riktigt jobbiga, men klarade mig ändå med enbart lustgas. Vilket jag hade hoppats eftersom jag är så sjukt nålrädd. Klockan 14.12 kom lilla Maja ut på min mage och allt gick så bra som man önskar att en förlossning ska. Gick inte heller sönder något och kände mig ganska pigg, trots hur de sista dagarna hade varit. Gick och duschade, tog på mig mysbyxor och kröp ner i sängen bredvid Maja och åt den berömda smörgåsen som man får efteråt innan vi åkte upp på BB!"

Vi väckte Maja kl sju med "ja må hon leva" frukost på sängen och paketen så klart. Maja var helnöjd. Om ni tittar på hennes blick när hon öppnar detta paketet så förstår ni nog att hennes kommentar var "ooooj, ni skojar..." Det var det önskade pet shop huset som hon så länge önskat sig. Jag är glad när hon är glad! Och Maja är glad för det mesta, nästan hela tiden. Hon är en riktig liten solståle som sprudlar av energi och man kan bara sitta o le och skratta när hon "håller igång". Hon gillar livet helt enkelt!!

I eftermiddag kommer resten av familjen och firar henne. Mera paket och tårtan ska jag snart iväg och tillverka på jobbet. Det ska vara choklad och hallon i har hon bestämt. Lite märkligt att innhållet är så viktigt, när hon inte ens gillar tårta. Men det är sån hon är, Maja solstråle!!!

fredag 23 april 2010

Äntligen!!!


Äntligen är jag glad, nästan kär, i försäkringskassan!! Måste väl vara första gången någonsin som dom är på min sida... Jag antar att det inte varar så länge så måste skriva ett inlägg om det. Som minne... Skulle inte få besked angående min sjukskrivning förrän i mitten av maj. Tidigast. OM den nu skulle bli godkänd så kom pengarna tre dagar efter det.

Ringde idag igen för att kolla läget och vara lite tjatig, för det verkar ju vara sån man måste vara. Annars visar det sig senare att man missat något kryss någonstans på blanketten och då hamnar den bara i en hög, tills man ringer... Men då sa hon glatt att detta samtalet kommer bli positivt (verkar inte hända så ofta), dina pengar sitter på kontot på måndag och allt är godkänt tills den 30 maj.

What??? Är det verkligen sant?? Är det möjligt?? Har jag verkligen hamnat hos försäkringskassan?? Men jag hade ju nummer 235 när jag ringde så det behövde jag inte tvivla på, när jag tänkte efter...

Men jo då, det var det. Det stämde. Jag hade hört rätt. Jag behövde inte ens bråka för att få det godkänt. Jag är fortfarande mållös. Jag såg framför mig en utdragen process med överklagan och möjligtvis pengar till nästa sommar. Men nu är allt klart och jag slipper oroa mig för det. Jag är lättad och glad. Nu kan jag släppa det och gå vidare...

Idag blev det en bild på mammas nya sällskap. Hunden Charlie. Söt liten valp med massor av bus i blicken. Ha en underbar helg allihop!!!

torsdag 22 april 2010

Lättad men ack så orolig!


Idag, äntligen, har jag fått träffa en läkare som faktiskt undersökte mig. Hur mycket ska man egentigen behöva tjata och gnälla för att dom ska ta en på allvar?? Vad man än har sagt så har man bara fått höra att "men detta är inget nytt för dig Jenny, du brukar ju ha huvudvärk" Ja, jag har kronisk typ av spännings huvudvärk som det så vackert har kallats, men inte så här. Det är inte samma huvudvärk. Det här är värre. Mycket värre. Att ingen har lyssnat och tagit mig på allvar har gjort mig besviken, rentav ledsen. Vad krävs det av mig som patient för att bli tagen på allvar? Att bli förstådd? Är det min skylldighet och vara påstridig och bli arg för att ingen ska prata omkull mig, som uppenbarligen är tok för lätt?? Jag är inte en sån person som gör det. Jag säger hur jag mår och vill sen att läkaren ska tänka "det här ska jag lösa för Jennys skull för så här ska hon inte behöva må" men det ända läkaren har gjort för mig är att skriva en sjukskrivning och mera värktabletter, för om värktabletterna hjälper så kommer jag inte igen. Inte förrän dom är slut i vilket fall. Men att kolla upp orsaken, verkar inte va lika självklart...

