Nedräkning mot jul

I morgon börjar det, nedräkningen mot julafton. Barnen är så klart lyriska och har längtat hela hösten efter jul. Men allt känns annorlunda i år. Kanske för att det inte är någon snö ute, kanske för att jag mår som jag mår eller för att mitt intresse för det där "mys-jul" har avtagit lite. Varför vet jag inte, men något galet är det.

Innan älskade jag och jul pyssla. Göra julgodis, pynta, julkalendern på tv med barnen, glögg mys och allt det där. Nu känns allt nästintill meningslöst. Allt som ska fram och ska plockas bort om drygt en månad. Alla julklappar som ska handlas, den där stressen med allt och sen på kvällen går luften liksom bara ur mig. Som att - ja ha, det var det. Kanske det känns mer trist nu eftersom julafton inte blir som den brukar. Vi har liksom splittrats lite i vår familj. Det blir ju så när alla ska hinna fira med alla sina familjer på en och samma dag. Förra året tror jag att vi satt själva. Jag är inte säker för jag kommer inte ihåg julafton heller, men tror att det var så. Emil fick vara lite jultomte, mest för sakens skull. Mig gör det egentligen inget, att vi sitter själva menar jag, men för barnen gör de det. Förlåt nu om det inte var så här dagen firades, för jag minns som sagt inte, men det är i alla fall inte som innan. Hur det blir denna julen vet jag inte. Vi har inte pratat om det än.

Tack vare Emma har jag i alla fall världens finaste adventsstake som ska tändas imorgon! Jag hade verkligen inte orkat engagera mig i att fixa något. Men jag är jätte nöjd och tycker den är jätte fin! Skönt och slippa dra fram den gamla i år igen! 

I alla fall, julen närmar sig med stormsteg och jag hoppas julkänslan börjar krypa på mig lite smått var det lider. Annars blir det ju för tråkigt. Men det är så mycket annat som upptar hela mig, så julen får helt enkelt inte plats. Än. Nästa helg, när jag har en sak mindre att oroa mig för, då kommer säkert det komma fram lite "mys jul känsla" hos mig med.

Lika bra att ta allt på en gång... eller?

 

Om jag så börjar få lite mer stabil tillvaro, så verkar det som att någon/något tycker det börjar bli för bra. Högre makter eller att livet är så för vissa? Kan nog hitta fler anledningar som jag kan "skylla på", men jag får nöja mig med att det är som det är.

För ca tre månader sen så började mitt ena bröst förändras. Det blev först stort, jätte stort (vi snackar dolly parton), men bara det ena. Men min mens har krånglat så det sista, så tänkte nog att det hade med det och göra, ett hormonspratt, samtidigt som jag tänkte att viktuppgången gjorde sitt. Sen gick det ner lite, men kvar blev "en kvarts" del av bröstet mot armhålan till, som inte minskade. Det såg ut som när jag ammade och jag fick min svåra mjölkstockning. Det var bara den röda färgen som saknades. Men den biten var svullen, hård och öm. Så fick jag i alla fall min mens och det sägs ju att man ska känna igenom brösten en dag efter avslutat mens för att få ett bra resultat. Så jag gjorde det, igår... Jag gjorde som det står. Kände igenom armhålan och sen små cirklar runt bröstet och där, mitt i den hårda svullnaden, så kände jag den. Knuten. Knölen. Förhårdnaden. Svullnaden. Eller hur jag nu ska beskriva den. En liten knöl, knappt 2 cm stor, men för mig kunde den lika gärna vara 2 dm stor, för lika rädd blev jag. Det är skrämmande och otäckt. Jag blev och är skiträdd helt enkelt.

Jag vet, det behöver inte betyda något, inget alls... Jag vet det, det kan vara en liten lymkörtel, eller så kanske det har blivit något i en mjölkgång efter min monstermjölkstockning för ett års sen. Det kan bli så ibland. Jag vet. Men det där "tänk om" är svårt att ta bort. Jag är inte så stark heller att jag klarar en vanlig oro, som vem som helst skulle känna nu. Jag kastas omkull och ångesten tar över hela mig. Så många andra som har känt en knöl, som har gått hem med det där "tänk om" i sitt huvud. Sen har det visat sig inte vara något farligt. Men tänk dom som fick ett tråkigt besked, där deras "tänk om" visade sig vara så. Vilken grupp kommer jag hamna i? Varför skulle jag vara skonad. Varför skulle det inte kunna hända mig??

Jag fick i alla fall komma ner till vårdcentralen så fort jag ringde ner idag på förmiddagen. Men dom kunde inte ge mig något mer besked, utan remiss blir skickat till bröstmottagningen och förhoppningsvis blir jag kallad nästa vecka. Tills dess... Ångesten blir outhärdlig. "Tänk om" ekar i mitt huvud. Försöker samla mig. Försöker fokusera på annat. Men det är så svårt. Tufft. Ledsamt. Har jag inte fått utstå tillräckligt? Är det inte min tur att vila nu? Är det inte min tur att få komma i fatt med det här som kallas livet??

