onsdag 30 juni 2010

Sago vatten....

Har varit ute och fotat lite igen...







tisdag 29 juni 2010

Vecka 34...

Nu är varenda vecka en nedräkning, varenda dag - samma sak, nästan varje timme med... Jag befinner mig nu mitt i vecka 34, ja eller vecka 33+3 om man räknar så, vilket jag gjort fram tills nu. Men det känns mycket bättre och säga att jag är i vecka 34! För det innebär ju att jag snart är i vecka 35. Och då är det ju ännu närmre på något sätt, fast jag vet att det inte är hela sanningen. För oavsett hur jag räknar så är det lika många dagar kvar.

Jag börjar fundera på hur det kommer att gå, hur det kommer att kännas, när värkarna väl satt igång. Börjar bli riktigt nervös faktiskt. För även om jag har gjort det tre gånger innan, så går det inte beskriva hur det känns och hur ont det gör. Hur jag än försöker föreställa mig hur det var, så går det inte... Kommer det börja med värkar? Kommer det börja med att vattnet går? Hur lång tid kommer det ta denna gången, hur kommer jag klara värkarna denna gången... Många frågor som det inte finns några svar på. Alla svaren kommer så småningom, den dagen pyret vill komma ut. Jag hoppas innerligt, att jag inte behöver gå över så mycket denna gången, för samtidigt som jag myser över hur det bökar runt i magen, så ska det bli skönt när man kan börja röra sig normalt igen. När man kan vända sig i sängen igen, när man kan plocka upp saker från golvet obehindrat igen, när foglossningen släpper och när man äntligen kan ut och gå igen. Och framförallt - när man kan se, ta och känna på pyret och när man kan se vem det är och få lära känna en ny helt underbar lite människa. Istället för att som nu, ta och känna på magen, så får man känna en mjuk bebis hud mot sin egen hud.

Från att ha i stort sett inget bebisplagg, så är vi nu näst intill klara med nästan allt. Kläder har vi inte köpt så många, vill ju vänta tills vi ser vad det är först... Men basplaggen är inhandlade. 6 vita kortärmade bodysar, många pyamaser, strumpor, och något neutralt plagg finns nu tvättade och klara i lådan. Allt annat finns nu på sin plats. Vagnen, vaggan, skötborden och allt det där pysslet är klart. Det som saknas nu är myggnät till vagnen, eventuellt ett parasoll för det är smidigt när solen gassar, blöjhinken ska hämtas, bilstolen väntar vi på, sen är jag väldigt sugen på att inhadla en uppsättning med "älskling" kläder som första plagg till lilla pyret. Men allt tickar iväg, för det är mycket som måste köpas...

I övrigt rullar allt på, veckorna går tok för fort när det barnveckor, ja när det int
e är barnveckor med faktiskt. Just nu känns det som att det är fredag hela tiden. Vilket både är för och nackdelar. Suger på karamellen när det är vi fem ett tag till, för man vet ju hur det kan vara de första veckorna med en liten nykomling. Men tror allt kommer gå bra ändå. Vi är ju två. Allt börjar falla på plats nu och börjar fungera, vilket är otroligt skönt. Veckan som kommer blir lugn, på torsdag så har vi bokat bio biljetter, ska äntligen se ECLIPSE!!! Ni vet väl vilka två filmer som måste hinnas med innan dess?? Kan väl dom nästan utantill nu, men det är ett måste ändå. Tonårsfjolla som man är...


onsdag 23 juni 2010

Nu är den här!


Nu har äntligen vagnen kommit!! Jag är så nöjd. Bebisen kommer ligga/åka så gott!! Nu vill jag bädda och fixa o göra det mysigt inuti med, men har inte köpt täcke, kudde och lakan än. Så det får vänta. Men var gång jag går förbi så måste jag känna lite, rulla den lite fram och tillbaka, titta lite i skötväskan, hissa ner sufletten, hissa upp den igen, låsa hjulen och låsa upp dom igen. Sneglar på den när jag befinner mig i samma rum. Försöker tänka mig en lite bebis där i. Det är svårt, men jag försöker. Man går fortfarande och funderar på om det verkligen kan gå rätt en gång till. Vet att det är dumt och tänka så, men jag gör det ändå... Men om ca 50 dagar så får vi ju veta. Längtar, längtar och längtar...




tisdag 22 juni 2010

Sköna dagar

Äntligen får man ett par dagar då det är sommar på riktigt!!

