Tänk om, tänk rätt

Ja det är ju på något vis den tanken jag går runt med i skallen hela tiden. Måste vända alla mina negativa tankar till positiva om jag någonsin ska kunna tro och lita på min egen förmåga i framtiden. Just nu blir det så lätt "nä det klarar jag aldrig" "förra gången gick det åt skogen när jag skulle göra det så det kommer det göra nu med" "det kommer bli kaos som jag inte kommer reda ut". Klart jag inte klarar det när jag tänker så, klart det blir kaos, för jag har ju redan ställt in min hjärna på det och hur det än blir så kommer något kännas som kaos och berättiga mitt tänkande. Jag måste tänka om och helt enkelt tänka rätt!

Speciellt när jag ska gå någonstans. Jag har stressat ut genom dörren så länge jag kan minnas. Stress, stress, skynda och skynda. Jag är alltid för sent ute genom dörren hur jag än gör. Nu kan det bli tvärtom, jag har massa tid över, jag kanske rentav kan vänta en stund innan vi ska ta på oss. Men det spelar ingen roll för känslan är så förknippad med att det kommer bli stressigt ändå. Så jag börjar alltid stressa upp mig själv och hela mitt inre blir ett stort kaos bara jag tänker på att vi ska ta på oss och gå.

Jag har försökt att sluta stressa även om jag är sen. För det går sannerligen inte fortare att komma ut genom dörren bara för att jag stressar. Nej tvärtom, det tar oftast längre tid eftersom jag oftast bara irrar omkring... Nu försöker jag tänka att jag hinner och blir jag sen så blir jag. Det kommer bli jätte bra ändå.

Sen finns det såklart vissa tider som jag helt enkelt måste passa (inte så enkelt alltid dock) som exempelvis läkaren och liknande. Men jag är helt enkelt urusel på det. Hur jag än gör så blir jag sen. Så hela proceduren att komma ut genom dörren är så ångest fylld så ni anar inte. Verkligen något som jag måste träna bort.

Denna veckan har jag något planerat varje dag. Fullt schema från måndag till fredag. Innan tyckte jag det var pest att ha en massa planerat. Nu tycker jag det är bra, för jag behöver det... Behöver göra något varje dag, vara lite social varje dag och behöver komma ifrån väggarna här inne för en stund. Livet känns ju lite mer meningsfyllt och man fyller dagarna med något som är trevligt. Behöver tänka att jag klarar det och att allt kommer och gå bra. Det är så tråkigt att jag har blivit sån här. Jag som alltid varit fröken "det löser sig" har nu blivit fröken "det skiter sig" och sån är ju inte jag...

Nej, jag behöver sannerligen tänka om och tänka rätt - så att jag blir jag igen!

Söndag upp o ner...

Idag är en sån där seg evighets söndag. Gnäll och bråk mellan syskonen. En av sönerna reter gallfeber på sin mamma genom och säga emot allt jag säger. Märkligt det där... Efter dessutom en ganska jobbig natt så är tålamodet = NOLL!!

Jag ligger ju dessutom på gränsen hela tiden med mitt mående och lite störd sömn gör att jag redan balanserar igen. Sen allt bråk och gnäll... Nja det gör inte saken lättare direkt. Det gör att jag känner mig som en misslyckad mamma rätt igenom! Jag vet att det är så här för alla ibland/emellanåt/nästan alltid/varenda dag... Men vissa dagar orkar jag bara inte. Som idag. Barnen har en massa läxor att göra (mera bråk) och jag orkar inte... inte idag. Men jag fick visst inte bara ändra läxdagar hur som helst så det är väl bara och bråka på...

Jag skulle väl säkert behöva ut och gå, eller träna, eller bara göra något. Men jag orkar inte. Skallen bultar och ångesten dyker upp titt som tätt. Fastän vädret är fantastiskt utanför fönstret så varken vill eller orkar jag ta mig för någonting... Jag hatar när det är så här, när man bara går och väntar på kvällen, för det är ju livet jag väljer bort på något sätt. Det är ju nuet man ska ta tillvara på och jag blir så besviken när nuet inte fungerar för mig.