Nästa vecka, när jag har varit inne på bröstmottagningen, då fortsätter jag på allvar med det som kallas livet. Det får väl bli ytterligare en paus. En veckas vila från min kämpande återhämtning tills jag vet... Sen kan jag koppla bort allt att detta, och fortsätta där jag var.... För nu får det vara nog med tråkigheter för min del!

Uppdateringen som dröjt så länge!

Ja, vilken ände börjar man i nu när det är så längesen jag skrev… Förbered er för ett låååångt inlägg!

Anledningen till att jag inte har skrivit är att jag helt enkelt inte orkat. Den lilla energi som jag haft har helt enkelt gått åt till mig själv och har inte räckt till något annat. Det har, och är, varit en fruktansvärt tuff tid som jag har gått igenom och dessvärre är det inte ”bra” än. Hur man nu ska definiera ”bra” nu. Frågorna om framtiden är många. Kommer det bli som vanligt igen, NÄR blir det som vanligt igen i så fall??? Hur mycket huvudvärk kommer jag bli fri ifrån och hur mycket kommer jag få leva med? När får jag tillbaka ork och energi för att hitta på saker? När kommer jag orka vara social igen? När kommer jag få livslusten tillbaka igen? Ja, som sagt, frågorna är många och jag vill såklart veta svaret nu. Men jag får väl finna mig i att det kommer ge sig med tiden, ingen kan ju veta något om framtiden, men önskar bara jag visste något så jag kunde slappna av i tanken lite. För även om alla säger att det kommer bli bra, har jag så svårt att övertyga mig själv om det. Framtiden kommer ge mig svaren, gäller bara att jag kan landa i den tanken och låta allt ha sin gång…

I alla fall, jag blev utskriven från ryhov den 11 oktober, efter 8 veckor på psykiatriska avdelning F. Efter det har det varit upp och ner, aldrig stabil och jag slås så lätt omkull. Har fortfarande inga reserver och försöker göra sånt som ska få mig och må bra. Tvingar mig ut på promenader, försöker fota så mycket jag kan när jag hittar lite, lite, inspiration till det. Försöker stilla mina tankar och inte hålla på och älta om hur och varför det har blivit som det har blivit. Det har jag gjort och nu är det slut med det. Nu finns det bara framåt, även om det bara går och se timme för timme ibland. Har svårt och tänka på och planera morgondagen. Har svårt att fokusera och koncentrera mig, så jag kan ha väldigt svårt att hänga med i samtal ibland. Blir väldigt lätt stressad och ångesten kommer på mig då och då. Ångesten som förut nästan gjorde mig handikappad till vardags, blev ju faktiskt bättre av ECT:n. Men den kommer tillbaka lite mer för varje vecka. Men främst när jag är trött, så jag försöker ta mig tid och faktiskt lägga mig ner och vila när jag är ensam hemma om dagarna för att det säkert ska fungera när barnen kommer hem. Det hjälper inte alltid, men jag försöker… 

Men det som faktiskt för tillfället är ganska tufft och frustrerande är att jag har förlorat så mycket av mitt minne. Sommaren och tiden jag låg inne är i stort sett helt borta. Även om jag får saker återberättade för mig, så kommer det inte tillbaka – tyvärr! Det känns ungefär som när man har druckit för mycket alkohol och fått en minneslucka. Men min minneslucka är flera månader lång och det är ganska läskigt att har pratat med folk och gjort saker som jag inte kommer ihåg. Vet inte hur jag har varit eller vad jag har sagt. Kommer varken ihåg Emil eller Måns födelsedagar, eller att vi varit på Liseberg eller Kolmården. Jag har skrollat bland mina SMS för att kolla om det är något jag kan uppdatera mig med. Hittade meddelanden som jag inte hade en aning hade skickats. Har kollat meddelanden på FB och samma sak där. Skulle nu någon läsa detta och vet något som jag förmodligen glömt bort, så får ni gärna höra av er. Jag får ofta frågan, både från sjukvården och bland vänner, ”var det värt det”? Först var jag ganska tveksam, men nu får jag nog säga att det var det. Minnesluckan som först kändes oändlig är ju ändå en ganska kort period av mitt liv. Även om de dagarna aldrig kommer tillbaka, så kommer det ju nya. Ångesten blev ju så mycket bättre och det är värt ganska mycket! Men, det skulle ju göras en underhållsbehandling som skulle hålla kvar effekten av ECT:n framöver, men jag tackade nej till den pga mina minnesluckor. Nu vet jag inte längre. Ångesten smyger på mig mer och mer och jag är livrädd att det ska bli som innan när effekten avtagit ännu mer. Min psykolog ska kolla upp det, hur det verkar, så får jag ta beslutet sen.