Men nu kollade en läkare upp mig, lite grann i vilket fall. De vanliga testerna. Reflexer, lysa med lampan i ögonen, följa fingret och allt det där. Det ända jag inte riktigt fixade var när jag skulle sätta fingret på näsan med stängda ögon... Fick koncentrera mig ordentligt för att försöka föreställa mig vart fingret befann sig förhållande till näsan. Det gick, men det var svårt. Hon gjorde inte mer än så. För nästa steg sa hon direkt. Hon vill göra en skallröntgen, fastän jag är gravid. JAG VET att det inte behöver betyda någonting och JAG VET att det ibland är rutinmässigt för att utesluta... Men som hon sa, det visar säkert inget men om det gör det så får vi vara glada att vi hittade det tidigt... Först tänkte jag väl inte så mycket mer än det var skönt att någon kollar något. Nu, ett par timmar senare, när jag har fått landa i tanken lite så blir jag både ledsen och orolig. För tänk om det visar något. Går inte längre i tanken för det gör mig totalt knäpp. Så väljer och stanna där. Jag får helt enkelt vara glad över att hon faktiskt tog mig på allvar och tänka att det säkert inte är något. Skulle det sen visa något, ja då får man väl fundera vidare då, men inte nu, för man ska inte gå runt och oroa sig i onödan. Det har ingen mått bra av och det får inte mig och må bättre heller. Möjligtvis sämre, för det är ju sån huvudvärken är...

Allt det onda och jobbiga är säkert bara den "vanliga" huvudvärken som jag lever med till vardags. Den har förmodligen bara blivit värre av alla hormoner och svullnader och vatten och allt vad som nu kan påverka. Men orolig, ja det kan jag nog tyvärr inte låta bli att vara...

Tvingade mig iväg, trots huvudvärken, till Habo och tog en fika med en kompis jag inte träffat på evigheter. Fast allt känns motigt när man har ont så är jag glad att jag gjorde det. Var tok för längesen vi sågs och det var skönt att få prata bort en stund och bli lite "uppdaterad" Saknar mina vänner som jag aldrig träffar nu för tiden. Men bättre tider kommer. Vi har hela livet på oss!!

onsdag 21 april 2010

Typiskt vår väder..


Idag har moder natur helt enkelt bestämt att förstöra de vårkänslor som hade börjat spira hos mig och alla andra. Känns ju väldigt tråkigt och titta ut idag, men det är ju så här det är på våren i vanliga fall... Antar att vi har blivit lite bortskämda de senaste vårarna då det har smällt till och blivit varmt direkt, men denna våren känns väl lite mer som det "ska" vara. Jag har verkligen inget emot värmen, inte än i vilket fall, och det får gärna bli varmt NU, men än har jag inte gett upp hoppet. Våren kommer, den dröjer bara lite längre än vanligt.

Funderar på och spendera dagen under en filt i soffan med nerdragna rullgardiner och kolla på Mamma Mia. Jag har inte sett den än. Har inte tyckt att den verkar vara min typ av film, men idag har jag ju inget annat för mig så får kanske ta mig an den idag. Alla säger ju att den är sååå bra, så jag får väl ge den chans så får jag väl ge mitt utlåtande sen.

