Vår och påsk vecka!

Äntligen kan man börja känna att det är vår "på riktigt". Solväggen börjar värma så underbart skönt och det är verkligen skönt att vara hemma nu. Jag klarar dock inte av att vara så mycket i solen då mina ögon krånglar. Jag är ljuskänslig i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Så mina solglasögon sitter på för det mesta nu när jag är ute och går, även om det är molnigt, men det är ett måste.

Våren må vara skön, men varför är det alltid då förkylningar och elände härjar som mest? Måns har ju varit förkyld länge och fick öroninflammation till slut. Ebbe har också varit förkyld länge och varje dag tror jag, att mer förkyld än så här, kan han inte bli, men varje dag så bevisar han mig motsatsen. Inte undra på att han är gnällig. Maja och Emil är med förkylda, men deras har inte varit så långvarit, än. Hoppas inte det blir det heller.

Påskveckan har nu börjat, med rätt väder med. Barnen kommer på fredag så dom är hemma över påsk. Men vi har inga planer alls på vad vi ska göra. Vår familj/släkt är inte särskilt stor, om man inte räknar alla barnen jag och syrran klämt fram, men vi firar inte särskilt mycket ihop i alla fall. Lite synd, men känns som vi glider ifrån varann allt mer och mer. Kanske är det just därför, för att vi blir många med barnen, jag vet inte, men det känns i alla fall lite trist ibland. Sen kommer jobb och allt annat emellan dessutom. Ibland kan jag bli så avundsjuk när jag ser på utländska familjer som är så tajta trots att dom är många. Kanske har jag svårt att inse att jag faktiskt är vuxen nu, att jag borde ta tag i det hela och bjuda hem alla till mig, men ibland vill man så gärna vara liten igen. Maja fyller år nästa vecka med, så kanske borde man passa på och fira henne till påsk. Skulle ju vara perfekt. Tål och fundera på, men behöver väl bestämma mig fort, för det är inte många dagar kvar. Skriver absolut inte detta för att såra någon, bara ett konstaterande av hur det är hemma hos oss.

Påsk eller inte, solen lyser och jag sätta mig med solglasögonen en liten stund på baksidan. Sen när Ebbe har vaknat och ätit blir det långpromenad. Förra veckans viktminskning på 1,2 kg måste fortsätta, så det är bara att knalla på.

Ebbe 8 månader!

Nu har plutten blivit 8 månader och 3 dagar. Tiden går så himla fort, vart har alla månader tagit vägen?? Jag kan ibland känna mig ledsen över att så många månader gick åt att fightas med mitt mående, att jag inte hann och njuta av den där första bebis tiden som jag hade velat göra. Men mitt i allt skrikande hade jag nog inte kunnat njuta på det sätt jag hade föreställt mig ändå. Men vi har en hel sommar framför oss, det är bara att njuta på - årets bästa tid är ju framför oss!!

Ebbe kryper, än så länge inte i racerfart - TUR!! För vi har inte hunnit barnsäkra så mycket än. Sen ställer han sig även upp om han kommer åt något lämpligt. I sängen är det perfekt och ta tag i spjälorna och dra sig upp. Stor han bli fort - Ebbe skrutten. MEN han är ganska gnällig ändå och jag vet inte varför. Kanske för att han vill så mycket mer än vad han klarar av, jag vet inte. Han ska aktiveras hela tiden om han ska vara nöjd, men det går ju inte alltid. Hoppas det blir bättre allt efter han börjar ta sig fram.

Lite kort på Ebbisen blev det den dagen i veckan då det var så otroligt skönt ute. Syrran gick förbi med sin lilla Embla och Maddes hund som jag dessvärre inte har lärt mig namnet på (sorry!) tror det är Kingston, men är långt ifrån säker.

ÅH, puss på lilla munnen...

Somnar så gott ute i vagnen!

Det är VÅR!!

Ja idag är det sannerligen vår - på riktigt!! VÅR VÅR VÅR, HÄRLIGA VÅR!! Det är så otroligt skönt att jag inte ens kan beskriva det i ord. Aldrig har våren känts så välbehövlig som nu! Jag behövde verkligen det. Bagateller som att Ebbe är dunderförkyld och har skrikit nästan hela nätterna eller att jag inte har gått ner ett gram på mina fyra veckor som viktväktare, känns idag avlägset. Jag har följt programmet och tyckt det gått jätte bra, men vågen säger en annan sak. Märkligt det där. Men idag gör det ingenting. Det finns inte i min värld att avbryta, jag har inget val, jag måste fortsätta. Troligtvis är det mina mediciner som spökar, så jag har utan att rådfrågat farbror doktor gått ner till halv dos. Jag måste helt enkelt testa. Blir jag sämre så är det ju bara att öka igen.

Ebbes förkylning är bättre. Han är nog dessutom den enda bebis som kan snyta sig själv. Fast inte så där planerat när man har ett papper redo, utan känner han något i näsan så bara han snyter, snyter och snyter tills det är ute OCH mer där till. Ha ha, han är så tokig när han åker runt i sin gå stol och fräser så mycket han bara kan. Äckligt? Ja det är väl det, men efter fyra barn är man ganska härdad. Jag som mamma tycker bara det är bra att det kommer ut, han mår ju mycket bättre då.

