bara negativt...

Det är inga höga tankar jag har om mig själv, här, på psykiatriska avdelning F.

Har just haft besöka av min underbara familj, mina underbara barn och min underbara sambo. Vi gjorde lite små ärenden, vi åt, jag var inne på ica maxi o köpte lite grejer och allt jag kunde känna var en stegrande panikångest. Jag klarar inte av att svara på miljontals frågor, jag reder inte ut att se till att alla är med, jag klarar inte av deras småtjafs hela tiden, jag klarade inte av folket omkring mig, jag klarade inte av värmen, så nej - jag klarade helt enkelt inte av det idag. Paniken bara ökade och ökade i kroppen och jag var hela tiden rädd att det skulle brista.

VARFÖR KÄNNS DET SÅ NÄR JAG HAR DE JAG ÄLSKAR MEST OMKRING MIG????

Jag hatar mig själv för det. Hur hamnade jag i den här soppan, hur kan ens en mammas kropp och känslor känna och bete sig så här. Den sanna tryggheten gör mig skrämd just nu. Ja, för om man får panik känslor måste jag ju på något sätt vara skrämd – men varför??? Hur ska jag få tillbaka mitt gamla lugna jag igen, den glada jag? MITT EGET SANNA VERKLIGA JAG???

Som sagt, idag har jag inga höga tankar alls om mig själv. På något sätt känns det som jag har misslyckats, totalt, och jag kommer aldrig bli jag igen. Aldrig någonsin. Jag kommer alltid vara den här ångest fyllda mamman med paniken i blicken och nära till svimma… men det är ju inte jag *gråter* hur ska jag klara mig när jag inte reder ut mitt eget liv, när jag inte ens reder ut mig själv.

Just nu är livet djävligt mycket blä. Jag saknar min familj så det gör ont, men för deras skull är det nog lugnast att dom slipper mig. För vem vill ha en ångest deprimerad mamma som jag…

Så ”topp” är mitt liv idag...

Idag var nog första dagen på evigheter som jag faktiskt kände något som liknade en liten, liten, positiv känsla när jag drog upp persiennerna och jag ser att solen skiner. Annars brukar det bara vara den där hemska känslan ”meeeeen, inte idag igen”. Men idag var det lite mer ”åh, solen skiner”. Inte för att jag på något sätt känner mig som vanligt, men det var i alla fall en liten bit i rätt riktning och det är jag så innerligt glad för!!! Det går åt rätt håll och även om jag inte känner likadant imorgon, så får jag åtminstone känna så idag. Det betyder hur mycket som helst för mig!!

Jag ska snart ner och få min andra ECT. Klart jag är lite nervös, även om det inte var något speciellt att oroa sig för. Men jag blir ju ändå sövd och jag får faktiskt ström i mig. Det är helt otroligt att det fungerar, men gör det de så är jag oändligt tacksam. För jag vill ha ett slut på allt det här nu. Jag vill bli JAG, jag vill må bra och JAG VILL ÅKA HEM! Jag vet att detta ställe är det ända stället för mig att få en chans att återhämta mig på och jag tar vara på den. Jag tänker bli bra en gång för alla. Jag tänker inte åka tillbaka hit. Personalen är fantastisk, men jag tänker inte åka hit igen ändå. Jag låter det ta den tid det behöver denna gången, sen, ja sen åker jag hem – för alltid!!!

trött...

Idag har alla sömnlösa nätter och ECT behandlingen gjort sig påmind. Har varit såååå trött. Sov på förmiddagen innan middagen över en timma, sen sov jag även efter maten över en timma. Det var så skönt och få sova i kapp lite. Kändes verkligen att jag behövde det, men är fortfarande lika trött. MEN, det är alltid ett men med bra saker känns det som nuförtiden. Kommer jag kunna sova i natt nu?? Jag får varken ta lugnande eller sömntablett inför andra ECT behandlingen imorgon och är rädd att jag kommer ligga sömnlös i natt igen. Men har fått extra theralen och får även två lite starkare atarax så hoppas det hjälper till några timmar sömn i alla fall.

