Sjukstuga var det här..

Bilden är lånad

Ja nu har maginfluensan även nått oss. Trodde nog vi skulle klara oss i år, men nej då. Här klampade den in natten mellan fredagen och lördagen och då var det Måns som började. Han fick en rejäl omgång. Han började vid halv tolv och höll på till klockan tolv dagen därpå.

Jag som brukar ha så svårt för att torka spyor redde ut det ganska bra. Efter det har det varit lugnt och jag började lite smått hoppas på att vi andra skulle klara oss, men i natt vaknade jag flera gånger av att jag mådde illa. Var helt utslagen här på morgonen och fick börja rusa till toan samtidigt som Emil och Maja gick till skolan. Måns hjälpte mig med Ebbe och var så duktig, men sen fick jag ringa hem Jonny när jag insåg att jag inte skulle reda ut det själv.

Vid tolv ringde Majas fröken och sa att Maja inte mådde så bra. Hon hade ont i magen och var trött och blek. När hon kom hem så lade hon sig i soffan och sov. När hon vaknade klagade hon på huvudvärk och så hade hon så grymt ont i ögonen. Så jag började tro att det var feber influensan hon hade fått. Men sen när hon reste på sig så kom det. På golvet såklart.

Så ja, nu är tre av sex avklarade. Emil har med ont i magen så väntar på att han ska börja. Men hoppas verkligen Ebbe och Jonny klarar sig!! Nog för att det går över fort, men fy vad jobbigt det är när det håller på. Måns är smittfri sen klockan tolv, om man nu ska vara noga, men att han är frisk råder ingen tvivel på. Herre jisses, tagga ner pojk! Både mun och ben går i ett. Skönt att han är frisk i alla fall. Snart är det över, hoppas jag.

Vill också sända en tanke till Linda och hennes familj i deras svåra tider. Jag har ju egentligen ingenting och klaga på om man jämför. När våren väl börjar titta fram, kan hon inte njuta av det. Hoppas hon piggnar till och får vara med ytterligare ett tag...

"Veckokrönika" typ...

Ja eftersom jag inte är så effektiv med att skriva får jag väl sammanfatta veckan som gått lite grann.

Dagens "citat" låter så självklart, men varför är det då så svårt att få det just så? Precis som vi vill? Jag skulle tex vara smal, lycklig, tränad och energisk. Men om jag nu vore det, skulle jag förmodligen vilja vara på ett annat sätt eller sakna något annat i mitt liv. Om man hade allt, skulle man ju inte ha något att sträva efter, inga nya mål. Det handlar väl mer om hur man vill "vara" i allmänhet. Jag bestämmer ju själv, men alla kamper är inte lätta att vinna. Det är två saker som drar. Min vilja och min ovilja. Min ovilja brukar vara den enkla vägen för tillfället, men den blir svårast och fel i längden. Min vilja är ofta en svår väg att gå då så mycket annat frestar för tillfället. Det är komplicerat det där. Inser det nu när jag ska skriva om det för jag bara trasslar in mig i orden. Men allt börjar med små delmål, ett steg i taget. Det går ju inte ändra 30 år på en dag.

Veckan ja, den har varit både tuff och enkel. Jag har ju som sagt mått lite sämre, men små stunder känner jag mig glad igen, så jag tar vara på dom och försöker tänka på dom när jag mår lite sämre. Men det är inte enkelt, men livet är inte alltid enkelt. Det vet ju alla.

I torsdags så fick jag höra att Mia Thörnblom skulle föreläsa i stan. En av mina främsta förebilder. Jag ringde och kollade om det fanns biljetter och det gjorde det. Så jag bokade. Efter ett tag blev jag lite fundersam, vad gjorde jag nu? Åka helt själv? Fick lite ont i magen, men sen blev jag så arg på mig själv. Ta dig i kragen Jenny!! Vad är det värsta som kan hända liksom? Så jag gav mig iväg och vilken tur att jag gjorde det! Vilken fantastisk och underbar person hon är!