Igår spenderade jag och min syster hela dagen i stadsparken. Vi grillade korv och barnen lekte. Vädret var underbart! Trots att det var sol så var det ju inte så hiskeligt varmt så man uthärdade med stor mage utan att svettas ihjäl. Barnen var helnöjda, men trötta, när vi åkte hem.

I natt har en dåre roat sig med och köra rally på fotbolls/grusplanen som ligger så lägligt precis vid våran baksida. Försökte se vad det var för bil men det var för mörkt för det. Så idag är jag trött, speciellt när dottern absolut skulle gå upp kl sju med. Får försöka vila lite i soffan om en stund tror jag.

Idag ska vi äntligen hämta vagnen!!!! som jag har längtat efter den. Nu känns det ännu mer på riktigt och nu är det faktiskt inte så hemskt långt kvar. Satt och kolla igenom veckorna framöver och insåg att det förmodligen kommer gå ganska fort nu. Kanske är det bäst och fixa lite kläder nu. Än så länge ligger bara de där två pyjamasarna i lådan och det räcker ju inte så långt.

Ha det så himla gött i solen idag!!!

söndag 20 juni 2010

Vecka 32+1 och en bebis med starka ben.,..

Ytterligare en vecka längre fram, en veckas mindre väntan... En veckas större mage, en veckas tillväxt hos bebis, en vecka till på sommarlovet....

Det där lilla pyret verkar inte tycka om att ligga trångt. De andra har nog trivts ganska bra i magen, för dom har legat rätt stilla.
Här är det tvärtom. Man undrar ibland hur mycket moderkakan tål. Den borde vara söndersparkad för längesen. Igår när lilla syster var här för att låna film till deras första "barnfria" natt, så blev jag sparkad så hårt att jag vek mig dubbel av smärta. Herre jisses, vart ska detta sluta? Sen på kvällen när vi hade lite film mys, så ville nog pyret visa att h*n också minsann var med. Då körde h*n ut foten mitt i magen, högt upp eftersom h*n numer ligger med rumpan upp, sen drog h*n foten hårt hårt utmed magen till ena sidan, sen släppte foten efter, för att börja om igen... Det gjorde inte lika ont, men en ganska otäck känsla när foten drog så där. Skumt... Annars brukar det vara sparkar och puffar och bök som tar i och släpper... Svårt och förklara, men det verkar vara tok för trångt där inne för den här lilla krabaten. Tänk om ett par veckor när pyret är ännu starkare... oj oj... Men vet att det var detta jag saknade med de andra barnen, så jag är glad att jag fått uppleva den känslan med.

Emil fick just erbjudande att åka med farmor och farfar på en tur med husbilen. Det blir ett par dagar i Mariestad. Skönt för honom, men tomt för mig. Man blir ju lite snål med dagarna när man bara har dom varannan vecka. Men man måste ju tänka på barnen. Han har ju sommarlov och då ska han väl få chans att njuta så mycket det bara går.

Nu ska jag klippa dottern så hon blir fin, för hon ska på bowlingkalas idag! Sen ska jag väl fortsätta och bli torterad, antar jag.

Trevlig söndag alla!

torsdag 17 juni 2010

Humör som är tio gånger VÄRRE än balder...



