Ja det gör faktiskt det - VÄNDER! Jag kan inte med ord förklara hur skönt det känns när de positiva stunderna blir fler än de negativa! När ångesten plötsligt börjar lätta och jag inte behöver kämpa i motvind varje sekund!! Jag stannar ofta upp och känner efter, påminner mig själv om att det är just så. Bättre! För även om jag har långt kvar, så är jag ändå på väg. Efter år av deppighet, mörker och ångest, så är det nu ljusare, lättare och mindre ångest fyllt!! Jag har fortfarande mycket kvar av min inre stress och har paniken ofta bankande innanför bröstet. MEN, jag befinner mig inte längre i ångest gröten som jag gjorde innan. Jag är på väg upp, upp till den berömda toppen! Jag är väl förberedd för att det kommer platåer på vägen. En och annan dal kommer också att dyka upp. Men snart går det upp igen och nu ska jag upp! Och det känns så befriande!!!! Bara det att jag faktiskt skymtar toppen där uppe bakom molnen är en vinst och jag tillåter mig att njuta varje sekund jag skymtar den! Ingen mer ska få trampa på mig, trycka ner mig och bedra mig! Det är slut med det nu! Jag ska bli stark. Jag ska stå stadigt. Jag ska bli "jag" igen. Jag hade nästan glömt bort att hon fanns, men nu kommer hon tillbaka med stormsteg!!!
Jag har flera bitar att jobba med för att det ska bli bra igen. Dels är det min ångest. Även om den är så mycket bättre så äter jag fortfarande medicin regelbundet, morgon och kväll, som ska tas bort nu framöver. Världens bästa (och då menar jag verkligen VÄRLDENS BÄSTA) sjukgymnast och min psykolog ska tillsammans stärka och hjälpa mig för att bli helt fri från den. Den är ju tyvärr beroende framkallande och det kommer ta ett tag innan det kommer gå ta bort den helt. Men bara känslan av att jag börjar känna mig stark nog att frivilligt ta bort den medicin som jag så länge klamrat mig fast vid, är sannerligen en seger i sig.
Sen är det min vikt. Denna ständiga viktkampen jag lever med. Alla dessa jäkla kilon som denna resan fått mig att gå upp, ska ju också bort. Det känns som det inte spelar någon roll hur jag än gör. Jag tappar inte ett enda gram i alla fall. Det är frustrerande! Men min sjukgymnast får mig att lära om nu, att lära rätt. Jag ska inte tänka kilon. Jag ska inte tänka på hur mycket jag väger. Jag måste bygga upp mig inifrån och ut. Det är ett livslångt projekt så jag måste sluta stressa över det. Jag ska ta det i rätt ordning. Jag ska få upp min kondition och sakta lägga på lite styrka. Styrkan ska vara fokuserad på mage, rygg och ben. För om jag känner mig stark och stabil "innuti", innanför valkarna så ändras min självbild och allt kommer då gå lättare. Han har så rätt min underbara sjukgymnast!
Sen ska jag också ha som mål att vara så ologisk som det går i mitt tänkande när det gäller min kropp. Det logiska när man är hungrig, är så klart att äta. Men om jag innan bestämmer mat tider, så utmanar jag mig själv att inse att jag klarar mer. Likaså när jag motionerar, när det känns tungt och jobbigt är det logiska att sakta ner, men jag ska innan ha bestämt hur långt jag ska hålla ett visst tempo, vilken sträcka jag ev kan ta det lite lugnare, för att som innan - utmana mig själv och inse att jag faktiskt kan bestämma över min kropp. Detta gäller då allt. När jag har ont i huvudet, när jag känner ångest, när jag blir stressad osv. Att hela tiden vänta lite till, att känna efter lite extra och tänka "ja ha, nu känns det så här. Är det så farligt? Vad kommer kunna hända? Jag kommer att klara av det!". Just nu när jag känner något så är det som att kroppens alla varnings signaler tjuter i högan sky! HJÄLP, jag är hungrig - jag kommer svälta ihjäl om jag inte äter nu (vilket sannerligen inte är en risk...). Åh nej, nu får jag ångest - jag måste dämpa det med en tablett fort, annars kommer jag få mer ångest än jag kan hantera. Så fick jag huvudvärk - bäst jag tar en tablett innan jag blir liggande... osv. Jag dämpar allt så fort det går för jag tycker det är för jobbigt att känna efter hur det egentligen känns. Så nu har jag och jobba med. Det går att lära gamla hundar sitta säger dom ju, så jag ska nog kunna lära mig rätt jag med!
I det stora hela känns det som jag är på rätt väg och det känns otroligt bra! Nu är det bara att fortsätta stärka mig själv och bli trygg i mig. Jag kommer att bli starkare än någonsin och mitt sociala jag, har faktiskt lite börjat leta sig tillbaka. Det kommer bli bra det här. En skvätt tålamod och att skynda långsamt är receptet, med det så kommer jag dit jag är på väg en dag. DET är jag helt säker på!!!!
ps.
Jag vill avsluta dagens inlägg med att sända en tanke till Elisabeth och hennes familj. Hon har efter en lång tids sjukdom i denna j***a cancer nu somnat in. Som hon kämpade det sista. Allt för att finnas kvar så länge som möjligt hos sin familj. Hon verkade va en fantastisk människa och att livet inte är rättvist, det har jag ju förstått. Därför är det så svårt att förstå varför sånt här händer. All styrka till familj och vänner i denna svåra stund!!! Länk till hennes blogg finns här bredvid om ni vill läsa om hennes kamp! ds.