För övrigt har sambon gått och inhandlat ett macro objektiv till kameran. Väldigt kul och ta kort med! Igår funderade ett ögonblick på att till blomsterhandeln och köpa tre olika sortes blommor för att bara ha som små söta fotomodeller, men kom aldrig så långt. Så en enkel plast blomma här hemma fick duga. Så här blev resultatet. Fler lär dyka upp framöver. Nu fattas bara en bra skrivare med så man kan få andvändning för vissa bilder man tar. Det gäller bara och få till det. Jag lär mig nog det med framöver.

tisdag 20 april 2010

Vecka 23

-Full fart framåt- är det minsta man kan säga. Jag hinner inte riktigt med. Är redan i vecka 23+3 (alltså vecka 24). Samtidigt som det känns som att tiden går så himla fort, så känns det ändå oändligt långt kvar. För det är nu det "jobbiga" börjar...

Förutom huvudvärken mår jag ganska bra. Inte så mycket foglossning eller kramper i vaderna. En del sammandragningar har jag dock, men det är ju fjärde barnet, så vad annat kan man vänta sig?? Men det är nu man börjar känna sig stor och klumpig. Det börjar bli osmidigt och vända sig i sängen. Ännu värre när man är kissenördig (för det är man ju hela tiden) och man ska upp ur sängen. För jag har ju ingen liten mage direkt, så nu börjar den redan va i vägen. Funderar på hur i hela friden jag kommer se ut när jag är i vecka 31??

Bebisen väger nu strax över ett halvt kilo och är nästan 30 cm lång från hjässa till häl. Hörseln är välutvecklad och den kan höra din röst (som under vatten), dina hjärtslag och de mullrande, gurglande och kurrande ljud din mage och tarm gör. Höga ljud som bebisen ofta hör inne i livmodern, t ex hundskall eller dammsugaren, kommer förmodligen inte att låta otäcka efter födseln.

Din bebis hörsel fortsätter att utvecklas och lungorna håller på att förbereda sig inför livet utanför. Den sväljer fostervatten, men kommer förmodligen inte att bajsa förrän den är född.

Om bebisen föddes nu så skulle den ha en liten chans att klara sig (ca 16%), förutsatt att den får rätt vård. I detta stadium spelar varje dag i livmodern roll. Om bebisen föds nästa vecka, vid 24 veckor, skulle överlevnadschansen öka till 44%.

H*n gör sig påmind nu varje dag och man börjar se "mönstret". Idag verkar h*n dock va lite trött för vaknade efter mig och håller sig ganska stilla. Men man kan ju inte va på topp varje dag. Är så rackarns nyfiken på vem det är där inne så jag blir tokig snart. Vi har ju diskuterat, eller det är väl mer jag som har pratat, om att göra ett 3D/4D ultraljud i Göteborg. Men antar att risken för att se vad det för kön på det lilla livet är ganska stor och har nog inte bestämt mig om jag vill det än eller inte. Vissa dagar vill jag så himla gärna och andra dagar tänker jag på förlossningen och då tvekar jag igen. Tål och funderas på, men inte för länge, för tror det var runt vecka 26 som det var bäst och göra det. Det kostade 1000 kr, eller 1500 kr. Men då får man även en DVD på det lilla livet. Denna tiden kommer aldrig mer tillbaka och det vore himla kul att ha det minnet kvar.

måndag 19 april 2010

Äntligen lite bättre blogg

Äntligen är texten bredare! Äntligen kan ni kommentera mitt klotter! Äntligen är den helt enkelt lite bättre!!! Tack Andreas för hjälpen!! Ska ändra lite till så än är den inte färdig, men på god väg och det känns bra. Visst hade vart kul och designa den helt själv, men det är för mycket och lära sig och det orkar jag inte just nu. Det är precis som flugbinderiet -det finns andra som gör det så mycket bättre!!

söndag 18 april 2010

Snart premiär...


Snart, den 1 Maj, är det premiär i Trollsjön!! Var nere en sväng igår och trots det blåsiga och det gråa vädret så längtar jag... Jag antar att det inte blir så många turer i år, men ett par stycken ska jag nog hinna med. Det brukar ju sluta med att jag svär över alla flugor som fiskarna snor med sig eller för alla dom som fastnar i buskarna bakom mig, men vad gör det? För förutom det, så är det så rofullt vid sjön. Den stillheten finner jag ingen annanstans. Man stressar av och bara är... Finns inga måsten och när man känner att det drar till spöt och toppen böjer sig i en båge, ja, då är det så himla kul. Sen om man får med den in till kanten och faktiskt får upp den på land, ja då är dagen gjort. Amatör som jag är så behövs det inte mycket!!