Det säger jag då, en gravids humör går inte ens beskriva i ord. Det som beskriver det bäst är väl precis som rubriken säger. Humöret är värre än Balder!!! Om man skulle göra Balder dubbelt så stor på både höjd och bredd, då skulle vi kanske komma någonstans i närheten. När det äntligen går upp mot toppen och man börjar få en bra utsikt och allt ser ganska ljust ut, då jäklar, då störtar det rätt ner. Hjärnan trycks ner i magen när det släpper i närmre 90 grader nerför. När man kommer ner, då sitter man fasttryckt mot sätet utan en enda möjlighet att man skulle lätta, inte ens en liten mm. När man är där nere i svackan, botten, ja då går det helt plötsligt rätt upp mot toppen igen. nog svänger det lite där emellan och man kastas fram och tillbaka, det gäller att hålla sig i så gott man kan, man får både ont i nacken och huvudet på vägen. Och allt går dessutom i samma tidsperspektiv som balder faktiskt gör. Men när det väl saktar in, stannar och spärrarna släpper. Ja då kan man hämta andan. Även om man är både andfådd, uppjagad och är röd i ansiktet. Man har kanske både skrattat och gråtit och skrikit rakt ut, men man kan äntligen slappna av. Förmodligen mår man illa med och känner sig kräkfärdig, men det släpper sakta men säkert. Men det gäller och kliva av snabbt, annars drar det iväg igen. För det behövs inte mycket för att den ska starta, knappen behövs knappt nuddas, det räcker att någon säger DET, så drar det iväg uppför den där långa backen, sen, ja då brakar allt loss igen...

Tänk då samtidigt att det sitter en stackars människa där, precis bredvid vagnen som vi sitter fastspända i, följer med hela vägen runt, men hans väg är plan och utan kurvor. Han ser inte ens alla de höga topparna och hur långt det är dit ner, till botten, och alla kraftiga kurvor som svänger hit och dit. Han förstår inte ens va vi skriker för, för i hans ögon så sitter ganska stilla. Ja, ganska skönt faktiskt, i soffan med stora sköna kuddar, myser och händerna vill gärna va på platser som vi inte ens har känslomässig tillgång till, inte just detta varvet åtminstone. Men så vitt han kan se finns ingen bergbana så långt hans öga kan nå. Så vad bölar vi för? Vad är det som är jobbigt? Han kanske undrar om han kan göra något, om man kanske vill ha en glass eller en stor chokladkaka? För det är ju sånt som brukar hjälpa. Men hur i hela friden ska man kunna äta i den här farten. Man har ju fullt upp med att hålla sig i och inte bli åksjuk. Så vad tjatar han om?? Ser han inte? Känner han inte? Märker han inte vad fasen det är som händer??? Ja, där har ni den oförstående pappan...

onsdag 16 juni 2010

MVC

Idag har jag varit på MVC igen. Alla värdena var bra. Blodsocker va bra, hb låg på 131 fastän jag inte börjat äta järn ännu. Tur, min mage gillar inte niferex... Huvudet var ner och rumpan upp. Pyret ligger precis på mitten kurvan. Vilket också va skönt eftersom jag inte vill ha en bebis till i "Måns-storlek" av förklarliga skäl... Men han följde med sin kurva precis tills jag började gå över tiden. Det var då han drog iväg i vikt, men sen kom han inte ut heller... Hjärtljuden låg där dom brukar, mellan 130 och 148. Så ja, kortfattat, med bebis är allt bara fint!

Tog en tur till jobbet efter det och passade på att käka lunch där. Det var trevligt och få vara lite social en stund. Min huvudvärk höll ju mig i liggläge hela dan igår och hela förmiddagen idag med... Något bättre sen mitt på dagen men nu börjar den dra igång igen. Ligger och lurar bakom pannbenet. Efter jobbet så tog jag med mig kameran och åkte ut i skogarna för att fota lite. Men tror det bara blev sex kort tagna. Fanns inget och fota alls... Eller ja, motiv finns det överallt, hela tiden. Det gäller bara att "se dom" men det gjorde inte jag idag. Tittade överallt men såg inget ändå. Huvudet hindrar mig mer än vad jag vill erkänna tror jag. Nu ska jag nog återgå till soffläge och hoppas att det inte blir värre än vad det redan är.

tisdag 15 juni 2010

Vad gör man??


Så var det dax igen. Bultande huvud och soffläge...

Huvudvärken har varit under kontroll nästan en vecka nu. Ja ont har jag ju, varje dag. Men den har varit "hanterlig" ändå. Har i en vecka nu halverat min dos av citodon jämfört med hur mycket jag brukar ta. Lördagen var jobbig när vi skulle iväg, men det funkade ändå. Jag kanske inte är så trevlig alltid, men det får alla i min omgivning ta. Men när jag vaknade idag så kände jag direkt vad som var på gång. Den där isande bultande värken som sitter i ögonen, näsbenet, pannan, tinningen... Illamåendet...