Att hon har varit sprutnarkoman och kriminell kan man inte förstå när hon står där framme på scen och får en publik på ca 250 personer att fullkomligt älska henne. Tror inte vi hade tyckt samma sak om vi mött henne för en så där tio år sen på Sergels torg. Tänk vilken resa hon har gjort! Nu står hon där på scenen och lyser, med ett tränat inre och skiter fullständigt i vad andra tycker om henne. Hon är sig själv och som hon sa "det är underbart att vara jag" och menade varenda ord. Tänk vad skönt det måste vara att känna så, tror ärligt talat aldrig jag har gjort det.



Jag har läst flera av hennes böcker och i torsdags köpte jag två till. Jag frågade henne om vilken bok hon tyckte jag skulle köpa, hon studerade mig en stund så sa hon "som jag känner, så ska du köpa den" och pekade på boken "du äger". Det stämmer ju så bra. Där står det hur man tränat upp sitt inre på ett lättsamt och roligt sätt och det är ju det som jag måste göra. Så hon signerade den och skrev "till härliga Jenny" i. Även om hon skriver det i alla så kändes det ändå speciellt på något vis.

Det jag skrev i veckan, om alla mina negativa tankar som jag tänker utan att egentligen veta om, som får mig att känna det jag tänker, det pratade hon också om. Jag kan inte, även om jag skulle försöka, beskriva hur hon var på scenen, så roligt som hon berättade allt var fantastiskt. Jag log och skrattade hela föredraget igenom. Men det där med negativa tankar, varje dag tänker vi 65000 tankar och jag tror det var 90 - 95 % av dessa var samma sak som vi tänkte igår. Förstår ni hur deprimerande det är?? Speciellt de tankar som vandrar i mitt huvud. Nä det är sannerligen dax och byta ut en del av de tankarna, för så här kan jag ju inte hålla på.

Jag väljer ju själv, det var ju det citatet skrev. Jag ska fortsätta försöka, önskar bara ibland att det vore lite enklare!

Ebbeskrutten och negativa tankar...

Ja min lilla Ebbe skrutt, en av fyra skatter. Det är mest vi här hemma, varannan vecka är det bara vi. Jonny jobbar sex dagar av sju och jag kan inte hjälpa det, men jag börjar känna mig ensam. Kanske därför jag känner mig sämre, mer nedstämd. Den där känslan av meningslöshet börjar skölja över mig igen och det känns inte alls bra, inte alls... Det har varit ganska mycket runt omkring mig den sista veckan, så det kanske inte är konstigt att jag backar lite i mitt mående, som fortfarande verkar vara ganska skört och det gör mig otålig. Vad ska jag göra för att bli helt bra igen? Tid, jag vet att jag ska ge det tid. Av någon anledning är tid svaret på det mesta. Det är ju som sagt mycket bättre nu, men att jag känner så som jag gör idag igen, får det nästan att rinna över.

För att bli gladare säger min psykolog på BVC att jag måste börja göra saker som jag tycker är kul igen. Jag har lite svårt att hitta vad det skulle vara, då inget känns speciellt kul längre. Hon säger då att jag måste fundera över vad jag tyckte var roligt innan och liksom tvinga mig att göra det igen, för att återfå glädjen och självkänslan igen. Men jag kommer ändå inte på något som jag skulle kunna tänka mig att göra för min egen skull. Innan bestod ju mitt liv av jobb och sova ena veckan och barnen den andra. Jag har faktiskt inte gjort något för min egen skull sen jag bodde i Sjöbol och tog hem underbara hästen Berta. Nu funkade det inte och ha häst för Måns skull och jag fick köra tillbaka henne. Men sen dess - ingenting.

Funderar på att utveckla det här med fotograferingen lite till. Ge mig ut och fota på egen hand när Jonny kommit hem. Tror inte det är så många som klagar om jag frågar om jag får komma hem och fota deras barn. Jag kan under loppet av en halv timme knäppa 300 kort på Ebbe för att fånga just det kortet. Då blir jag så glad och vill visa alla vad jag lyckades fånga på bild.