Det var en sån där typisk "fiske-idiot" som fick mig att börja. Ja, det var ju det jag kallade dom innan jag visste... Visste nog knappt vad en sportfiskare var, om jag ska va helt ärlig. När jag stod där på gräsmattan med flugspöt i handen första gången, ja då kände jag mig verkligen som en idiot. Antar att jag så ut som en också, för hur mycket jag än försökte så förstod jag inte hur fanken det gick till. Hur gjorde han? Det såg så himla enkelt ut, men det var allt annat än lätt... Första gången jag skulle pröva i vattnet fick jag stå med samma garntuss i änden som jag hade gjort på gräsmattan och jag tyckte den kändes löjligt. Men det var många som lyckats få en krok i ansiktet så jag förstår honom. För jag hade ingen koll vart den där garntussen höll hus någonstans samtidigt som jag vevade med spöt. Tror jag kom 2 meter ut i vattnet som längst, men det var ändå något med det hela som charmade mig. Något som fick mig att gå ner till vattnet och öva, dag efter dag...

Det är ett antal år sen nu och jag kämpar fortfarande med knutar och flugor i minsta busken man kan tänka sig. Men när man verkligen får allt och fungera så är det så himla kul! Har tom gått en "flugbindar-kurs" men det där överlåter jag till andra som kan det mycket bättre. Det var som värsta pyssel kursen med fjädrar och glittriga trådar och guldkulor. Skattade första gången jag såg allt material som "fiske-idioten" och hans kompis plockade fram. Snacka om syjunta. Men visste ju inte då att jag själv skulle sitta där o välja ut de finaste delen på en fjäder till min fluga. Men har helt enkelt inte den tiden. Jag är glad att jag kan åka ut med spöt lite då och då, så får någon annan binda flugorna.

Så när ni ser mig med gröna stövlar, grön jacka och flugspöt i näven, ja då vet ni att det är dax!!

PS. "Fiske-idioten" va såklart ingen idiot, utan en kille med hjärtat på rätt ställe. Det var bara en "term" för vad jag tyckte om sporten innan jag blev frälst DS.

fredag 16 april 2010

Mamma, det var inte meningen...


Nej det var verkligen inte meningen. Sällan händer det något mellan mig och Måns som gjort oss båda så ledsna som vi blev igår...

Som sagt, det har varit en tuff veckan med sömnsvårigheter och mardrömmar. Så jag förstår att det blev tokigt, för ibland kan det bli det, även om man inte menar det. Min lilla Måns... Han var otroligt trött igår och kanske kom förklaringen till en del av sömnproblemen. För igår satte astma bekymmerna igång med full kraft. Han hade jobbigt och andas och, som vanligt, ont i huvudet. Vilket dessvärre är en av de negativa generna han verkar fått från mig. Fastän allt var jobbigt så "mår han som vanligt bra" i han tycke och ska va ute och leka. För det är ju sån Måns är... Men jag sa att han allt får komma in för jag såg att han inte orkade mer. Jag sa det till honom när jag stod med dammsugaren i hallen och jag bad han snällt komma in. Måns blev arg och ledsen och störtade in, slängde av sig skorna och när han passerade mig så skulle han nog bara knuffa till lite på vägen för att visa att han va arg på mig, men det blev så fel... Han träffade rätt i magen, hårt, så jag nästan tappa andan, för han träffa precis över en redan stenhård och irriterad livmoder... Jag såg på honom, i hela hans ansikte, på hela hans kropp att -mamma, det var inte meningen- det blev så fel... Han rusade upp för trappan och slängde sig, jätte ledsen, i sängen och gömde sig i täcket så gott det gick. Jag skällde lite grann, stängde dörren och låste in mig på toaletten...