Jag som hade planer för dagen. Dels skulle jag till syrran och fika och sen hade jag tänkt mig ut och fotografera lite, solen skiner ju faktiskt idag, till och från iallafall. Det blir lite pest eller kolera. Ska man ta en extra Citodon och vara rörlig, eller ska man ligga i soffan hela dagen. Jag är så förbaskat trött på det här. Vad ska man göra? Vem kan hjälpa?

Sjukgymnasten gick på semester denna veckan så fick ingen tid förrän i Juli för akupunktur. Önskar att man bodde i Göteborg just nu. Där finns en klinik för enbart huvudvärkspatienter där alla är samlade på samma ställe. Läkare, sköterskor och sjukgymnaster. Men vi andra, som inte bor i Stockholm och Göteborg, vi får helt enkelt leva med det här...
Ska det verkligen vara så här? Känner mig tröstlös och blir riktigt riktig deppig... Det är så tråkigt när man möter folk ute och dom frågar hur det går med huvudvärken. Ibland svarar jag bara -det går bra. För jag orkar inte säga hur det är varenda gång. Det är så tråkigt och säga det, så tänk vad tråkigt det måste vara att höra det. Vill bara att det ska vara bättre. Vissa dagar är det faktiskt det, lite bättre. Men idag, är det verkligen inte en bättre dag...

måndag 14 juni 2010

Drömmar och sömnproblem...


Det är knappt att jag förstår det själv, men måste nog börja inse fakta nu. Jag kan inte längre sova på morgonen. Det har verkligen aldrig någonsin varit ett problem för mig. Tvärtom. Det är ett under att jag klarar av det jobb jag har med tidig morgon, eller sen natt, i stort sett varje dag. Men nu, nu har det sannerligen vänt. Mellan sex och sju varenda morgon så säger det -PLING- med stora bokstäver!! Ibland går det och somna om, efter att jag varit på toaletten och tagit en omgång nässpray, men oftast inte. Det är bara och gilla läget och gå upp...

Jag drömmer så otroligt mycket nu,
precis som det flesta andra gravida. Vaknar av att jag ligger och gråter minst två gånger i veckan. Drömmarna handlar om "nuet" oftast. Jag är precis så gravid som jag är och det är sommar (eller vad man nu kan kalla "det" som är utanför fönstret...) Antingen handlar det om att det händer mina barn något, något riktigt allvarligt och hemskt. Eller så handlar det om att sambon lämnar mig, är otrogen eller att det händer honom något. När jag vaknar av att jag ligger och snyftar och kudden är blöt, så inser jag att jag oftast gråtit en stund innan jag vaknat. Oftast berör drömmarna mig väldigt mycket och jag mår dåligt över den dröm jag haft i flera timmar. Är det sambon som har gjort något så är jag istället arg i flera timmar. Vet att det inte är hans fel, men "känslan" rår man inte över. Man borde skriva upp allt man drömmer, för hur hemska dom än är, så glömmer man bort dom till slut ändå. Fast det har säkert en mening det med.

Tack och lov så har jag inte fått några kramper än. Har haft det två gånger än så länge. En gång i vardera vad, men inte mer. Det är väldigt skönt, för det har man ju ont av resten av dagen sen. Men foglossningen gör förbaskat ont!! Men det är ju ca 8 veckor kvar nu (eller 10), så det får jag väl härda ut!

söndag 13 juni 2010

Irish Creme kaffe och en muffins!


Så har ännu en helg snart passerat. I fredags åkte barnen till sin pappa och det blev tok för tyst igen. Nästan så man saknar den där bråkiga torsdagen. Visst är det märkligt. När det är så bråkigt som det var då, vill man bara att det ska bli tyst i huset, så man får hämta andan. När det väl blir tyst, då vill man ha tillbaka bråken igen. Allt för att det ska bli liv och rörelse i huset. Men det är inte bråken man saknar så klart, det är barnen... Men det blev film och pizza i fredags kväll i stället. Onyttigt -JA- men så gott det var!