Idag har jag i alla fall fått träffa alla fyra barnen!!! Så underbart skönt det var att få krama om dom, länge länge. Man inser inte hur mycket man saknar dom förrän man inte kan träffa dom när man vill. Men på lördag kommer dom igen. Håller bara vädret så blir det nog en tur till stadsparken så dom får leka av sig lite. Lite fika och mys med så klart! Det var så jobbigt och säga hej då. Maja stod och vinkade så länge det gick innan dörren slamrade igen och vi inte längre såg varann. Åh vad det värker i mamma hjärtat då. Jag får försöka fokusera på att detta även är för deras skull. Dom ska få tillbaka den mamma som jag är och vill vara. Inte denna ledsna, orkeslösa, ångestfyllda och irriterade mamma som dom nu har haft. Jag längtar hem, så fruktansvärt! Samtidigt som det är så skönt att få ladda om här inne.

Jag önskar att jag mådde bra – NU!!!

ECT

Idag har jag varit iväg på min första ECT behandling. Ett sista försök för att få bukt med den här eländiga depressionen! Enkelt förklarat så blir man blir sövd en kort stund medan man får ström i sig. Låter läskigt och kändes läskigt kan jag lova. Det sista jag sa innan jag somnade medan jag kramade den snygga naskosläkarens hand allt vad jag kunde var – lova att jag vaknar igen. Sen sov jag. Det som är negativt med behandlingen är ju att korttids minnet påverkas. Och det gjorde det. Jag hade jätte svårt att få ihop var jag var o varför när jag vaknade. Sen hittade jag inte tillbaka till mitt eget rum. Förstod inte alls när jag kom upp på avdelningen vilket håll som var vilket och vart jag skulle. Så konstigt det kändes! Det börjar komma tillbaka nu, hoppas jag i alla fall, annars får jag väl ingen middag om jag inte hittar till matsalen…

Jag är trött då jag inte sovit något alls knappt i natt. Och så har jag nog bitit ihop rejält under ECT:n för jag har så gräsligt ont i ena tinningen och ner i tänderna. Kan knappt tugga. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att detta ska hjälpa mig, det måste det! Jag vill få tillbaka mitt jag nu! Jag saknar hemma, jag saknar barnen, jag saknar jonny och jag saknar mitt riktiga glad jag!! Skulle ju börjat jobba på måndag med. Det sket sig det med. Sjukskriven till mitten av oktober, sen får vi helt enkelt se hur jag mår. Jag tycker nog att jag allt är lite modig som vågar mig på ECT. Det råder lite delade meningar huruvida det är bra eller dåligt. Jag har läst skräckhistorier men jag har också både läst och hört en massa bra om det. Jag tror och hoppas att det är bra, det måste vara bra.

Nervös ända ner i tårna...

Så vad har hänt på avd F sen jag skrevs in? Inte mycket alls. Vilket just nu passar mig väldigt bra, det är precis det jag behöver. Lite krafter återkommer dag för dag, även om det fortfarande är så långt från pigg som man kan komma. Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna, trots ökad medicin dos. Så på förmiddagarna passar jag på att vila en stund, det är ju lite det som jag är här för. Sen spenderar jag dagarna med att virka, vila, läsa, vila… typ.

På eftermiddagarna har jonny och Ebbe kommit in och hälsat på. Det är så otroligt skönt att få träffa dom. Saknar de andra tre också, men dom brukar ju vara borta denna veckan, så egentligen är det ju inget konstigt. Men just det att jag inte vet hur länge jag får stanna denna gång, gör att jag får en klump i magen. För nu måste jag bli bra, jag kan inte slarva med mig själv denna gången. Jag kommer att lyssna på läkarna denna gång, dom vet vad som är bäst för mig och min hälsa och resten får helt enkelt lösa sig. Jag är inte ensam om barnen, på båda håll är vi två som har ansvaret och nu är jag sjuk, riktigt sjuk och nu måste jag bli frisk – för allas skull!

Igår fick jag ju också träffa Monica Hamarén. Den bästa av dom alla!!! Vi gick igenom sjukdomsförloppet ända sen i höstas. Hur det har varit. Alla mediciner jag prövat men inte har fungerat. All denna ångest och all denna huvudvärk som hon tror hänger ihop. Men varför har jag inte blivit bra? Men det finns en metod som säkert/förhoppningsvis skulle hjälpa mig, som brukar hjälpa sådana som mig – när inget annat fungerar. Eller på patienter som har svåra depressioner, som jag också har (hamnade väldigt högt på skalan denna gång). Först lät hennes förslag väldigt skrämmande. Riktigt otäckt. Lite otäckt är det faktiskt fortfarande, trots att tanken har fått landa lite. Men jag har läst och läst, funderat och funderat. Jag har frågat jonny vad han tycker, jag har frågat mia vad hon tycker och dom säger ”go for it”. Har man fått chansen till en sådan behandling ska man inte tacka nej. Bättre än alla tabletter jag stoppar i mig varje dag som inte hjälper.

