tisdag 20 december 2011

Min diagnos...

Bilden är lånad från poisonedshadow.wordpress.com

(inlägget är skrivet 2011-12-23)

Efter mycket ångest, deppighet och känslan "jag pallar inte mer" satt jag åter igen på psykakuten för att få någon typ av hjälp, någon typ av plan eller någon ny medicin. Ja vad som helst, bara NÅGOT som kunde hjälpa mig ur den jäkla härva! Hjälp vet jag inte om jag fick, men jag fick ett svar. Jag fick en diagnos. En diagnos? Vad innebär det nu då? Vad säger man nu? Min sjukdom? Jag fick tyvärr inte så mycket svar där inne och ingen psykolog har jag heller så jag vet inte så mycket mer. Men det jag lider av är GAD. Generaliserat ångest syndrom. Vilket den läkaren jag hade, trodde jag lidit av en längre tid. Därför fick jag min huvudvärk. Mina värktabletter som jag åt för att kunna jobba varje dag, höll mig över ytan, likaså dom jag fick under min graviditet. Men sen när Ebbe kom och jag inte åt några tabletter som kunde få mig att slappna av, tillsammans med att Ebbe bara skrek och skrek, gjorde att det rann över. All min ångest har gjort, utöver huvudvärken, att jag har blivit deprimerad. Ångesten kommer jag får leva med. I vilken omfattning och hur det kommer påverka mig i framtiden, har jag ingen aning om. Men, jag har fått en förklaring på frågan - varför blir jag aldrig bra??? Nu vet jag. Nu vill jag bara veta hur det kommer se ut för mig i framtiden. För just nu är vardagen rätt och slätt - skit!

Hur jag ska reda ut vardagen nu när jag har alla barn ensam hemma, har jag ingen aning om. Egentligen ska ju jonny vara hemma, när jag inte orkar. Men jag ber honom bara i nödfall, när jag är på bristningsgränsen. Vilket är fel, för jag kan aldrig återhämta mig då. Jag ligger på gränsen och kämpar varje dag för att inte ramla ner, men att komma längre från kanten, det gör jag aldrig. Jag är ständigt stressad och ångestfylld och "reder inte ut" när alla barnen är omkring mig och inte är lugna. Jag orkar inte med alla vardagens bestyr som att göra frukost, middag, ta hand om disken, planera dagen... Hela jag, hela mitt inre blir så otroligt trött när kroppen får jobba psykiskt hela tiden. Den går på högvarv, varken jag vill eller inte. Lugnande hjälper för stunden, men bara på ytan. Jag har sovit i nästan två dygn nu. Har knappt varit kontaktbar. Sluddrar något ohörbart till svar, som jag inte är medveten om själv. TUR att barnen är medvetna om det och att dom är så pass stora! Ebbe har varit på dagis och igår fick Jonny komma hem och hämta honom, för jag lyckades inte ta mig upp från soffan. Idag fick jag tvinga mig upp, men är helt slut, helt "off".

Men jag har i alla fall fått förklaring på saker som jag "lidit" av under många år, som jag har ifrågasatt men inte mer. Men innan har det bara varit en "mild" grad av GAD. Men nu, nu finns det inget som heter "mild" eller "lindrig". Nej nu är den svår och för mig, "fruktansvärd". Tacka vare att jag inte tog hand om mig själv när varningssignalerna kom, som tex huvudvärken... Nu får jag stå här med en livslång sjukdom som kan bli bättre, men aldrig bra! Och som sagt, hur det kommer påverka mig i framtiden vet jag inte. Någon gång kanske jag får prata med någon som VET och som har TID att prata med mig om denna diagnos. Vore ganska skönt och få veta... tills dess letar jag svar på google.

Tills dess så har den stackars stressade läkare jag fick träffa höjt mina antidepp mediciner ännu högre, mina ångest mediciner tills den andra börjar verka ännu högre och sen är det massor med jobb med mig själv som är den medicin som kommer hjälpa mig bäst i framtiden. Jag står på kö till en psykolog, jag står i kö till KBT. Men att få en psykläkare tar dessvärre tid. 2 månaders väntetid. Galet. Men så fungerar psykvården. Inte undra på att det är högt tryck på psykakuten.