Sen ska jag köpa mig en symaskin och börja sy lite på allvar igen. För det tycker jag är kul! Det senaste jag sydde var nog dopklänningen. Jag ska lägga ut bilder på den en dag. För jag är så kär i den klänningen. Barnen har redan börjat och beställa kläder som dom vill att jag ska sy, speciellt Maja. Så fort jag har sparat ihop lite pengar så ska jag köpa mig en, sen ska här sys.

Sen måste jag komma ut och träffa lite mer folk. För om jag ska få tillbaka min självkänsla och tron på mig själv, så är det enda sättet. Men här sätter min vikt lite stopp för mig själv. Jag skäms så för hur jag ser ut, det är så jobbigt. Jag har ju börjat på viktväktarna, så jag har ju tagit ett steg på vägen. Men första veckan gick jag inte ner ett enda gram! Jag gjorde verkligen ALLT rätt, men vågen stod på exakt samma. Hon sa att det är ungefär 50 % som går ner och 50 % som står stilla eller rent av går upp första veckan. Men jag vill inte tillhöra dom sista 50! Kan inget gå min väg något sådär smidigt??!!

Jag vet, allt är negativa tankar. Jag har fått det i hemläxa av psykologen med. Så fort jag tänker något negativt så ska jag skriva ner det och sen ska vi jobba runt det. Det blir ganska mycket och skriva, men på så sätt så blir jag medveten om dom och först då kan jag stoppa dom. Nu tänker jag mer än vad jag är medveten om och det framkallar negativa känslor. Så jag skriver och jag skriver, men kan också med det stoppa en del och det är ju bra.

Så ja, jag kämpar väl vidare mot den där jäkla toppen.

Tuffa dagar...

Skrivet onsdag kväll:

Det har varit tuffa dagar här. Först Måns och hans hemska astma. Han är fortfarande andfådd så fort han rör sig. Nu är ju Måns ganska tålig, så nu klagar han inte så mycket längre. Men jag ser ju att han andas lika dant som jag gör när jag går upp för konsum backen. Men i hans värld är det ändå ganska okej att ha det så, för det är så ganska ofta. Men som mamma vet ju jag att det påverkar syresättning och allmänt mående ganska lätt. Så klart att man oroar sig när han är i skolan och inte tänker efter utan spelar fotboll och flåsar vidare. Sen har han börjat få ont i lederna med. Knäna, armbågarna och axlarna är värst. Ena knäet väntar man bara på att det rätt som det är hoppar ur led, då det liksom hoppar åt sidan när han böjer det och ont gör det med. Stackarn... Skulle ha ringt doktorn idag men...

... även jag har haft tuffa dagar. Min ständiga huvudvärk har gjort sig påmind. Men nu med större styrka. Jag anade ju att det skulle bli värre nu när jag lade om kosten, när jag gick tillbaka till viktväktarna med svansen mellan benen. Ja det var i alla fall så det kändes när jag gick dit i söndags. Men nu tycker jag det var starkt av mig att gå dit igen. Men jag har fått ett migrän anfall som inte liknar något jag varit med om innan. Det började igår morse. Med syn bort fall och konstigt mående. Därefter gjorde huvudvärken liksom bjudit in sig själv. I går var den ändå "måttlig" men idag var den värre. Kände det redan i morse när jag vakna. Det kändes som att någon hade slagit rakt in i tinningen, in bakom ögat och bökat om ordentligt där inne. Fy vad jag har mått dåligt. Jag har liksom inte fungerat heller. Inte kunnat tänka som jag ska, har bara blivit stående utan att komma på vad jag skulle göra. Dragit ut fel lådor när jag skulle hämta någon och öppnat fel luckor när jag skulle ha något i dom. Svarta hål har dykt upp till och från hela dagen, samma sak med starka ljusfält. Fy vad det har varit jobbigt. Imigranen hjälpte inte ett skit. Tog två men de hjälpte inte ändå. Hoppas nu det är bättre i morgon, men det brukar ju sitta i tre dagar så jag har väl inga större förhoppningar om det. Men förhoppningsvis hjälper kanske medicinen bättre än vad den gjort idag. Hualigen vilka dagar!