Igår såg vi på "I rymden finns inga känslor". Lite udda film om en kille som har Asberger. Han tycker inte om när någon tar på honom bla. Gör någon det så liksom bara knuffar han bort dom. Ibland känner jag att man skulle vara lite mer sån, markera starkt vad som är ok och inte. För ofta biter man ju bara "ihop" och finner sig i det mesta. I längden tär det på självkänslan. Nu menar ju inte jag att man behöver vara så drastisk som han och knuffa bort någon så rejält som han gör. Men att bara säga stopp ibland, detta funkar inte för mig, ja det tror jag vi alla skulle behöva ibland. Men när det gäller barnen så spelar det tydligen ingen roll vad man säger, idag lyssnar dom inte ändå...

Detta gör också att jag blir nervös inför veckan som kommer. Förra veckan när jag var ensam hemma med alla barnen så slutade det ju med att jag trilla ihop i hallen en morgon, när det helt enkelt blev för mycket för mig. Ursh, det var läskigt. Kommer jag orka denna veckan? Jag hoppas verkligen att jag är lite starkare och orkar, för jag vill bli mitt gamla jag igen - NU helst. Jag väntar och väntar. Tänker positivt, fastän det är grymt svårt ibland. Men idag är det sannerligen inte den bättre dagen, men den kommer nog i morgon.

Imorn ja, då ska jag fika med trevliga vänner i kyrkans hus. DET ska bli riktigt trevligt. Sen har min dopklänning kommit tillbaka som jag sydde till Emil och rosetterna ska bytas, Ebbe ville visst inte ha rosa...

Ebbe,,,

... är väldigt glad i mango puré.

... är inte glad i mammas lagade mat. Nej, sempers ska det va och då gärna lasange.

... är en glad kille. Så fort man tittar på honom, ja då ler han och charmar i mängder.

... tycker jätte mycket om Hale Bop reklamen. Ni vet den där när en tjej sitter och sjunger Hale bop... Vet inte om det är abonemanget eller tjejen han tycker mest om...

... är väldigt väldigt glad i sin gå stol.

... är väldigt duktig på att skrika rakt ut för att alla ska höra hur fruktansvärt arg han är. Jisses, det låter sannerligen som en siren!

... tycker verkligen om sina syskon.

... en liten social kille. Ju fler ansikten som dyker upp och tittar på honom, desto gladare blir han.

... kan vända sig, men gör det inte speciellt ofta. Det är ju jobbigt att ligga på mage...

... kör in huvudet i sin snutte när han ska sova.

... tycker gröt är väldigt gott.

... har fått sin första tand.

... ääääälskar sin gåstol

... sover alltid nätterna igenom. (men det kanske jag inte skulle skriva...)

... tycker jätte mycket om att ligga på skötbordet.

... skrattar högt, helst då åt sin pappa.

... undersöker allt med sina händer, naglar, munnen och ögonen väldigt noga.

... är väldigt kittlig!!!

... gillar att ligga och leka med ljud. Da da, ga la, glrshu, aaaaaa...

... sover så himla gott i sin fina vagn.

... börjar bli för stor för sin vagga.... "snyft"

... börjar även bli för stor för liggdelen. Inte undra på, han är ju snart 6 månader... Men det ska gå, liiiite till.

... , precis som alla mina barn, förgyller alla dar på många många sätt!!!

Ett besök hos Lena

Ja idag var det då dax för veckans besök hos Lena, bvc:s psykolog. Denna timmen är så otroligt viktig för mig. Det känns som att hon stämmer av och "sammafattar" mitt mående. Hjälper mig vidare och peppar mig till att tänka posetivt om framtiden.

Samtidigt som jag alltid lite längtar efter min timme hos henne, så är det lite jobbigt också. Det innebär ju att jag måste "lyfta på locket" och plocka fram sånt som jag "gömt". Jag kan komma ner dit och vara på ganska bra humör och sen gå därifrån och känna mig ganska nedstämt. Kan känna mig lite bitter de gångerna. Tycker jag borde gå därifrån något lättad och lite gladare. Men saken är ju den att de känslorna som jag stängt inne så länge, måste ju ut på ett eller annat sätt. Annars kommer jag ju aldrig bli "bra".