I går blev det en tur till Linköping, till sambons syster. Vi fick hennes skötbord som hon inte har användning för längre. Leksvik, från IKEA. När vi var där blev en tur till IKEA med för inköp av byrå och en möbel till Måns rum. NU får äntligen alla kläder plats. En gammal garderob som stod i badrummet på övervåningen åkte ut när skötbordet skulle in. Det var i så dåligt skick så det vara ba
ra att köra den till tippen. Så igår kväll blev det en massa skruvande och omflyttning av möbler på övervåningen. Idag har jag börjat röja bland barnens kläder. Allt gammalt och smått ska ut. Skönt när allt är gjort och det är städat bland allas kläder och det blir lite ordning och reda. Så att dom kan stöka till bland kläderna igen. Fast min garderob, det är en helt annan historia...

Idag är jag i vecka 31+1! Jag växer och växer och växer. Pyret gillar och plåga mig med. Det finns ett ställe på var sida om magen som gör så fruktansvärt ont när foten/fötterna hamnar precis just där. Gissar att det är en nerv eller så som kommer i kläm. Brukar få hålla emot, ganska hårt, med handen när h*n har siktat in sig på just de ställerna. Det är inga dåliga sparkar jag får. Har inte varit så med några av de andra barnen. Inte så kraftigt och inte så mycket. Jag njuter ändå, såklart. För det är mysigt! Det är som att ha en stor boll som studsar runt i magen. Det är ganska komiskt och titta på. Då tänker man igen -det är nog allt en alien i magen.

Bebisens kropp, armar och ben fortsätter att rundas av i takt med att underhudsfett tillkommer – och de ser äntligen ut att vara i proportion till huvudets storlek. Den väger ungefär 1,5 kg nu, ser mer och mer ut som en nyfödd bebis ”ska” göra och är drygt 40 cm lång.

Bebisens inre organ fortsätter att utvecklas och mogna och den kissar nu vatten, vilket är bra träning inför livet utanför. Snart kan du vara förvissad om att ditt barn börjar få ett rikt inre liv – undersökningar har visat, att bebisar i magen har perioder av drömsömn redan kring åttonde månaden.

Jag har precis varit på jobbet med och städat ur mitt skåp. Eller, jag skulle städa ur mitt skåp, men det hade Stina redan varit snäll och gjort. Det kändes bra när jag åkte därifrån sen, behöver verkligen en break därifrån. Har helt tappat lusten för mitt jobb, det som jag tyckte så mycket om innan. Nu vet jag inte vad jag vill längre. Ska man läsa till sjuksköterska, som jag så länge velat, eller ska man jobba ett par år till med sikte på att öppna eget. Det passar bra med en paus därifrån nu, så man kan känna efter vad man verkligen vill. Har tänkt och lägga ut bilder på mina tårtor här, men har inte ens haft lust för det än. Lägger ut ett par stycken idag, så kommer det fler fram över. Köpte iallafall med mig Irish Creme kaffe och en god muffins hem. DET kan rädda vilken dag som helst!!


fredag 11 juni 2010

Sommar men regn...


Nu har äntligen den långa vårterminen tagit slut och barnen har fått sitt efterlängtade sommarlov. Förra året satt jag i kyrkan och sa "nästa år, då slutar alla tre barnen skolan..." ja och nu gjorde dom det, alla tre, och jag grät en skvätt som vanligt. Speciellt när dom små tog i och sjöng "sommarlov..." ja då var det bara att torka ögonen. Den stora sonen skötte sig också bra. Det blev uppvisning av bugg och spel på sin saxofon, då var det dax att gråta en skvätt till. Underbara barn...



Första dagen på sommarlovet började väl mindre bra, då den till större delen bestod av bråk och åter bråk. De ljuva stämmorna turades om att skrika
"mmmaaaaaaammmaaaaaaaaa... han gör, hon gör, han säger, hon reeeeeeetaaaas" trodde nog att övervåningen skulle komma ner ett tag i huvudet på mig när det var som värst. Hualigen. Det blev många turer från ett till tio igår... Fick nog ett litet smakprov på hur sommaren kommer att bli om det ska fortsätta att regna som det för nu. Tog mig ett litet samtal med dom på kvällen och började plöja genom en bok om KGB metod för barn i skolåldern. Kanske får jag en rätsida på en del av bråken, för så här kan det ju ändå inte vara. Blir inget roligt sommarlov för någon i familjen då...