Att det har varit så tufft har också gjort att jag har tagit ett kliv tillbaka. Det känns motigt nu. Är rädd att det ska vara lika tufft i morgon. Men hoppas verkligen inte det. Gå ut är ju inte ens och tänka på när solen skiner och det dessutom är snö ute. Har fått rulla ner så mycket jag har kunnat här inne idag, för att skona mina ögon och mitt huvud. Ljuset är helt enkelt för starkt. Johan tog med Maja till dansen idag så jag slapp ge mig ut. Tur det, vet inte hur jag hade rett ut det annars. Sen lade mig en timme i soffan när Jonny kommit hem och vilade lite. Nu känner jag mig bara mörbultat, men efter en god natts sömn så kommer det bli mycket bättre får vi hoppas.

Viktväktarna ja, det går bra, som tusan! Ja jag vet, det är bara dag tre, men jag hoppas komma in i rutinerna snart så jag kan lägga lite mindre tid på det. Det är lättare när allt bara flyter på och man vet hur många points allt är. Var ju så insatt i det gamla , men nu när allt är omgjort så har man ingen aning om hur många points saker och ting är värda. Det är nu de värsta dagarna kommer, när man blir så jäkla hungrig och bara måste härda ut. Men jag kämpar på. HEJA MIG!!

En annan sak som jag kom på var att skillnaden mellan denna gången och de andra gångerna jag kört viktväktarna är mitt tankesätt. Innan tänkte jag något i stil med "jag ska allt visa dom" nu skiter jag i "dom" och tänker enbart på mig själv. Jag vill gå ner för mig egen skull. Jag mår inte bra helt enkelt. Vad alla andra tycker det struntar faktiskt jag i. Det är inte för deras skull jag gör det! HEJA MIG IGEN!!

Måns i fokus!

Har hemsk migrän. Började med synbortfall igår morse och efter det har det bara blivit värre och värre. Just nu känns det som att någon har gett mig en rak höger rakt in i tinningen och in bakom ögat. Så jag fixar inte och skriva idag, då data skärmen retar ännu mer. Men jag tog kort på Måns igår och tänkte egentligen bara lägga ut dom.

I övrigt har det hänt massor jag skulle kunna skriva om, men det får bli vid ett annat smärtfritt tillfälle...







.

Mello 2011

Så sitter man här framför efterlängtade Melodifestivalen 2011 och kan inte annat än säga att det är för många bra låtar i år! Jag tycker att både den den och den ska vinna! Kan verkligen inte bestämma mig. Men nu när den jag tycker är den bästa av alla gick upp på scenen, så tycker jag så klart att hon ska vinna. Nanne Grönvall så klart! Jag bryr mig inte om att hon inte är med, jag avgudar hennes energi och styrka. Så hon är bäst, oavsett!

I övrigt kan vem som helst vinna. Dom är alla lika bra. Det kan nästan inte gå fel i år. Jag hejjar lite extra på The Moniker, Nicke Borg och Erik Saade (lyckades jag stava dom rätt?)

Jag antar att det är dax nu...

Har verkligen inte haft lust för att blogga det senaste. Har inte haft lust och skriva. Har väl inget jag gått och funderat på direkt. Eller så är det just det jag har haft, men sen vet jag inte riktigt var jag ska dra gränsen, hur mycket jag ska dela med mig. Innan har jag vart ganska klar över vad jag ska skriva och inte. Men nu känns det som att jag bara skriver samma sak om och om igen. Det känns med andra ord som att jag står och stampar på samma ställe hela tiden. Det går varken framåt eller bakåt, så det är bara det här - mitt emellan läget - jag kan skriva om, hela tiden. Brukar sitta och fundera när jag skriver, om jag inte har skrivit just de orden innan. Men så tänker jag att strunt samma, det är ju så här det är just nu. Men nu har jag kommit till den punkten att det är tjatigt även för mig. Därför har jag inte skrivit eller haft lust och skriva på ett tag.

