Nya inlägg ekar tomt på denna sidan. Finns en anledning till det. Jag har inte mått särskilt bra. Mår inte bättre nu heller, men jag hoppas det vänder snart. Väldigt snart....
Jag har funderat en del på hur personlig man ska vara i sin blogg. En del kan inte förstå att man skriver vissa saker och varför... Men jag tycker det är upp till var och en. Jag gick tillbaka till mitt första inlägg och läste "Men jag har ett stort behov av att ventilera just nu..." kom också ihåg att det var för att kunna få en möjlighet att förklara mig. Jag är nämligen bäst på att fundera på vad folk tycker och tänker om mig, vad andra säger om mig. Vad folk tycker om vad jag gör och vad alla ska säga om mina val. Den väg i livet jag väljer och ta. Jag lägger mer energi på det än vad som är bra för mig, så därför startade jag den här sidan från början - för att få en chans att förklara mig, för att andra ska kunna lära känna mig som jag är. Den riktiga Jenny. Inte den Jenny som ryktena skapar... Folk antar, folk tycker för man har faktiskt hört att det är så... För det är så vi lär känna folk i den här bygden.... Att faktiskt gå fram och fråga hur det faktiskt är, hur någon faktiskt mår, att fråga hur det går.... Nja, det är inte många som gör, för hur det har varit innan, tillsammans med det som alla säger - Ja det är sanningen för många. Tyvärr...
Därför har jag valt att skriva om vad som händer i mitt inre just nu. Jag är rädd att jag börjar uppfattas som otrevlig i andras ögon. Eftersom jag just nu inte hör av mig till så många. Några vet, några tror att dom vet, men många varken vet eller tror...
Två veckor efter att lilla Ebbe tittade ut så började mitt inre och falla... Sen när Ebbe började skrika hela tiden, föll det ännu mer... Jag tror att det var en vecka där som jag inte kände något. Varken glad eller ledsen. Tror jag fortfarande höll mig över ytan då, även om jag visste var det var på väg. Men jag brukar bita ihop, lägga locket på och gå vidare. Men min tunna började bli väldig full. När jag har börjat tänka efter, så ligger det väldigt mycket där i. För någon gång då och då måste man bearbeta det jobbiga och låta det rinna ut. Låta det göra ont ett tag, för sen blir det bättre. Men jag tycker det är jobbigt när det gör ont, för jobbigt... Så jag har som sagt lagt locket på, förlåtit mer än vad en människa kanske bör förlåta. Men jag tror på snällhet... Men för snäll är tydligen inte bra.
Det började med att jag bröt i hop på BVC. När tårarna väl började rinna, då fanns det ingen hejd på det. Ulrika vågade nog knappt skicka hem mig ensam den dagen. Men ja, jag svalde, torkade tårarna och sa det kändes bättre och knallade hem med en skrikande Ebbe. Men när jag sen började gråta varenda gång jag kom till BVC så tog Carina tag i det hela. Kanske det var dags att gå och prata lite med Lena Lindsten? Jag tycker mycket om Lena och det kändes inte så laddat som om jag skulle blivit skickad till någon i psykolog teamet. När jag väl kom till Lena så hade det gått ganska långt. Fick fylla i ett papper som skulle visa på hur svår min depression var. Svår depression blev svaret...
Deprimerad? Jag? ja lite deppig blir vi ju alla då och då. Inget konstigt med det. Men när hon väl lyfte på det där locket, då insåg jag... Jag kände inte glädje över något. Jag bara grät. Jag orkade inte umgås. Jag hade tappat aptiten. Jag varken ville eller orkade ta tag i något alls. Jag kunde inte sova. Jag blev så arg för minsta lilla. Jag bara orkade inte!!! Ingenting alls... Fick tänka över tanken på medicinering och jag valde efter ett tag att göra det. Så här kunde jag inte gå runt och ha det. Det var varken rättvist för mig eller mina barn. Jag tror jag började i rätt tid. Hade jag väntat en vecka till, då vågar jag inte tänka på hur det hade blivit.
Det är svårt att förklara för andra hur det är när man är så här nere. Jag tror heller ingen "sett" det. Jag har nog varit lite okoncentrerad, haft svårt att följa med i samtal, men jag har ansträngt mig till tusen för att "vara som vanligt" så jag har blivit helt slut sen när jag kommit hem. Herre jisses, man vill ju inte vara annorlunda i denna perfekta värld!! Bara den som själv har varit här, vet hur det är, hur man mår och hur man känner sig. Man får kämpa sig fram timme för timme vissa dagar och bara hoppas man håller ihop till sambon kommer hem. Lena tror att jag har fått en förlossningsdepression, sen ihop med allt gammalt jag har bakom mig, så har det blivit riktigt jobbigt. Mer jobbigt än vad jag någonsin kan förklara.