Idag känns det ganska okey. Varken glad eller ledsen. Varken tungt eller lätt. Känner mig ganska neutral och det bådar ju gott. För om något gör mig glad idag så kommer jag ju känna det och samma sak åt andra hållet. Jag vill ju känna. Vill ju ha saker omkring mig som gör att jag känner mig gladare. Man kan ju inte gå runt och vara glad hela tiden för då känner man ju inte vad det är i sin omgivning som gör en glad. Förutom när man är så där nykär då och man går runt och ler hela tiden. Visst finns såna dagar ibland med. Men alla dagar är inte såna. Bara jag inte börjar dagen med att känna mig nedstämd, så är jag nöjd. Det känns ändå som att det ligger något där nere i magen och pyser lite lätt. Så idag har jag alla förutsättningar att det blir en bra dag. Nu går jag iväg till Lena, sen får vi helt enkelt se. Le ska jag i alla fall göra. Många gånger!!!

HEJJA MIG!!

Idag när jag vaknade, då äntligen, kände jag det som jag inte känt på väldigt länge... TRÄNINGSVÄRK!! Det är väl den enda värken som är okey att ha? Vad botar träningsvärk då? Mera träning så klart. Så det har jag gjort idag medans Ebbe sov på förmiddagen. Samma som i förrgår. 30 min på cross trainern och styrkeövningar på mattan. Jag känner ju att jag mår bra av det, så nu gäller det bara att hålla i.

Mådde rätt ok igår, hela dagen. Mår rätt ok idag med. När Ebbe vaknat och ätit ska jag duscha, sen blir det en promenad med vagnen. Behöver friskluft och Ebbe med för den delen. Jag hoppas nu bara att det här som börjar kännas som en vändning, gör det nu denna gången. Ja, svackorna är väl inte slut ännu, men hoppas inte dom blir så djupa, som den jag har haft nu har varit. För ärligt, så vet jag inte hur mycket mera svackor jag orkar med. Det tär på en kan jag lova! Men jag försöker fortsätta mot toppen, fyller dagarna med sånt som gör mig starkare. Sen när leendet är här för att stanna, då ska jag njuta av varje sekund av mitt liv... Ta igen allt jag missat och börja leva på riktigt!

Av dammad och klar...

Efter att jag väntat i stort sett hela dan igår, så gav jag upp. Blev en tur till ICA, för jag blev så himla sugen på tacos. Det stod inget bättre mående i hyllorna heller. Tänkte om jag kunde köpa mig ett annars. Kanske rentav skulle hitta ett som var på rea. Ugående modell?? Ne hä, inte det heller....

Vi åkte hem och åt. Satt i soffan och kände hur jag liksom bara svällde över... Ursh. Då blev jag förbannad. Vad har jag väntat mig? Att ett glatt och hälsosamt liv bara skulle dyka på mig i soffan UNDERTIDEN jag åt?? Nä nu jäklar! Träningskläderna åkte på, eller ja, med våld fick jag på mig dom. Kläderna har ju inte växt i takt med mig direkt... Funderade ett slag på hur jag skulle få av mig dom sen när jag var svettig och allt. Men det finns ju sax i värsta fall. Sen drog fram min cross trainer som dammat ihop i hörnet. Nu har den stått där och skrattat färdigt åt mig när jag slöar i soffan. Jag har ju egentligen en ganska fin sådan med dator och allt. Det är ganska tragiskt jag inte ens ser den... Men det man inte vill se... ja ni vet. Sen körde jag på. Så mycket jag orkade i 30 min. Sen fram med bollen och gjorde styrkeövningar.

O fy attan vad skönt det kändes!! När jag lade mig för att sova gjorde jag det med en känsla av att vara "nöjd". Det var längesen jag kände mig nöjd. Men det gjorde jag igår. Jag vände det där tomma till att fylla det lite med endorfiner från min träning. Så lite bubbel finns det längst ner på botten nu. Nu gäller det bara att balansera det bra, så jag inte välter ut det igen.