Jag skrev ett inlägg i början av veckan, som givetvis inte blev klart. Men det var en av de dagar som solen sken och det var så där riktigt härligt ute. Jag hade med mig kameran och fotade alla vårtecken jag kunde hitta. Tro det eller ej, men det var en del, om man verkligen tittar, så kommer dom ett efter ett. Men tänkte att jag får fixa klart det dagen efter, men då vräkte ju snön ner och då kändes det inte så aktuellt längre. Nu får det gärna bli lite mer vår snart, så lite mer energi kommer tillbaka. Nu är allt mest en gråzon som jag måste komma ur. Jag vill ju så gärna skriva hur härligt allt är, men vad är det som håller mig tillbaka. Är det tanken eller blir det inte bättre än så här?

En annan sak som är ett stort pågående problem för mig, är ju den där delen av mig som mäts i kg. Suck... Läkaren sa ju till mig att ta ett problem i taget och vänta med vikten, så efter det har jag inte ställt mig på vågen, har helt enkelt inte vågat. Men nu var jag tvungen, jag kan ju inte låtsas om som problemet inte finns. Jag trodde nog att jag hade stått stilla under den senaste tiden. Men nej då, 2,5 kg till - UPPÅT!!! Gaaahhhh, jag blir galen. Efter den dagen har jag bara skitit i allt, spelar ju ingen roll om jag tänker mig för, vågen rusar ju fortfarande ett kilo i veckan åt fel håll... Men det är klart, i takt med att ångesten har försvunnit måste väl kilona öka. Det måste ju vara jämnvikt på sinnestämningsvågen. Det vore väl dumt om det tunga blev för lätt. Suck...

Mitt beetende till mat har varit galet efter det. Tröstäta har fått en helt ny innebörd för mig. Idiotiskt - jag vet. Men jag orkade bara inte. Som tur var är det bara fyra dagar som varit sådana. Köpte tidningen Må Bra och började läsa boken som var med "sockerbomben i ditt huvud" och den fick mig att vakna lite. Bitten (som har skrivit boken) skriver om beroende människor och jag inser att jag faktiskt är en av dom. Bit för bit har klarnat och jag förstår mitt beteende lite mer. Det gäller så klart inte bara socker, utan en helt den annat också. Så imorgon är det dags och vända blad igen, jag skriver in mig hos viktväktarna. Ett kapitel måste få ett slut nu och ett annat måste börja. Jag orkar ju knappt gå till ICA längre. Nog för att det har varit illa innan, men så här illa har det aldrig varit. Det känns som alla mina undanstoppade känslor har fått ett utlopp i kg i stället. Nu ska jag arbeta bort dom och börja om (var det ytterligare en upprepad mening?? Jag har ju hört de orden flera gånger innan...).

Jag har ju försökt lite smått med att gå ner själv, men jag klarar det helt enkelt inte på egen hand. Jag måste få hjälp! Jag hoppas jag kan få den hjälpen nu, även om jag tycker viktväktarna är i dyraste laget, så är det värt varenda krona om det fungerar. Jag har jätte svårt att tänka att jag kommer klara det denna gången. Jag har ju misslyckats så många gånger innan, varför skulle jag lyckas denna gången? Jag vet att det är helt fel inställning men jag rår inte för den. Att jag faktiskt har lyckats tre gånger innan, verkar inte existera bland mina tankar... Jag hoppas att jag imorgon kväll låter lite mer peppad när jag har ställt mig och skämts på vågen, men när jag har gjort det och erkänt mina fel och brister för mig själv, så hoppas jag att jag börjar gå åt rätt håll!

Ebbes ögon

Jag kommer på mig själv med att så ofta sitta och beundra andras barn ögon, att jag faktiskt glömmer bort mina egna barns underbara blå. Dom har ju med fina ögon, såklart.

Först ut är Ebbes. Hans ögon är så blå, i vissa ljus. I andra ljus ser dom "vanligt grå/blå" ut. I ett tredje ljus blir dom alldeles mörkblå. Jag har nog aldrig reflekterat över det innan, att ögonen ändrar färg efter ljuset. Det gör nog så hos alla. Mina ögon ser också så där grå/blå ut. Men när man tittar närmre så innehåller mina ögon massa färger. Jonny upptäckte det först när han skulle ta en närbild på ett av mina ögon. Jag har ju sett det innan, men inte så som det såg ut på närbild. På en del kort kan mina ögon nästan se gröna ut, medan på andra är dom helt vanligt grå.