Nedräkningen pågår för fullt. Nu är det dax och börja fixa på allvar. Det känns som det kommer gå fort nu. Jag växer på alla håll och kanter och känner mig tok för tjock, på alla vis... Till hösten, när man kommit i fas igen, då är det verkligen dax och ta tag i det hela, för nu ska jag banne mig ner. Vet att min huvudvärk blir bättre med, när jag rör på mig regelbundet, så det kommer bli många och långa promenader med lilla pyret och fina vagnen. Längtar så mycket nu så ni anar inte. Speciellt då det föds små söta bebisar runt omkring en i massor. Samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut. Men det är ju de jobbiga veckorna kvar, så förmodligen skriver jag inte samma sak om ett par veckor. Speciellt inte om det blir varmt...

Imorgon blir det en tur till Linköping för att hämta skötbordet. Om två veckor ska vi hämta vagnen o sen är det bara små pyssel kvar!

tisdag 8 juni 2010

Tankar om....

...LIVET - Ja så har det gått ett läsår till. Barnen ska flyttas upp ytterligare en årskurs. Jag förstår inte hur stora dom faktiskt börjar bli. En bieffekt av det är ju dessutom att även jag blir äldre, något jag brukade förtränga ganska bra. Men just nu är jag faktiskt nöjd med där jag befinner mig i livet. Varken mer eller mindre. Just nu är allt bra som det är!

...FACEBOOK - Jag gillar Facebook. Jag skulle klara mig utan det, såklart, men det är roligt att läsa om vad som händer i andras liv. Vad alla Ni där ute gör om dagarna. Dom som man inte ringer så ofta, kan man ändå ha viss kontakt med. Men det jag inte gillar är, menar inte detta som kritik mot någon, att man uppdaterar andras statusar genom sin egen. För att man liksom ska va först med nyheten på något sätt. Speciellt då menar jag när någon får barn. Att just det "stör"mig är nog för att min dag närmar sig. Jag vill inte läsa på någon annans status "grattis Jenny och Jonny till deras lilla ***** som tittade ut kl **.**" DEN nyheten vill jag skriva själv. Liksom alla andra stora saker som händer i sitt liv. Varför måste andra vara så snabba med att skriva det på sina statusar? Är det deras liv? Är det deras händelse? Är det deras nyhet? Har man sagt att det är ok, är det såklart en helt annan sak. Men jag hoppas att jag får berätta det för min släkt och mina vänner. Vill inte gärna att någon berättar det för mig. Kan bli så ledsen när jag läser det på någon annans status att "nu har dom åkt in till förlossningen, haft verkar hela natten" ect... Det är inte Eran nyhet... Vill verkligen inte trampa någon på tårna, men snälla ni, innan jag har skrivit något, eller Jonny, så hoppas jag att ingen annan gör det heller. Hoppas också att ni som gör det, uppdaterar andras statusar genom eran egna, kollar först att det är ok. Kanske bara jag som är känslig, men det är så jag känner och tror att många andra känner som jag. Det är väl Facebooks baksida, antar jag...

... PERFEKTA FÖRHÅLLANDEN - dom finns väl kanske inte. Ju mer man letar efter ett sådant, desto mer fel och brister hittar man. Men igår såg jag nog ett ganska bra exempel. Jag ska inte skriva vilka ni är. Du/ni förstår kanske om ni läser, men hoppas inte ni tar illa upp i så fall. Vi träffades igår kväll. Vi befinner oss ungefär i samma "fas" i livet. Vi är båda gravida och väntar båda vårat fjärde barn. När jag lyssnade på henne, när hon pratade om hur dom är, mot varandra, mot barnen, hur dom lever... Då kunde jag bara inte låta bli att slås av tanken att -dom har ju verkligen förstått. Förstått vad allt går ut på, vad man behöver i ett förhållande, både som individ och tillsammans. Dom passar så himla bra ihop, dom kompletterar varandra så bra. Dom verkar ta vara på stunderna som ges, det enkla och det vardagliga blir verkligen så speciellt, och är det inte det allt handlar om??? Det känns som att dom verkligen hittat receptet på lycka. Nu känner inte jag båda så bra att jag borde uttala mig om detta. Men när man ser dom och när man lyssnar på dom så känns det verkligen precis så - att dom har förstått vad allt går ut på. Och jag är så glad för deras skull!!!