Inte för att det gjorde så jätte ont men fy vad jag grät där inne på toaletten... visst, det gjorde ont, smärtan höll i sig och livmodern var fortfarande stenhård, men mest grät jag för Måns skull. Jag såg ju att det verkligen inte var hans mening och jag såg ju hur ont det gjorde i honom för det som hände. Samtidigt som jag blev så rädd, tänk om något skulle ha hänt. Hur skulle Måns hantera det. Det skulle inte vara roligt för honom och leva med. Jag tyckte så synd om honom och det gjorde mig så ledsen att det blev som det blev...

Jag gick ner och dammsög färdigt och grät nästan färdigt... Sen gick jag upp till honom, för även om det inte var meningen så måste han tänka sig för. Det kunde ju gått illa om han verkligen hade slagit till ordentligt, ännu hårdare... Han vägrade så klart komma ur täcket men när jag sa att han skulle komma ur täcket för vi måste kramas lite kom han krypande och fy vad han grät. Stackars liten, kunde knappt andas mellan snyftningarna Men han fick fram mellan alla tårar att mamma, det var inte meningen... Och så grät vi båda två. Som om någon hade dött grät vi och kramades, kramades och grät. Sa att jag visste att det inte vad meningen men att han måste tänka sig för, för nästa gång händer det något och man får inte slåss, även om det inte var ett slag han gav mig. Måns han är liksom mammas pojke och jag tror att vi har ett speciellt band som inte är som alla andras. Han är väldigt rädd om mig på något sätt och han visar det väldigt väl och han, ja han är ju min lilla Måns...

Resten av kvällen hade han svårt och släppa mig, ville vara väldigt nära och det fick han så klart, för jag förstår ju hur han måste ha mått och hur han måste känt sig... Trots allt så sov han ändå bra i natt och idag är han hemma och är sjuk så vi har fått vara lite ensamma ett tag och nu börjar han bli sig själv igen.

Han gjorde det inte av elakhet för det dyker sällan upp något hos Måns som visar på just elakhet. Det blev bara så otroligt fel. Han har sagt fler gånger än jag kan räkna sen det hände att han älskar mig och jag har så klart sagt tillbaka att -Jag älskar dig med Måns, mitt hjärta!!

torsdag 15 april 2010

Äntligen händer det något!!


I förrgår ringde Laila, läkare från KK på ryhov, angående min huvudvärk. Som jag skrev fick jag en tid till henne för undersökning. Igår ringde min specialist läkare från smärtkliniken (!!!) och sa att han tyckte jag skulle ta lite prover för att kolla. Som jag sagt tusen gånger till alla så är den inte som vanligt, min "kompis" huvudvärken... Men ingen har ju velat lyssna innan. Så det känns bra att jag ska "kollas upp" nu i alla fall. Men att det ska behöva ta sån tid?? Förmodligen kommer det inte visa något och det kommer fortsätta va så här eländigt, men då vet jag åtminstone...

Det är underbart väder ute idag med!! Vill aldrig att det ska ta slut!! Kan ju inte påstå att jag trivs i solen för värken blir ganska jobbig, nästan outhärdlig, men jag kan beundra och njuta på avstånd och det räcker för mig.

Natten har varit lite bättre. Måns och Emil har kunnat sova gott. Maja har väl varit vaken 3 gånger, sista gången la jag mig hos henne, så den sista timmen sov vi alla väldigt gott.

onsdag 14 april 2010

Lååååånga nätter...

På senare tid så har allt här hemma mellan kl 19.30 och 06.00 blivit som det var för en så där 5 års sen... När man fick sova så där en timme i taget för sen vaknade något av barnen av någon anledning. Sen när man väl somnat till så vaknar nästa unge och har drömt något. När man väl lagt sig till rätta så vaknar den tredje och sen börjar det om igen... Min huvudvärk är väl inte överlycklig över situationen då den ständigt och intensivt påminner mig att det är bättre o stanna i liggande läge varje gång jag reser mig för att leta vägen till vem det är som hojtar... Men vad gör man? Tänker att dom bara vill hjälpa mig, alltså förbereda mig, för vad som komma skall. Men det är så lång tid kvar så inte behöver dom göra det nu??