Det som också fortfarande plågar mig är detta ifrågasättande av livet. Jag hatar och känna och tänka i de banorna! Försöker tänka att det inte är jag som tänker så, utan depressionen. En av dagarna när jag låg inne kom sjukhusprästen och hälsade på oss på avdelningen (har kanske skrivit det innan?). Vi satt och pratade om allt och inget och fick många kloka svar på våra funderingar. Jag tycker om och prata med präster, dom känns lugnande och trygga på något vis. Jag har nu i efterhand reagerat på en sak som han sa. Jag frågade honom hur han såg på allt elände som folk dör av i förtid. Han som sjukhuspräst måste ju se mycket hemskt som faktiskt händer varje dag. Tänkte bla på linda som dog i cancer. Då fick jag till svar att detta inte är paradiset. Det är livet och här finns både gott och ont. Sen kommer vi till paradiset och där får alla det bra! Då lät det ganska klokt, men nu i efterhand undrar jag om det var så bra att säga det till ett gäng psykiskt sjuka, där möjligtvis hälften var självmordsbenägna? Det kanske gör att deras val blir ännu lättare? Jag hade inte sådana tankar, så jag tänkte kanske inte så mycket på det. Nu efteråt när jag får de där ”meningslöst tankarna” så tänker jag ibland på det han sa. När jag sitter och funderar på all skit man ska utstå och kämpa sig igenom, så säger han att man kommer till paradiset sen när man gått vidare? Nu härjar tankar och funderingar fritt, det märks kanske, men vad det är skönt och skriva av sig! Nu får ni absolut inte tro att jag är självmordsbenägen eller har några sådana tankar! Men, jag mår heller inte bra, men skulle jag ha det så skulle jag inte vara hemma utan tillbaka på ryhov och ta hand om mig själv. För jag har många omkring mig som jag älskar och som jag behövs för. Jag har inga tankar på något annat än att finnas här så länge jag får. Brukar gå in på lindas blogg ibland och påminna mig själv om hur bräckligt livet är och att jag ska vara tacksam! Men är man sjuk så är man… Det blir bättre.

Så vad händer nu då? Jag tar en dag i taget. Försöker tänka positivt. Ler och njuter med mina barn. Försöker ta min dagliga promenad och stilla mina tankar i naturen. Jag tar mig framåt i små steg och prioriterar mig själv före alla hemmets ”måsten” som städning och tvättning. Jonny gör mycket när jag inte orkar och allt löser sig tillslut. Jag måste bara sluta stressa upp mig för en massa saker hela tiden. Jag SKA hitta något som jag vill göra för min själv en kväll i veckan. Något som jag kommer längta efter och se fram emot, tex ridning. Från och med nu finns det ett JAG som måste vårdas för att orka finnas för alla andra. Innan var det alla andra först, sen ett jag. Känner mig egoistisk om jag sätter mig själv först och det är väl lite typiskt en mamma och göra så. Klart att barnen går först, men det ena utesluter inte det andra. För att orka vårda måste man vårdas.

Jag tar helt enkelt en dag i taget och klättrar ytterligare ett steg på min stege och jag vet att snart kommer jag upp och kommer få en bra utsikt, orka ta in och se alla intryck och vara på samma höjd som alla andra. Då kommer jag slippa se och längta upp hela tiden, upp dit alla andra är. Men det gäller väl också att inse att alla inte är högst upp hela tiden. Allt behöver inte vara perfekt för att vara bra. Vi kan må bra och nöja oss med lite mindre än perfekt. Bara man kan se det, att det faktiskt fungerar ändå, så är man på väg. Det är min egen teori och nu ska jag sluta filosofera om allt och inget.

Det var verkligen en uppdatering det. Nu kan jag börja om och blogga som vanligt och jag hoppas att allt kommer vara lite mer positivt framöver. Jag behöver se det som är lite bra och jag tror på mig själv!! HEJJA MIG OCH HEJJA LIVET!!

Dax för lite nyheter, imorn iaf...

Imorgon blir det en nystart för min blogg. För mig är varje ny dag en möjlighet till det -en nystart-, ibland blir det så, ibland inte, men just nu håller jag mig kämpandes över ytan i vilket fall och det är så skönt!!! Men som sagt, imorn ska jag uppdatera med vad som hänt och inte hänt och bilder jag som gör mig glad och varm. Sånt som jag vill dela med mig av helt enkelt! Men idag hinner jag inte då klockans visare rör sig för fort. Meeen.... det kommer mera - imorgon!!