Det jag nu ska pröva är elbehandling. Förr kallade man det elchocker och det tar en genast tillbaka till gamla filmer där de låg fast spända med bruna läderremmar och fick ström i sig. Så är det inte idag. Man blir sövd, det tar ett par minuter, så är det klart. Hur många behandlingar jag ska genomgå vet jag inte än. Det får vi se. Det beror på hur jag svarar på behandlingen osv. tydligen är en vanlig biverkning att korttidsminnet påverkas just vid behandlingen, men det är ju långt ifrån värre än alla de biverkningarna som medicinerna ger. Så ja, vi får helt enkelt se. Jag hoppas. Det måste hjälpa. Måste, måste, måste!!!!

Mitt på dagen idag kom de dessutom och sa att någon hoppat av sin behandling och jag har fått tid kl 9.30 I MORGON!! Sen kör det på, minst tre behandlingar i veckan. Efter 4 – 6 behandlingar görs en utvärdering tillsammans med Monica. Sen fortsätter man tills man gjort ca 10 -15 ggr. Jag är så gräsligt nervös! Det låter galet och sjukt, men är tydligen väldigt vanligt. Får återkomma imorgon när jag kvicknat till om hur det gått. Undrar om mitt hår blir i stil med Magnus Ugglas? Ha ha… (tråkig kvällshumor, jag vet…eller om det kan kallas nervöshumor?)

Jag får nu inte ha varken sömntabletter i kroppen eller lugnande, inför morgondagens sövning. Så har jag inte kunnat sova de andra nätterna lär jag ju inte göra det i natt. Både nervös och utan medicin. Gissar att jag kommer virka upp allt mitt garn i natt… dessutom har jonny laddat ner någon app på telefonen som gör att jag kommer in i våran server där hemma. Så jag kan kolla på vilken film jag vill! Kan hända att det blir lite twilight i natt! Kollade på the ugly truth igår, för att få skratta lite mitt iallt elände. Det var skönt. Humor filmer välkomnas nu.

Snart kommer ni få läsa andra inlägg i den här bloggen. Om hur livet fortsätter i helt andra spår. När jag äntligen börjar jobba, när jag äntligen blir jag igen, när jag får ork och lust att göra saker och när jag orkar leva igen - på heltid!!

Vad säger man nu då? Kanske WISH ME LUCK – i massor! Hualigen…

Oväntat??

Nej inte alls egentligen. Jag hade väl mina aningar vart det skulle ta vägen när jag bara blev sämre och sämre. Så nu är mitt tillfälliga hem psykiatriska avdelning F. Jag trodde att jag skulle må sämre än vad jag gör över att vara här, men lugnet här gör mig lugn. Dessutom att all underbar personal finns utanför dörren är också skönt, för de hjälper mig när det är jobbigt på bästa sätt. Dom är fantastiska. I morgon ska jag dessutom träffa den bästa läkaren av de alla. Monica Hamarèn. Om någon kan hjälpa mig så är det hon!

Jag har väl inte tagit mig själv på så stort allvar som jag borde ha gjort utan det återigen låtit det gått för långt. De sista dagarna var jag helt förvirrad. Jag kunde inte ens organisera en vanlig enkel kvällsmat. Att få ihop antal glas med antal barn och vad som skulle fram till det var som den svåraste uppgift jag någonsin gjort. Så enkelt, det är ju sånt som i vanliga fall går på rutin och nu fick jag inte ihop det. Jag hittade kylskåpsgrejer i skafferiet och tvärtom. När barnen frågade om de fick göra en viss grej, sa jag bara ja utan att tänka på vad dom skulle göra. Sen när de väl gett sig iväg och jag funderade på vad det var de frågade blev jag rädd för mig själv. Det var ju sådant de i vanliga fall inte får, hur kunde jag säga ja till det??