Det KAN också ha en del med det som hände häromdagen då fem, annars väldigt tuffa, killar såg spöken härinne när dom stod och hoppade på studsmattan på baksidan... Det var kläder som flög omkring i Majas rum och blodiga fingrar som stack upp från hennes lampa i fönstret... Spöket uppenbarade sig som en gammal tant i fönstret och drog hennes persienner upp och ner och bokstavligt talat skrämde skiten ur dom. (nej det var inte jag, jag var inte hemma så det var inte jag som roade mig) Fem tuffa killar som sprang hysteriska bort till Tina och knappt kunde berätta vad som hade hänt. Kanske påverkar det sömnen lite grann... Men de här vaken nätterna började innan -den hemska händelsen- så det beror inte bara på det... Men det är ju tur att solen skiner ute så man får lite energi så man åtminstone kan hålla ögonen halv öppna...

Igår var vi i Lovsjön hos barnens mormor för att kolla på den nya familjemedlemmen. Valpen Charlie. Så otroligt söt lurvig och, än länge, ganska liten svart vit hund. Barnen tyckte så klart han va jätte söt men lite för "bitig" som hundvalpar gärna är. Det var skönt och komma iväg lite och andas lite "lant luft".

En annan läkare ringde mig igår också angående min huvudvärk och ÄNTLIGEN fick jag en tid för en undersökning. Ingen har ju velat undersöka mig eftersom jag "alltid" har huvudvärk. Även om jag har förklarat att detta inte är som min vanliga huvudvärk, att den är så annorlunda. Men det har ju inte hjälpt i alla fall. Dom har inte ens tagit ett blodtryck på mig, konstigt nog... Denna läkaren tyckte som jag att det var konstigt, och nu får jag komma på en kontroll. Skönt att NÅGON äntligen lyssnar.

måndag 12 april 2010

När inget känns som det ska...


Solen skiner och det är underbart väder ute, ändå känner jag mig tom. Sjukskrivning är tråkigt. Om man bara hade semester och kunde göra en massa. Om man hade energin och mådde bra, då skulle det va annat... Just nu skulle jag behöva ett intresse som jag skulle kunna klara av fastän jag mår dåligt, men som ända ger mig något tillbaka. Just nu är allt bara jobbigt och inget känns speciellt kul. Men det ändrar väl sig det med framöver, hoppas jag...

Saknar faktiskt jobbet med. Saknar och skapa, göra tårtor och massa goda kakor. Saknar det sociala. Men det negativa, det kan såklart va...

Vill ändra utseende på bloggen med, men vet i fasen hur man gör med alla HTML koder... Vill att texten ska vara bredare. Just nu är allt bara långt och smalt. Vill att bilden som är i topp ska va lite större (vilket den måste vara om texten skulle vara bredare) men jag har ingen lust o läsa o kolla hur man gör det heller, så det blir väl som med allt annat som jag inte har lust med,
jag gör det en annan dag, helt enkelt....

Idag orkar jag inte ens försöka vara glad för att det ska vara roligare och läsa. Men varför skulle jag?? Man kan inte gå runt och le och säga att allt är bra hela tiden. Det var ju därför jag startade bloggen egentligen, men ända ska det vara så himla bra och roligt hela tiden. Dåliga dagar väljer jag att inte skriva något, men då blir ju även detta fel... Så idag låter jag allt vara precis så som jag känner, skit helt enkelt, och det - det känns faktiskt bra!