Men idag gör ingenting faktiskt ingenting alls. Jag har varit ute, jag har gått och gått, jag har njutit av varenda sekund. Jag har inte ens satt på min MP3 när jag har gått, utan fåglarnas kvitter har räckt bra för att knalla på. Vi har helt enkelt haft en riktig BRA DAG idag!! Bättre än så här blir det nog inte. Så jag fortsätter med mina points och tycker det funkar bra. Nästa vecka ska jag ha ett personligt samtal med min konsulent så får vi se vad hon säger.

Men idag, duger det jätte bra - att bara vara jag - precis som jag är!!

HEJJA MIG OCH HEJJA VÅREN!!!

Hysterisk och ledsen mamma!!!

Den senaste veckan har varit så jobbig. Ebbe har gnällt och skrikit i ett och jag har verkligen inte känt igen honom. Han har varit som han var dom tre första månaderna. Skrikit hela sin vakna tid och skrikit i sömnen, med andra ord har han sovit sjukt dåligt, vilket inte har underlättat för hans vakna tid. Jag har nästan varit på gränsen till att slita av mig håret, för det har varit galet jobbigt.

Tills idag då...

Vi gick tillbaka till den gamla vällingen för att testa om det var den som ställt till det. Tror det var svaret. För idag har den gamla energi sprutan kommit tillbaka. Glad och sprallig och inte varit alls gnällig. Så skönt att kunna slappna av och njuta lite grann igen.

Tills eftermiddagen kom då...

Jag skulle ut och röra på fläsket lite, så jag skulle klä på Ebbe sin jacka och mössa. Han satt på golvet och jag började klä på honom. Hans jacka är i lite sånt där prassligt tyg och med mjukare tyg som foder. Tycker det kan vara lite klurigt att få ut händerna då dom gärna trasslar in sig i fodret, så jag körde in min hand nerifrån ärmen och tog tag i hans hand och skulle dra igenom den, så som man brukar göra. Men jag missade ett finger... Det var som att bryta av gren, det bara knäckte till och Ebbe började gallskrika. Jag blev livrädd och tänkte att det lät inte som det skulle! Jag var helt säker på att jag bröt hans finger.

Jag blev så rädd! Och stackars lilla Ebbe! Tänk om JAG faktiskt bröt av hans finger??? Har aldrig varit med om något liknande och vad han skrek!! Jag lade ner honom i vagnen och slängde på mig kläderna och gick (läs:sprang) iväg mot vårdcentralen så fort jag bara kunde. På vägen ringde jag Carina på BVC och pratade in ett hysteriskt meddelande på hennes telefonsvarare. Något i stil med "herre Gud Carina, jag tror jag har brytit ett finger på Ebbe när jag skulle ta på honom jackan, det bara knäckte till och jag kommer snart ner, vet inte om ni är där, men jag kommer nu". På vägen ner fick jag hålla mig för att inte börja stört lipa.

Dundrade in på vårdcentralen som den mest hysteriska mamma jag någonsin varit. In på BVC och avbröt mitt i ett besök som Carina redan hade. Darrande som ett asplöv med gråten i halsen frågade jag om hon fått mitt meddelande, men det hade hon inte, men hon förstod rätt snabbt och kom ut till mig direkt. Ebbe somnade på vägen ner, så Carina började med att lugna ner mig, vilket var väldigt behövligt! Sen tog dom in oss så fort dom kunde. Läkaren tittade och klämde noga på alla fingrar och alla var hela!! Tack o lov!! Jag vet inte om jag hade kunnat gå med den vetskapen att jag hade brutit fingret på min egen son. Detta var nog ett av de jobbigaste stunder jag upplevt som förälder. Fy sjutton!!

Som tur var så slutade det hela väl och vi kunde gå hem. Det blev ingen långpromenad. Jag och Ebbe gick hem och jag tog upp honom ut vagnen, kramade om han länge och viskade förlåt...

ÄNTLIGEN!!!

Ja det var då *...* på tiden att det gick åt rätt håll på vågen idag!! Första veckan stod jag ju stilla, exakt på samma gram som veckan innan. Ja, det kunde jag ta, även om det kändes lite surt. Andra veckan hade jag ju en riktigt jobbig vecka psykiskt och följde inte programmet alls, vilket gjorde att jag gick upp 1.7 kg. Då var det tufft och gå hem. Men jag hade inget val, var ju tvungen och fortsätta, planerade om och gick in i ny vecka. Skrev upp allt, höll mig till mina points och använde inte mina motions points alls. Så äntligen gav det resultat. 1.8 kg neråt! ÄNTLIGEN!! Fick så mycket beröm och det kändes riktigt bra.