Nu har jag i alla fall en läkartid den 4 januari, tack och lov. Jag vill att även Jonny ska vara med, för han behöver samma information som jag. Så ja, vi får se hur det går. Tufft kommer det i alla fall vara ett tag till. Men hoppas sannerligen det vänder snart!


onsdag 14 december 2011

Fantastiska Freja i studion!

Ja, då har jag lämnat ifrån mig mitt första "beställda" studiojobb. Eller vad jag nu ska kalla det. En kompis kom hit så jag kunde fota hennes söta dotter lite i studion. Det var första gången jag ställde upp allt själv. Ställde in blixtarna och så vidare. Alla bilder är inte perfekt i ljus och brus, men vad gör väl det? Freja lyser ju av sig själv, att de där mörka områdena inte gör något. Inte för mig i alla fall. För att vara första gången är jag ändå ganska nöjd. Skulle behöva en reflexskärm dock, som inte är så stor som kan ljusa upp lite snett under/framifrån. Men det får bli efter jul! Och lite mer ljus från höger, om jag ska va petig. Här kommer några bilder i alla fall. Svårt och välja ut vilka bara! Hon är så otroligt söt!















Skrev ju att jag hade svårt att välja... Tack för en trevlig förmiddag Kicki och Freja!

måndag 12 december 2011

Tungt in - lätt ut!

Ja, det är väl det vi måste tro, varenda dag!


 Ja idag var det då dax för det där hemska besöket som jag helst velat slippa. Men jag är inte ensam, jag är inte den första och heller tyvärr inte den sista som suttit i onkologens väntrum.

Morgonen var som i en dimma. Kunde inte tänka, jag var bara helt "off". Jonny fick lov och stanna hemma idag på förmiddagen och gå och lämna Ebbe på dagis. Min ångest var stark nog. Jag hade inte räckt till, till Ebbe med. Jag hade aldrig lyckats. Men jag är ju sjukskriven och Jonny ska ju vara hemma när det blir jobbigt för mig, men jag får ändå dåligt samvete när jag brister i min roll som mamma. Vi kom i alla fall iväg och Jonny körde mig till Ryhov och åkte sen och jobbade. Jag gick in på ryhov, som jag gjort så många gånger förr. Men idag var det annorlunda. Människorna omkring mig såg suddiga ut och som att dom inte var i samma värd som jag. Jag var som i en bubbla. Gick mot onkologen med en knut i magen. När jag svängde in i den korridoren leder till onkologen, kändes allt bara så fel. Fel, fel, FEL!!! Naturligtvis låg den allra längst bort och det blev många steg bort mot dörren som jag helst inte ville titta på. Halva gången var dessutom släkt, vilket gjorde att det ännu mer kändes som att den där dörren ledde in mot det "mörka". Onkolgen-cancer-döden... ja det var väl orden som slog i takt med mina steg i mitt huvud. Jag VET att det är fel och tänka så, jag vet att ett besök på onkologen inte betyder cancer, jag vet att cancer inte alltid betyder döden, men ändå... Man rår ju inte för sina tankar och idag gick det inte att styra om dom. Korridoren kändes allt mörkare, allt smalare och allt trängre. Tillslut kom jag fram, öppnade den stora dörren, tänkte mer dumma tankar "ja ha, är det här dörren som leder mig in i cancer världen? Är det här dörren mot döden?" FEL igen, men orkade inte ens försöka skyffla bort mina tankar. Dom fick väl härja fritt en stund, jag orkade inte helt enkelt

Tog min nummerlapp. Nummer 15. Satte mig på en stol och tänkte på alla andra som suttit här före mig. Tänkte åter igen att det är fel. Jag ska inte sitta i detta väntrummet, det är så FEL! De flesta får ju beskedet att det inte är något alls, men en del får ju ett negativt svar. Skulle jag få det idag? Eller skulle jag bli en av dom som gick lättade härifrån med ett positivt besked? Tänkte på Linda när hon satt i väntrummet, gravid och hade ingen aning om vad som väntade. Satt och funderade på vilken stol hon satt på, vilken läkare hon hade och hur hon kände. Ursh det är så tragiskt och jag kan inte förstå att det finns så hemska sjukdomar som tar bort människor så fort, underbara människor som vill finnas här, och som vi vill ska finnas här, bland alla de älskar. Jenny Lindén! Äntligen min tur! Nu kunde jag sluta fundera på alla knäppa tankar som verkligen härjade i mitt huvud!