När man börjar med mediciner blir man dessutom ännu värre. Jag har fått ångest som är fruktansvärt jobbig. Jag hade ingen aning om att man kunde mår så här!! Tänk dig känslan att du ska göra något som är så jobbigt att du verkligen verkligen INTE vill, men du måste tvinga dig att göra det ändå, du vet det men du vill inte. DEN känslan man får i kroppen då, den känslan känner jag hela tiden. Man vill fly, men det går inte... Man vet inte hur man ska hantera det och hur man ska klara nästa timme. Mår illa, svettas, blir nervös, får ont i magen, svårt att andas... Jag tror ni förstår lite vad jag menar. Den känslan är pest, men jag försöker, så gott jag kan.
Grejen är den att jag har sorterat in "de där deprimerande" i ett eget fack. Som dom som är lite svagare än alla andra. Att dom på något vis har sociala problem. JAG VET ATT DET ÄR FEL, men det är nog lite så hela samhället ser på det. Det är inga som pratar om det och om någon äter anti depressiva mediciner så vilar det någon slags "skam" över det. Och inte är det annorlunda nu. Jag har sorterat in mig själv i det facket och tycker att jag är svag och klen som inte klarar av att reda ut livet. Men jag tror - att en dag sväljer inte kroppen mer. Någon gång är det stopp. Mitt stopp kom nu, ihop med förlossnings depressionen. För när jag väl ramlade och föll, då föll jag långt och jag föll fort och jag föll ner på botten. Jag kommer upp på några avsatser vissa dagar. Men jag balanserar tappert på kanten hela tiden och det behövs inte mycket för att jag ska tappa balansen och ramla ner igen. Och det är precis det jag gör, om och om igen...
Frågar ni mig hur jag mår, kommer ni nog få till svar att jag mår bra. För det är ju det jag vill göra. Och sen orkar jag inte säga hur det är. Jag förtränger som vanligt, men nu gör jag det bara tills jag kommer hem och stänger dörren. Sen tillåter jag mig och känna, jag tillåter mig ha ont. Jag vet att jag måste genom det här, en dag vänder det, även om det inte känns så nu. Men det är det som alla säger och jag måste försöka tro dom...
Undertiden finns min sambo här. Han har verkligen växt i mina ögon. Även om han inte förstår hur jag mår, så tar han hand om allt det där som han kan. Han fixar allt det som måste göras varje dag. Han går upp med Ebbe på nätterna och matar, så jag får sova. Han tar Ebbe när han kommer hem, så jag bara får vara. Jag har min syster som förstår mig bättre än någon annan. Hade det inte varit för henne, vet jag inte vart jag hade varit idag. Eftersom läkarna på vårdcentralen sköter min medicinering, så är det en himla tur att jag har henne som möter många som mig i sitt jobb. För det är hon som tipsar på vad det finns, som kan hjälpa mig, så jag åtminstone kan resa mig upp igen när jag ramlat ner. För det är läkarna inte så duktiga på här nere. (undrar om dom är duktiga på något??) Hon är min klippa!! Hon drar upp mig en avsats varje gång och jag är så tacksam att hon finns. Älskar dig syster!! Sen finns även alla nere på BVC. Carina är underbar och en riktig stöttepelare när det är jobbigt. Hon hjälper mig med sådant som inte hör till hennes arbetsuppgifter, för att jag helt enkelt ska slippa ringa runt. Sist men inte minst Lena. Vart vore jag utan henne? Hon har fått mig att våga lyfta på locket och titta ner i den där jäkla tunnan. Jag vet ju att jag måste det och hon får mig att göra det. Varje gång känns det sen lite lättare och det är skönt. Den där fulla tunnan är jobbig och släpa runt på, men målet är att den ska bli lättare allt eftersom, kanske medicinen sätter hjul på den åtminstone, så den inte blir riktigt så tung att dra runt på även om den fortfarande väger lika mycket. Sen är det upp till mig och tömma den, lite i alla fall.
Jag försöker tvinga ut mig och göra saker i lagom dos, för jag tror att det är bra för mig. Jag hänger på och fikar och jag kan när någon frågar, men jag är inte den som tar tag i det hela och frågar, för det orkar jag inte. Helst av allt skulle jag vilja ligga i sängen och sova bort mitt liv tills jag vaknar en dag och känner att jag är bra. För detta är kämpigt. Men jag vet ju att det fungerar inte så. Jag hoppas varenda dag att medicinen ska hjälpa, så jag snart får le åt livet igen. Jag vill leva, jag vill skratta och jag vill njuta av det. Kanske jag gör det i morgon, det är i alla fall vad jag hoppas på....
JAG HATAR ATT MÅ SÅ HÄR, JAG VILL BARA VARA JAG - NU!!!!!