Men så var det typiskt nog inget möte idag, så åkte till Habo nu ikväll och var med på mötet där. TUR DET! Fick lära mig massa nytt som jag faktiskt inte visste om träning och motion. Fick lära mig att promenader faktiskt var det som brände mest fett. Så nu känns det mer motiverat att fortsätta mina rundor med Ebbe i vagnen. Men jag kan ärligt säga, att gå med 35 kilos övervikt härifrån runt sjön och hem igen är jobbigt. Riktigt jäkla skit jobbigt är det. Det är tungt - på riktigt. Men jag bränner ju massor har jag lärt mig idag. Så jag ger inte upp, det ska bli fler och fler rundor, allt efter kilona lättar.

Så efter kvällens möte, veckans viktminskning och vårfåglarna utanför fönstret, så går jag in med massor av motivation i en ny viktväktar vecka!! HEJJA MIG!!

Denna hemska sjukdom cancer...

Bilden är lånad

Här har jag inte skrivit på ett tag. Jag har så mycket jag vill dela med mig, egentligen, men den senaste veckan har känts så konstig. Åtminstone har det känts konstigt ända sen den dagen Linda gick bort. Har tänkt och skriva så många gånger efter det, men mina ord känns så små. Vad jag än har tänkt att börja skriva, så har det avbrutits av tankar på Linda och hennes familj och jag har markerat och tryckt på DELETE. För på något sätt känns texten meningslös när tänkt på henne. Nu kände jag inte henne, inte mer än på det sätt som så många andra kände henne, genom bloggen. Men hon har nog letat sig in i mångas hjärtan genom den och man kan helt enkelt inte låta bli att bli berörd. Jag är lite av den tron att allt har en mening, men i detta fallet ser jag verkligen ingen mening. En ung mammas liv släcks, bara så där?? Till vilken nytta? Jag förstår verkligen inte och kan inte låta bli att tänka på högre makter eller om allt bara är en slump. Vad är det som styr och VARFÖR??

Jag kommer ihåg när jag hade fått Emil och vi kom hem. Jag ställde bilstolen på köksbordet och tittade på det lilla barn som satt där och sov så gott. Så tänkte jag - nu då? Vad händer nu? Vad ska jag göra med detta lilla liv? Hur kommer vårat liv se ut nu? Samma sak måste det bli för alla nära anhöriga så som sambo och man/fru förlorar någon. Vad känner man när man kliver in i huset alldeles ensam, utan sin respektive. Hur kommer livet se ut nu, vad ska jag göra med det tomrum som finns nu som inte fanns innan?? Ett liv föds, ett annat släcks...

Jag kan inte stanna i dom tankarna för länge, jag avbryter oftast medvetet och tänker på annat, för jag får känslan av att bli galen. Jag har själv stått bredvid och sett en person, precis som många andra, ryckas bort för tidigt i denna hemska sjukdom. Min lilla systers pappa... Vi satt hos honom nästan varje dag tills det tog slut...

Jag kommer ihåg känslan när vi varit där och tagit ett sista avsked. I rummet var det för första gången på länge fridfullt, smärtfritt men kallt och varmt på samma gång. Det kändes som att han var kvar och ändå inte. Tror att han var på rummet och tog också ett sista farväl tills alla varit där, innan han vandrade vidare. Han klappade säkert alla på axlen och sa att allt skulle bli bra. När vi sen kom ut, så var allt så annorlunda. Jag tittade på alla bilar som åkte förbi, tänkte att dom säkert skulle till A6, andra skulle säkert åka och hälsa på någon, men det kändes så märkligt att livet var precis som vanligt för alla andra, men för en familj hade livet förändrats så sorgligt mycket. Jag tyckte allt såg så annorlunda ut, jag såg liksom allt med andra ögon, åtminstone för en stund. Det är konstigt det där med livet och döden. Vem får finnas och vem får inte?

En av alla dagar när vi var där och hälsade på, så var jag helt enkelt tvungen att skriva av mig lite. Resultatet blev en dikt som jag lät ligga kvar på rummet tills hans låga slocknat. Men på begravningen fick jag tillbaka den av hans sambo, som något slags avslut för hennes del tror jag. Jag har sparat den, den får mig att minnas och påminnas. Vi glömmer så lätt och ta hand om varandra, vi kan somna osams eller vid ett bråk glömma att säga förlåt. Men ingen vet vem som är här imorgon. Vi vet bara vilka som finns just nu. Som jag har skrivit innan - idag är nu, imorgon är en dröm och igår är ett minne.

Älskade Tommy

Visst har jag förstått,
att för vissa är livet alldeles för kort.
Men att just du måste gå,
är så svårt att förstå.
Du har ju levt med din sjukdom ett tag,
men jag trodde nog att du skulle bli frisk en dag.
Att detta verkligen skulle hända dig,
har just gått upp för mig.
Att se dig har så ont plågar mig,
men det är förstås inget mot hur det känns för dig.
Men på "andra sidan" där du nu ska bo,
ska du se att du finner lugn och ro.
Varje gång som vi hör vindens sus,
ska vi minnas dig med värme och ljus.
Minnena kommer ett tag att hålla oss vakna,
för vi kommer dig så oändligt att sakna.
Tills den dag då vi ses igen,
långt fram i framtiden.

Vi kommer att sakna dig Tommy!!