...OPERATION NEDTRAPPNING - inleds på måndag. Har börjat lite redan. Försöker inte ta full dos någon dag. Men det kommer bli tufft. Inte så att jag känner mig beroende av mina tabletter, för jag klarar mig utan. Har jag ingen värk, så behöver jag inte ta dom. Men hur jag kommer tackla min värk, det är jag livrädd för. Är rädd att jag inte ska orka ha så ont, hela tiden. Kommer jag bli liggande och inte komma upp ur sängen? Kommer jag ha någon matlust och kunna äta? Hur kommer jag orka att vara mamma och sambo när det gör som ondast. Kanske går det jätte bra. Det jag längtar efter är att slippa va så här trött. För man blir trött av tabletterna och det ska bli skönt att slippa va så där "dåsig" som man blir ibland. Efter förlossningen kommer jag kunna börja med min förebyggande tabletter igen och då hoppas jag att allt blir bättre.

fredag 4 juni 2010

Äntligen värme!! Äntligen vecka 30!!


Ja då var man här, imorgon är det 30+0. Eller vecka 31, beroende på hur man väljer att räkna. Vecka 30 är en slags milstolpe på vägen."när jag är vecka 30..." Sommaren, värmen och vecka 30 har hela tiden betydd nedräkning för min del. Tänk att alla tre kom på samma gång. Det är nu man kan börja förbereda lite. Det är nu det börjar känns verkligt. Ännu mer verkligt blev det dessutom när jag insåg att jag inte fick rum framför spegeln heller. Magen är stor, men jag njuter ändå. Det börjar bli osmidigt när man ska lägga sig, för hamnar man inte rätt från början, då blir det bökigt. Alla mina 6 kuddar, min mage och jag, lämnar knappt någon plats över till sambon. Men ännu har han inte klagat. Foglossningen börjar kännas med så fort man gör något, ganska rejält dessutom. Men tack och lov så har jag inte börjat svullna än, men bara för att jag skrev det så vet jag väl vad jag har att vänta mig...

"Bebisens lungor och matsmältningssytem är nu nästan färdigutvecklade. Ökningen i längd kan komma att sakta, bebisen är ungefär 40 cm lång nu, men den kommer att lägga på sig vikt ända fram till födseln.

Bebisen fortsätter att blinka och kan förmodligen se vad som händer inne i livmodern, till exempel skiftande ljusnivåer och rörliga ljuskällor. Om du håller en ficklampa mot magen, kanske bebisen inte bara vänder sig mot den, utan sträcker sig eventuellt mot ljuset. Bebisen har nu ögonbryn och ögonfransar."

Som sagt, förberedelserna har börjat. I förgår var vi och hämtade lilla hjärtats första sovplats. En vagga. Jag hade en snarlik till Maja och jag tyckte det var så smidigt att ha en sån bredvid sängen. Det räcker och sträcka ut handen så når man, man behöver inte lyfta huvudet från kudden knappt, för man ser ändå. Alla som har haft en liten nyfödd i sitt sovrum, vet hur många gånger man måste titta, känna och bara kolla så allt är bra. Jag ska måla eller skriva något på gavlen, eller runt om, men vet inte vad än. Vill att det ska vara genomtänkt, med ett budskap eller tanke bakom. Men jag brukar vara just sådan. Så låser det sig istället och så blir det ingenting. Blir nog en del googlande kan jag tänka mig.