Ska fylla på med lite mer bubbel med en fika med min mamma idag. Måns kommer snart hit med, har han rätt humör så fyller han på lite med.

Det gäller bara att orka kämpa sig förbi allt det där tunga. Försöka se framåt och försöka se en ljusning. Idag går det på rätt håll, hoppas det gör det i morgon med!

Tom dag...

Idag har det varit en sån där dag när jag inte gjort någonting alls. Dagen har varit lika tom som jag känner mig. Det känns bara som att jag har suttit på en stol i köket och väntat. Men väntat på vad? Förmodligen har jag väntat på det där bättre måendet som jag kände av för dryga veckan sen. Tänkte att om det passerar utanför fönstret kunde jag ju va redo och kasta mig ut och greppa det. Men inget bättre mående passerade, fastän jag väntade och väntade...

Väntade halva förmiddagen på att Ebbe skulle vakna. Men han sov länge, säkert just bara därför. Hade jag piskat på mig själv och tränat eller nåt, ja då hade han väl så klart inte sovit så långe som han nu gjorde. Märkligt det där...

Sen, tillslut, vaknade han. Åt lite, låg på golvet och lekte med sina fötter en stund, sen satt han i gåstolen en stund och blev arg så fort det tog stopp, så klart. Så jag satt på min stol och väntade på att han skulle gå in i nästa vägg så jag fick vända stolen igen. Så blev han trött och jag lade honom att sova. Sen satte jag mig och väntade igen.

Jag antar att jag bara väntar på att timmarna ska gå, att dagen ska gå mot sitt slut, för detta är ingen bra dag. Men det är klart, så länge jag bara sitter och väntar på att det glada måendet ska hoppa på mig, ja då får jag nog vänta. För det kommer inte bara så där, speciellt inte när jag bara sitter i köket på min stol, men ansiktet vilandes på händerna och gör absolut ingenting...

Men idag har varit en sån dag då jag inte orkat ta tag i mig själv... Jag har egentligen ingen ångest för att dagen bara passerat heller. Man kan väl få ha en sån dag ibland. Bara det inte blir till en vana. Jag blir bara så förundrad av att man bara kan låta en hel dag bara gå... Utan att göra något speciellt. Tänk vad mycket man hinner på samma tid om man bara satte lite fart. Men jag har bakat hela helgen så idag fick tiden bara rinna iväg och jag har inte gjort något för att ändra på det - än...

Ebbe har vaknat nu, så han ska få lite gröt, sen tar jag med mig honom och går ut och går. För nu får det vara slutväntat för idag. Jag ska gå en rejäl tur och se om jag kan hitta det där måendet någonstans. Och hittar jag det inte idag, så hoppas jag att jag gör det imorgon. En sak kan jag i alla fall konstatera. Att i köket finns det inte. Inte på toaletten heller. Och inte i sovrummet när jag vaknade heller. Men kommer det inte till mig så finns det bara en sak att göra. Börja leta. Ut och leta i friska luften, leta hos någon nära vän, eller bjud in en vän så kanske det smiter in genom dörren, se ett roligt pogram så kanske det kommer fram med mitt skratt, ge medicinen ytterligare några dagar så kanske det kommer fram när jag pratar med mina underbara barn.

Vart det än gömmer sig, så kommer jag att hitta det. Fågel, fisk eller mitt i mellan?? Ja, det är frågan det... Upp mot skyn, ner mot marken eller precis rakt framför mig? Jag låter er få veta när jag hittat det. Jag vill ha tillbaka "bubblet" i magen så jag hoppas att jag hittar det väldigt väldigt snart...

Mer frost i bild...

Frost och blå himmel

Det må vara kallt ute idag, men vilket underbart väder det är ändå. Som gjort för att ge sig ut med kameran, men jag fryser ju så om mina små fingrar... Fick bli lite kort genom balkong dörren istället. Jätte bra, bara att stänga när det blir för kallt. Men det är klart, motiven blir ju lite begränsade, men några bilder blev det i alla fall!