fredag 9 april 2010

En alien i magen


Igår när jag skulle sova så var det fest i magen igen. Nu kan man äntligen se utanpå magen när det sparkar! Det har varit full rulle hela natten. Ena sekunden sparkar det till nedanför naveln, sen är det alldeles stilla en liten stund. Sen, helt plötsligt, sparkar det till med full kraft ovanför naveln och jag kan inte låta bli att undra om h*n ser ut som en mumie där inne nu nu med navelsträngen runt hela kroppen, för jisses vad det bökades runt, hela natten. Nu är det lugnt och stilla, men det är klart, h*n måste ju ta igen sig, för om X antal timmar kommer det en ny natt... Det gäller o va laddad när mamma ska sova. Men det gör verkligen ingenting. När varje spark träffar så det syns utanpå, så undrar man ju vem som gör allt det där inuti magen och det där uttrycket om det är en alien i magen, får en helt ny innebörd, för vem vet...

Sjukskrivningen kommer att bli förlängd. Väntar på att läkaren ska ringa. På måndag ska jag äntligen till sjukgymnasten för att få remiss in till vattengymnastiken. För jag måste röra på mig och även om jag försöker gå kort sträckor så är det inte lätt. För ont gör det... Förstår bara inte att allt ska ta sån tid. Remisser hit och remisser dit och väntetider så klart. Hinner väl föda innan jag kommit så långt att det är dags att stiga i vattnet på vattengymnastiken...

Det blir lite tråkigt här hemma men o andra sidan så gör det inget för jag orkar inte så mycket när allt är som det är. Försöker förstå mig på systemkameran, men det är rena grekiskan med bländare, vidvinkel, slutartid, brännvidd och allt vad det nu heter. Men har ju allt tid i världen nu, så när huvudet tillåter försöker jag förstå mig på det,
men det är inte lätt. Det är ju så smidigt och ställa in på auto, men det blir ju inte samma sak... Kommer nog en del bilder framöver som, jag förmodar, kommer va av ganska blandad kvalité. Idag blev det en stubbe!

tisdag 6 april 2010

Jag växer... och växer...


Tiden hinner i fatt mig. Jag tittar till i spegeln när jag går förbi och stannar upp halvvägs ut i köket. Går tillbaka till spegeln o tittar igen... VAD HAR HÄNT??? Men jag är väl bara i början av graviditeten, eller... Spegelbilden säger något helt annat. Tänker efter och inser att jag börjar komma en bra bit på väg och att magen borde vara större nu. Men så här stor?? Sätter mig o kollar på bilder på familjeliv och inser att jag ser ut som dom flesta andra som är lika långt gångna som jag.

Vecka 22... Tycker det är riktigt mysigt med magen när jag tittar på den. När jag känner hur h*n bökar runt där inne och undrar vem det är. Hur h*n kommer se ut och hur h*n kommer att vara som person. Det ÄR spännande, så in i bängen!!

"Nu har barnet blivit ungefär 19cm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 500g. Barnet har fått en dygnsrytm. Det både sover och är vaket. Antagligen är det som mest livligt när du vilar dig. Svettkörtlar har utvecklats och huden är inte lika genomskinlig. Naglarna är fullt utvecklade och fortsätter att växa. Hjärnan växer mycket snabbt och speciellt den del som ligger mitt i hjärnan - germinal matrix. Dess uppgift är att tillverka hjärnceller fram till att barnet är fött och försvinner sedan. Barnets hjärna fortsätter dock att växa fram till fem års ålder"

Jag vill att tiden till augusti ska gå fort, så klart, men samtidigt inte. Innan dess är det en hel sommar som jag ska njuta av, stor, fet och svettig, men njuta - det ska jag!!

torsdag 1 april 2010

Vänner som kom och vänner som gick...


Satt och funderade över relationer, i detta fallet vänskapsrelationer, som man har och sådana som man haft... Gamla kompisar som man tappat kontakten med som man saknar och även sådana som man valt att bara låta försvinna in i tomma intet. Kanske för att just den relationen inte gav någonting eller kanske för att den helt enkelt gav för mycket, på fel sätt. Men just den vänskapen kan jag ändå sakna, för har man en gång varit vänner så fanns där ju något som man tyckte om, eller var det bara en illusion för att man så gärna ville?