Läkaren var jätte bra! Han frågade först om mina besvär och om jag var rädd att det var cancer. Ja sa jag, det känns som något är fel och jag är livrädd. Ja sa han, det är därför du är här idag, för att jag ska kunna säga till dig att allt ser bra ut - och att du INTE har cancer... Han tryckte och klämde. Tyckte inte det så konstigt ut. Knölen trodde han var fettvävnad och inget att oroa sig för. Men det är trots allt en knöl och bröstet är stort, så jag fick gå vidare ner till mammografin för att, som han sa, att jag skulle bli helt säker på att det inte var något farligt. 

Gick en trappa ner och gick bort till mammografin. Undertiden gick jag och funderade på hur han skulle förklara sig när det visar sig att det inte är fettvävnad, utan något annat? Klart han måste vara positiv inför mig, men sitta och ljuga går ju inte! Ja så säker var jag på att det var något konstigt med mitt bröst, för det är ju så förändrat.

Satte mig i nästa väntrum. Där satt jag med en dam som läste och en utländsk kvinna i 40 års åldern som bara grät. Allt var overkligt och skrämmande och jag visste inte vad jag skulle känna. Började stänga av mig själv, för att skydda mig själv, det var enklare så. Jag behövde bara vänta i tio min så var det min tur. Efter mycket dragande och vridande var jag klar och fick gå tillbaka upp till onkologen. Det var tunga steg uppför trappan, men OM det hade visat något, så borde dom väl fortsatt med ultraljud eller någon mer undersökning? Nu fick jag gå tillbaka upp så det kan väl inte varit något, eller?

Jag gick upp och sa att jag var klar, fick vänta en stund i väntrummet igen, sen kom min läkare och hämtade mig igen. "Precis som jag sa Jenny, inget är fel, knölen är fettvävnad och det är inget konstigt!" Va? Menade han vad han sa?? Jag var verkligen så inställd på att det var något som var fel, så jag förstod inte, kunde inte ta in vad han sa. Men, sa jag, varför är det så svullet och hårt? Ja sa han, det kan bli så ibland beroende på vart i menscyklen man befinner sig. Jo, men det vet ju jag med, men det har ju varit så här i flera månader? Det kunde han inte riktigt förklara. Men inflammatoriskt trodde han inte att det kunde va, för jag hade ju ingen feber. Men det behöver man ju inte ha, för det har jag läst mig till. Det kan vara diffusa symtom och därför lätt att missa. Men nej då, det trodde han inte alls att det var. Det var ju bra och jag borde jubla. Men ändå känner jag mig inte lugn. Han lovade ju mig att jag skulle bli det efter mammografin, men varför är jag inte det då?? 

Klart jag är lättad. Knölen var ju i alla fall inget farligt! Det var ju skönt. Det litar jag på att dom såg på röntgen. Men så länge bröstet är stort, ömt och "i vägen" så har jag nog svårt för att koppla bort det. Tänk om dom missar något? Jag vet, jag måste släppa det nu. Är det likadant om ett par månader så får jag väl ringa igen. Det blir säkert bra. Jag måste bara lära mig att lita på läkarna, vilket jag ibland har lite svårt för.

Jag tackade och gick ut. Dörren ut från mottagningen var dörren ut. Ut och bort från vägen mot döden. Jag är frisk. För mig gick det bra och korridoren såg lite ljusare ut, trots släckta lampor och den såg större ut och det var lättare att gå igen. Nu var Ryhov som vanligt igen. Människorna såg ut som vanligt och allt kretsade inte runt mig längre! Bubblan var borta och jag är så glad för det!