Bara min!

Är man igoistisk om man som mamma vill ha en sak som är bara min?? Som jag verkligen får känna att den är min och den får ingen annan röra? Eller har man som mamma skrivit på ett avtal att från den dag man får ett barn så är allt allas?

Jag vill ha en liten rosa dator, som är bara bara min. Jag vill ha den till att blogga med, läsa andras bloggar, alla mina miljoner recept, som hjälpmedel att spara grejer för kommande gesäll prov, surfa lite med och den ska vara liten och smidig att ta med och att sätta upp på köksbordet, eller bänken.

OM jag nu skulle få råd att köpa min dröm, är det då fel att ingen annan får sitta vid den? Kan jag inte bara få ha en sak som jag kan få känna att den är bara min?

Ni förstår vad jag söker va? Medhåll för att inte känna mig som en elak mamma. Jag som ska va stark och gå min väg, söker redan bekräftelse på att jag gör rätt? Märkligt nog...

Min väg...

Ja det är väl det allt handlar om för mig just nu. Jag måste gå min egen väg, göra en ny väg... Jag kan inte fortsätta och gå dit alla andra går, utan gå dit jag behöver gå.

Men för att kunna gå sin egen väg måste man vara stark. Man måste kunna stå upp för sig själv, sina egna värderingar och sätta upp ett eget mål. Hur många avstickare som än dyker upp längs vägen, som kan verka en aning lockande och framför allt enklare, dom kanske sluttar nerför medan min egen väg går uppför. Men jag måste ändå kämpa vidare. Måste gå dit jag behöver gå för att finna mig själv igen. Hitta den jag en gång var, den glada och sociala jag.

Just nu mår jag så där. Varannan dag bra, varannan timme dåligt. Så håller det på, upp och ner som en jäkla berg och dalbana. Små svackor klarar jag av, men jag måste komma på plan mark snabbt, för annars går det ännu mer utför än vad som början var meningen. Topparna blir ibland högre än dom borde. Jag blir så "över glad" när jag väl känner bubblet så det finns inget stopp, inte konstigt då att det går mer nerför än det borde då, jag var ju redan högre upp än vad som var meningen... Min psykolog varnade mig för just det, när jag kom ner dit en dag och var så där "över glad", lite för att plocka ner mig på jorden igen. Hon menade verkligen inte att förstöra mitt glada humör på något sätt, bara varna mig lite för hur det kunde bli... Hon lyckades inte få mig att ta ett steg tillbaka den dagen, för inte kan man vara för glad? Men sen förstod jag hur hon menade, när följande dag inte var lika bra som den dagen. Det var ju inte så lätt att ta att det gick neråt igen. Dom säger det till mig hela tiden, att det kommer gå upp och ner tills det stabiliserat sig. Men hur lång tid ska det göra det då? Jag tycker det kan vara nog nu. Jag vill må bra NU. Jag har kämpat länge nog. Jag tycker faktiskt att det inte är mer än rätt att jag får må bra nu. Men jag vet, det spelar ingen roll hur mycket jag beklagar mig, inget går fortare mot det där bättre måendet i alla fall.

Jag bestämde mig för att de dagar som jag faktiskt får känna att det är bra, dom dagarna ska jag bara slappna av och känna och njuta.... Tänka på hur jag mår och verkligen känna hur det känns att må bra! De dagar som är sämre måste jag bara överleva och tänka att det går över. Att det säkert blir bättre imorgon och att det snart är min tur att få må bra.

Under tiden får jag försöka göra sådant som jag tycker är kul. Tvinga mig iväg på saker fastän jag inte egentligen har lust. Ta kort, umgås, ut och gå, vara med barnen, gå på bio, läsa, leka i photoshop... För i längden är det just såna saker som får mig att bli bättre. Jag är ju en social tjej egentligen, jag måste bara låta tiden föra mig tillbaka dit - till mitt eget speciella jag....