Inte förrän man studerar ett öga riktigt nära inser man hur fina ögonen faktiskt är. Dess mönster och dess färger. Gå och ställ dig i ett fönster med en spegel och titta hur ditt öga faktiskt ser ut. Det är faktiskt fascinerande! Så här kommer några bilder på Ebbes ögon i olika ljus. Ska göra det samma med mina andra tre barn. Det kommer sen bli en fantastisk tavla och sätta upp!

Jag klarar det!!

Det är först nu man känner att man börjar få struktur på livet, att det börjar fungera, att dagarna känns som vanliga dagar, som livet ska vara. Inte som det har varit de senaste månaderna - med en ständig kamp mot ångesten, att varje dag känns som ett maratonlopp med en enorm uppförsbacke hela vägen, att de enklaste sakerna som att plocka ur diskmaskinen har känts som en värre uppgift än den omöjligaste man kan komma på. Ett slags lugn har kommit över mig och nu känns det som att jag äntligen kan slappna av och komma till ro med både mig själv och min omgivning.

Det är så konstigt, man kan verkligen inte förstå hur det är att vara "där nere" förrän man har varit där. Nu kan jag verkligen inte förstå hur jag kunde ifrågasätta livet som jag gjorde då. Jag har skrivit dagbok under hela tiden och man glömmer så mycket av det jobbiga som varit och det är väl tur det. Nu kan jag tänka "men var det verkligen så farligt, mådde jag verkligen så dåligt" men så börjar jag läsa dagboken och blir genast påmind om hur jobbigt och eländigt det faktiskt var. Nu är jag faktiskt stolt över mig själv!! Jag nådde botten, fick trots det bråka om att få hjälp, blev inlagd och fick då en chans att komma ifatt med sömn och vila. Men nu är jag uppe igen och allt kommer bara bli bättre och bättre.

Efter min tid på sjukhuset har det verkligen gått upp och ner innan vi hittade rätt i medicindjungeln och faktiskt fick mig på rätt håll igen. Nu känns det som att medicinen har hjälpt mig upp, men mer än så här gör dom inte. Den sista biten får jag vandra själv. Det är upp till mig nu hur bra jag vill bli. Det låter säkert konstigt, men för att jag verkligen ska må bra, helt bra, så måste jag komma i fas med mig själv, min kost och min motion. När jag ser att jag börjar gå ner i vikt igen och komma igång med motionen så jag orkar mer, då kommer det bli så mycket bättre. Jag har nästan ingen ångest längre, men den lilla jag har, har jag på grund av vikten.

Men jag får klappa mig själv på axeln för den biten jag faktiskt har tagit. Jonny har ju vart toppen också då han har tagit Ebbe utan att klaga en gång. Men hur det än är så har jag fyra barn att ta hand om och även om jag vissa dagar känt mig misslyckad rätt igenom för att jag tycker att jag har brustit i min föräldraroll, så tycker jag att jag har gjort ett hästjobb med mig själv. Jag vet att barnen inte har farit illa på något sätt eller att jag har fått dom mått dåligt, det är nog mest det att jag inte orkat stå fast vid regler och sådant som vi tillsammans bestämt, utan jag har backat och låtit barnen fått göra det dom så gärna ville för att behövde lugn och ro. Inget av det lönar sig i längden, man får ta dom fighterna förr eller senare i alla fall. Men nu kan jag ta dom. Jag stressar varken upp mig eller tappar tålamodet. Jag bara säger vad som gäller, sen får dom bråka o och bli precis hur arga dom vill. Det är våra regler och vi har tillsammans kommit överens om dom och nu är det inget problem längre och det är så skönt. Jag bara är jag och det fungerar - faktiskt- hur bra som helst.

Ett litet tillägg bara... Skev detta igår och denna dagen har bestått mest av Ebbe skrik sen i morse. Så det har inte känts lika bra som igår. Men jag har redan skjutit det och sidan och blickar framåt och fortsätter där jag var igår!