Jag har några vänner där ute som jag saknar, speciellt har jag två...


En av vännerna saknar jag för att vi hade så himla kul ihop och för att vi helt enkelt delade allt! För att vi var precis likadana, av samma sort. Hur kan en sån vänskap bara ta slut? Ofta "växer man ifrån varann" som så många väljer och förklara det. Men om man verkligen vänder och vrider på det så undrar jag -gör man verkligen det? Kanske är svaret så enkelt, kanske är det bara enklast och svara så. Jag visste precis allt om henne, kunde henne ut och in. Detsamma hon om mig. Men idag? Jag har ingen aning om hur hon ser ut, hur hon mår och framför allt: jag har ingen aning om hur hon är som person. Jag känner mig precis som den jag alltid har varit, som att jag inte har förändrats någonting. Men i hennes ögon har jag ju det, precis som hon har i mina ögon. Hur kan det bli så? Kanske för att våra livserfarenheter förändrar oss, även om vi inte inser det och även om vi inte vill att det ska vara så, så är det förmodligen så. Vi skulle förmodligen inte ha någonting och säga varann idag. Mer än alla dom där artiga fraserna som man säger till alla man möter därute, som man tycker att man "bör/borde" säga. Och om det blir så när vi ses så är det ju kanske inte henne jag saknar, utan tiden som var då, med henne?

Har ytterligare en vän som jag saknar mycket. Till skillnad från den förra vännen så vet jag hur hon ser ut, vet ungefär hur hon mår och jag vet lite om vad som händer i hennes liv. Vi har väl pratat i telefon en gång var tredje till vart femte år, men då, ja då är det som igår. Som om vi har pratat varenda dag och jag kan vara mig själv precis så som hon känner/kände mig. Som om tiden stått stilla. Och vi har fortfarande samma sjuka humor och skrattar åt saker som förmodligen ingen annan skrattar åt. Och när jag hör Queen, då tänker jag såklart på henne. Men varför är vi då inte närmre vänner? Varför är vi så långt ifrån varann att vi inte längre känner varann, för egentligen gör vi inte det längre. Och jag saknar henne, mer än den andra vännen. Men varför tar man då inte tag i det och gör något åt saken. Jag vet ärligt talat inte, men jag vet att jag borde göra något åt det. För annars kommer jag bara fortsätta sakna...

Sen finns det så klart den vänskapen som skar sig, där något verkligen gick fel, när någon svek. Men det vill jag inte kalla vänskap, för om man verkligen var vänner, då skulle väl inte något svekfullt hända??

Sen tror jag att det är så, att de vänskapsbanden som man gjorde när man var liten och i grundskolan, dom är dom starkaste. Det är dom vännerna som verkligen känner mig och det är dom som jag verkligen känner, om dom består... För vi har ju varit med från början. Dom nya vänskaperna kan också vara bra vänner och nära vänner, kanske de bästa vänner. Men dom vet ju bara det som jag har berättat, inte det vi har delat. Tiden från förr. Det känns ändå som en viss skillnad, för tiden som varit, är en del av mig. Det finns många vänner som kommer och går. Men dom som man verkligen tycker om, som man kan lita på och vara sig själv med, dom borde man vårda och ta hand om. För som dom säger: En vän är en som vet allt om dig och ändå tycker om dig! Och den vännen, den ska man va rädd om!!

Vill med detta skicka en stor kram till alla nya och gamla vänner därute. Ni betyder mycket och ni är alla en del av mig, på något sätt. Jag tänker på er oavsett "vart" vi är idag. För jag har svårt att tycka illa om någon och har vi en gång varit vänner,
på något vis, ja då har jag ju i alla fall tyckt om dig en gång och då gör jag det förmodligen än, på mitt eget lilla vis!

Kärleksrelations funderingarna, dom kommer -förmodligen- en annan dag...