Första plagget är också inköpt. Två små pyjamas som jag bara inte kunde låta bli. Vill inte köpa för mycket innan jag vet vad det blir. Men lite basplagg kommer man ju behöva i vilket fall. Så dessa två ligger nu i lådan och väntar. Jag längtar så otroligt mycket, samtidigt som att jag inte vill att det ska ta slut. För den här känslan, att det är en liten människa i magen, är otrolig. När h*n sparkar och knuffas och bökar runt, det kommer jag förmodligen inte uppleva igen. För detta är sista gången. Men jag kan inte sluta förundras över att det fungerar och hur det fungerar. Hur en liten cell kan utvecklas till en människa. Tänkte aldrig så innan, men nu gör jag det och kan inte låta bli att tänka att det är ett mirakel för alla som får vara med om det.

onsdag 2 juni 2010

Den hade fäst på benet, fästingen...



Jag hatar fästingar!! Dom är små otäcka djur som jag bara inte klarar av!

När jag åt frukost idag så började det klia på benet. Hade som vanligt mina tunna mysbyxor på mig, så jag kliade lite på benet samtidigt som jag kände att det var något innanför byxorna. Kände en gång till och ja, den satt fast på benet. Nä, tänkte jag, det kan väl ändå inte va en fästing. Men jo då, det kunde det visst va det. Jag fick panik. Dom är så vidriga och äckliga så jag saknar ord! Hästtjej som man varit, men fästingar har jag klarat mig ifrån. Varenda sommar, varenda år. Jag har bara haft en innan, förra året. Men inte annars, vilket jag är otroligt glad för. Men nu ska man få en på sig bara man går ut genom dörren, för det var ungefär det jag gjorde igår.

Det tog mig nog en timme att samla mig för att försöka dra bort den. Mådde illa och försökte förtränga att den var där, men inte försvann den för det. Nej då, den satt kvar varenda gång jag tittade efter. Detta kanske va en av de minsta som existerat, men dom är lika otäcka för det! Men det var väl bara och bita ihop och plocka fram pinsetten och dra bort det lilla äcklet. Det gick hur lätt som helst, den va ju så liten. Slängde den i handfatet och spolade vatten på den. Då hoppade den upp på kanten. Bläsch. Visste inte att dom kunde hoppa så, men det kunde dom visst, så jag spolade ner den i toaletten istället. Hoppas inte den tar sig upp därifrån, för då blir det ännu mer otrevligt att ta bort den... Men nu är den borta och jag lever fortfarande!! Tänka sig. Men passa er i sommar, för tydligen är det en riktig fästingsommar!!

Efter den traumatiska upplevelsen blev det fika hos syster yster. Kameran fick följa med ut i det fina vädret idag, så det blev en del bilder tagna. Äntligen. Sen, när sambon kommit hem, då ska vi åka och hämta en vagga till lilla hjärtat!!

tisdag 1 juni 2010

Migrän medicin??


Märkligt. När jag blev sjukskriven första gången så skrev läkaren ut Imigran för de där "rejäla" attackerna som dyker upp ungefär varannan dag. Jag har hållit mig ifrån dom så länge som möjligt eftersom dom inte är helt "riskfria". Men det är dom inte för någon, gravid eller inte. Så jag fick ta max 3 st i veckan, om jag behövde. Som sagt, har låtit bli, tills för en vecka sen ungefär, då jag tog min första. Kan inte beskriva hur skönt det var att bli smärtfri ett par timmar, för dom hade en fruktansvärt bra effekt. Behövde inte ta en ända Citodon på nästan ett dygn efter det. Det var så skönt och så befriande...

Igår ringde nästa läkare för att förlänga sjukskrivningen. Då sa hon tvärtom. I enstaka fall, om jag var tvungen, men inte annars. Dom var absolut inte bra när man var gravid. Vem sjutton ska man lita på???

Operation nedtrappning är på gång. Jag måste snart trappa ner på mina värktabletter, för risken för att barnet kan vara abstinent när det föds, är annars ganska stor. Det är såklart inget jag vill. Att jag har tagit dom fram tills nu har ju varit lika mycket för barnets skull som för min. För hade jag inte gjort det, hade jag inte fungerat. Inte kunnat äta, inte kunnat vara uppe och inte kunnat vara mamma... Men man undrar ju hur dessa veckor kommer att bli framöver. För de veckor som precis har varit, har ju varit hemska. Om jag uppfattas som otrevlig så menar jag inte det. Förmodligen har jag bara ont...