Vill bara avsluta med uppmaningar till Er. Glöm inte undersöka era bröst, en gång i månaden precis efter mens! Minsta avvikelse ska Ni söka för och få det kollat. Hellre en gång för mycket än en gång för sent... Var rädda om Er och ta hand om alla underbara runt omkring Er!!!!

torsdag 8 december 2011

Ebbe i första snön!


Ebbe är fortfarande hemma från dagis och kommer vara det hela veckan. Han är väl inte sjuk, men han är dunderförkyld och tycker väl att det är mest rättvist för hans del att få stanna hemma. Även om jag verkligen skulle behöva tiden att ta igen mig lite, för jag mår verkligen inte bra alls. Men han går ju bara runt här och gnäller och skriker och är mest missnöjd hela tiden, så jag tänkte att han skulle få gå ut lite för första gången i snön idag. Han vill säkert komma ut lite med. Han började skrika när jag började försöka få på honom overallen och slutade inte förrän vi kom in igen och han äntligen somnade. Snön var jobbig och gå i, den var kall och ramla i och vantarna ville inte hålla i spaden... ha ha, lilla plutten, det var ingen rolig upplevelse alls. Det gick bra att sitta i pulkan, men så välte den med såklart, sen var det verkligen kört. Så vi blir inne resten av dagen!

Sen har den kommit. Tiden. Tiden som innebär en klump i magen. Bara namnet onkolog gör ju att det drar ihop sig, även om jag vet att bröstmottagningen ligger där, men ändå. När jag ringde in så sa dom att det var lång kö. Att jag skulle få vänta minst fyra veckor. I värsta fall tills efter jul! Men då hade fortfarande inte en läkare bedömt min remiss, så hon kunde inget annat lova. Så damp brevet ner och jag har tid redan på måndag! Så skönt var min första tanke. Sen, när jag tänkt lite så började jag fundera på varför jag fått en tid så fort. Tror dom att det kan vara något eller har jag bara tur? Jag vet, jag ska inte hålla på och tänka så himla mycket! Men det är svårt att låta bli... Jag får helt enkelt vara glad för att jag fått en tid så snabbt och vara tacksam för det. Det stod att det kunde ta upp mot 5 timmar så det är väl lika bra att ställa in sig på att vara där en stund. Men sen får jag i alla fall veta och det är ju skönt.

I övrigt har jag en riktig down period vad gäller min depression. Det är oerhört tufft och jobbigt. Minnet börjar svikta och jag har svårt att orka dagarna. Blir det för mycket omkring mig så blir det ett kaos i hela mig och jag reder inte ut det. Jag börjar bli bitter och arg, på sjukvården och mig själv. Det får va slut nu! Jag måste få bli bra NU!!!! Jag har telefontid till läkaren i eftermiddag, så får vi se vad han säger. Svårt att tro att han har något nytt och komma med, men vem vet?


måndag 5 december 2011

Första snön!


Så kom äntligen den första snön! Den har vi ju verkligen väntat på, speciellt barnen. Måns kommentar när han struttade runt här av glädje va "SHIT vad jag är glad idag, det är ju SNÖ". Ja det är ju just det, snö. Det blir lite ljusare ute i alla fall. För jag är så eländigt trött på detta mörka mörker som är utanför fönstret hela tiden. Många stearinljus i olika formen går det åt, sannerligen. Dessutom skiner solen och det är ett perfekt väder för att fota ute, speciellt då när solen gick upp. 

MEN, Ebbe är ju sjuk IGEN, så det blir att vara inomhus med honom idag. Så synd! Ville ju att han skulle få gå ut och känna på den första snön! Men vi kände lite på den genom dörrspringan och det var häftigt! För att få lite kort så jag fick helt enkelt ställa altandörren lite på glänt, precis så mycket så att objektivet fick plats och ta några kort, därav ett ganska begränsat område att fånga upp. Men här är några som jag tog!










Tycker det är jätte svårt att fotografera i motljus, har inte lärt mig det än. Så dom bilderna är jag så där nöjd med. Men jag lär mig väl det med så småningom. Hade inte så mycket tid att leka med inställningarna när Ebbe krånglade på mig och försökte komma ut. Det fick bli som det blev helt enkelt!