Frukost och få iväg de till skolan var som den värsta påfrestning jag varit med om. Jag förstår inte hur jag lyckades få iväg dom alla i rätt tid och med rätt grejer. Men på något vis gick det. Men jag förstod ju också att det inte kan fortsätta så här. Jag kände mig helt avstängt från allt. Känslor, engagemang, kunde inte dela med mig av mig själv, om ni förstår hur jag menar. Jag var bara som en stor ångestfylld, känslokall huvudvärksklump. Avskärmad från omvärlden och så trött, så gräsligt trött. Både i kropp och i själ. Jag orkade mig knappt upp till dagis – alla 500 meterna jag behövde gå. Jag som går ständigt. Hela min kropp hade liksom tagit slut. Fanns inga reservkrafter kvar. De hade jag förbrukat för längesen.

Hemma orkade jag heller ingenting göra. Jonny tog hand om både tvätt och disk. Tur det. Annars hade vi varken haft tallrikar eller kläder. Jag satte helt enkelt på mig skygglappar och vägrade se. För jag orkade ändå inte. När jag satte mig ner var jag som en stor cementklump som helt omöjligt orkade resa mig upp igen, för när cement har stelnat så sitter den där den sitter. Möjligtvis att den går förflytta, men den kan ändå inte röra sig.

All huvudvärk och all jäkla ångest och panikångest på det har kört min kropp i botten. Jag förlitar mig just nu på personalen här inne för jag har ingen aning hur jag ska bli mig själv igen. Kan jag bli mig själv igen? Det känns som det aldrig kommer bli som förut. Kanske jag inte riktigt blir den som jag var innan heller även när jag blir bra, jag har ju en livserfarenhet med mig som långt ifrån alla har. Jag vet hur det är här ner på botten av livet, jag vet hur gräsligt det är, jag vet hur tufft det är och kämpa sig upp igen och det kommer jag nog ha med mig och det kommer nog dels förändra mig lite, förhoppningsvis på ett positivt sätt.

Just nu känns det tröstlöst. Hur hur HUR ska jag kunna bli bra?? I ett år har det hållit på nu upp och ner. Vad vad VAD skulle kunna göra mig bra nu? Vi har ju prövat så många mediciner nu. Har också prövat utan, vilket var dumt. Kanske jag inte har varit här idag om jag bara hade fortsatt äta dem. Men det är ju bara spekulationer och just spekulationer är jag superbra på just nu. Jag letar anledningar och troliga orsaker och undrar hur det kan ha blivit så här. Det enda orsaken jag kan komma på är att jag aldrig har tagit mig själv på allvar. Aldrig brytt mig om vad som är bäst för mig och hur mycket jag orkar med. Jag kan säga nej, även om jag aldrig förstått hur man gör. Vissa saker säger jag självklart nej till, sådant som gäller andra. Men sådant som gäller mig är svårare. Ibland har jag tagit på mig mer än vad jag mäktar med, men det är ju för att jag så gärna vill!!

Spekulera och fundera, spelar egentligen ingen roll. Nu är jag där jag är och jag måste upp även om jag inte längre känner någon press. Det får ta den tid det tar. Huvudsaken är att det åtminstone inte går bakåt. Helst ska det gå framåt, men jag kan stå ut med att det står stilla bara det inte gör det för länge.

Att ligga här är som att ligga på sjukhus i allmänhet. Det är dock lite hemtrevligare. Avdelningen består av flera ”moduler” med 5 – 6 rum. O varje modul har ett eget sällskapsrum med tv. Sen finns det ett stort allrum vid matsalen, där personal och patienter sitter och umgås, spelar kort och kollar på tv. Men jag orkar inte det. Jag håller mig i mitt rum. Jag går ut och hämtar min mat och sätter mig bakom min stängda dörr och äter i tystnaden. Bara att gå ut och hämta mat om det är mycket folk kan trigga igång min ångest. Sen är det kört. Men jag får mer hjälp med ångesten nu. Tack och lov! Och läkarbesöket imorgon ser jag fram emot.

Jag ser inte så negativt på att vara inlagd på psyk längre. Här får man hjälp. Här får man stöttning av underbar personal som alla vill mitt bästa. Här kan man både vara i fred eller gå ut och umgås, precis som man vill. Mår man skit behöver man bara säga det till någon i personalen så tar de sig tid och prata, lugna och ge råd. Så känns det lite bättre. Hjälpen finns utanför min dörr och jag tar tacksamt emot den!