Lättad men ack så orolig!

Idag, äntligen, har jag fått träffa en läkare som faktiskt undersökte mig. Hur mycket ska man egentigen behöva tjata och gnälla för att dom ska ta en på allvar?? Vad man än har sagt så har man bara fått höra att "men detta är inget nytt för dig Jenny, du brukar ju ha huvudvärk" Ja, jag har kronisk typ av spännings huvudvärk som det så vackert har kallats, men inte så här. Det är inte samma huvudvärk. Det här är värre. Mycket värre. Att ingen har lyssnat och tagit mig på allvar har gjort mig besviken, rentav ledsen. Vad krävs det av mig som patient för att bli tagen på allvar? Att bli förstådd? Är det min skylldighet och vara påstridig och bli arg för att ingen ska prata omkull mig, som uppenbarligen är tok för lätt?? Jag är inte en sån person som gör det. Jag säger hur jag mår och vill sen att läkaren ska tänka "det här ska jag lösa för Jennys skull för så här ska hon inte behöva må" men det ända läkaren har gjort för mig är att skriva en sjukskrivning och mera värktabletter, för om värktabletterna hjälper så kommer jag inte igen. Inte förrän dom är slut i vilket fall. Men att kolla upp orsaken, verkar inte va lika självklart...

Men nu kollade en läkare upp mig, lite grann i vilket fall. De vanliga testerna. Reflexer, lysa med lampan i ögonen, följa fingret och allt det där. Det ända jag inte riktigt fixade var när jag skulle sätta fingret på näsan med stängda ögon... Fick koncentrera mig ordentligt för att försöka föreställa mig vart fingret befann sig förhållande till näsan. Det gick, men det var svårt. Hon gjorde inte mer än så. För nästa steg sa hon direkt. Hon vill göra en skallröntgen, fastän jag är gravid. JAG VET att det inte behöver betyda någonting och JAG VET att det ibland är rutinmässigt för att utesluta... Men som hon sa, det visar säkert inget men om det gör det så får vi vara glada att vi hittade det tidigt... Först tänkte jag väl inte så mycket mer än det var skönt att någon kollar något. Nu, ett par timmar senare, när jag har fått landa i tanken lite så blir jag både ledsen och orolig. För tänk om det visar något. Går inte längre i tanken för det gör mig totalt knäpp. Så väljer och stanna där. Jag får helt enkelt vara glad över att hon faktiskt tog mig på allvar och tänka att det säkert inte är något. Skulle det sen visa något, ja då får man väl fundera vidare då, men inte nu, för man ska inte gå runt och oroa sig i onödan. Det har ingen mått bra av och det får inte mig och må bättre heller. Möjligtvis sämre, för det är ju sån huvudvärken är...

Allt det onda och jobbiga är säkert bara den "vanliga" huvudvärken som jag lever med till vardags. Den har förmodligen bara blivit värre av alla hormoner och svullnader och vatten och allt vad som nu kan påverka. Men orolig, ja det kan jag nog tyvärr inte låta bli att vara...

Tvingade mig iväg, trots huvudvärken, till Habo och tog en fika med en kompis jag inte träffat på evigheter. Fast allt känns motigt när man har ont så är jag glad att jag gjorde det. Var tok för längesen vi sågs och det var skönt att få prata bort en stund och bli lite "uppdaterad" Saknar mina vänner som jag aldrig träffar nu för tiden. Men bättre tider kommer. Vi har hela livet på oss!!