Barnen i fokus

Maja våren 2010

Jag älskar att fotografera barn! Man kan ju förstås få "fjäska" en hel del innan dom ens vill vara framför kameran och sen är det bara och ta så många kort man bara kan.

Jag tycker om att ta kort på barnen när dom gör något. Mitt inne i en lek eller lägger ett pussel och är koncentrerade till max. Eller när dom tittar på något intressant, vilket kan vara enkla saker. Mamma/pappa gör något, en traktor kör förbi, eller en boll som studsar. Den där "blicken" är så fin på kort.

Jag vill inte alltid att barnen ska stå och posera eller sitta på ett visst sätt. Min ultimata bild är när jag lyckas fånga barnet så som beskriver barnet bäst. Som förälder vet man precis vilken bild som gör det. Men jag får ibland helt enkelt gissa. Men jag kanske ser något som dom inte ser, precis som att föräldrarna ser något som inte jag ser.

På 40 tagna kort kanske man får ett som är bra, men just det kortet - det som innehåller en slags känsla - gör att det är värt allt. Och barn är ju underbara på alla sätt och deras spontana sätt är det som gör bilderna. Det är det som är så fint med barnen, man fångar deras fantastiska "jag" och sen ler man när man tittar på kortet och tycker att dom är just det - fantastiska! Kan inte låta bli att tänka att vi har så mycket att lära av våra barn.

Jag kommer lägga ut bilder som jag har tagit på barn under en egen rubrik. Jag ska lära mig kameran mer och ännu mer om just porträtt fotografering för att kunna ta ännu finare kort, för jag tycker det är så roligt. Det är roligt att ta på blommor och annat med, men ingen bild blir så levande och får mig att le som ett underbart kort på de små.

Skulle jag nu lägga ut ett kort på just ditt barn och har glömt att fråga dig och du inte vill att det ska vara med. Skicka ett meddelande så tar jag bort det. Samma sak, har jag en bild som du vill ha på ditt barn så hör av dig, så får du givetvis det!

Min systerson Tim

Jag hjärta Cymbalta

Ja just nu är jag evigt tacksam för medicinen cymbalta! Det var den som fick mig över ytan igen. Den som gjorde att jag fått mina krafter tillbaka, det är den som har hjälpt upp mig till den nivån där jag kan le igen, att verkligen få känna att jag lever och att jag mår bra!

Tiden som har gått har varit hemsk. Jag har inte kunnat njuta så mycket som jag hade velat. Så här i efterhand så kan jag inte förstå varför dom inte bytte mina mediciner tidigare och jag kan verkligen inte förstå att dom gav mig den där hemska "vikten rusar i topp"medicinen. Varför bytte dom bara inte från början när dom såg att jag inte blev bättre? Så mycket tid jag hade sparat som jag känner nu bara runnit förbi mig. Men försöker se en mening med allt som händer, för då blir det lite lättare att acceptera på något vis. Jag har väldigt länge stått på kanten, men bara inte velat inse det. Så jag hade nog hamnat "där nere" förr eller senare i alla fall. För att inse att man inte kan slarva med sitt "jag" och sin kropp hur mycket som helst.

Jag har fått börja se med andra ögon. Just nu känns det som att jag är nybörjare i mitt eget liv. Jag måste tänka om, lära om, ta hand om livet och dess innehåll. Allt som är viktigt ska jag ta hand om, sånt som sliter får gå bort. Jag måste sålla bland livets innehåll precis som vi alla ibland måste göra.

I dagens stressiga samhälle är jag förvånad över hur många som överlever med hälsan i behåll och med lyckan kvar i sin hand. Så många krav vi ska leva upp till. Vi ska vara ambitiösa och prestera bra på våra jobb, vi ska ha ett fint hem, vi ska va en bra sambo/fru, vi ska va bra på att vara mamma, vi ska laga hemlagad mat som är nyttigt för våra barn, vi ska hinna träna och ta hand om oss själva och hela tiden ska vi vara glada och "må så bra så", när någon frågar. Vem klarar allt detta och fortfarande kan sätta sig i soffan och bara va och njuta av det vi har omkring oss?? Inte jag i alla fall. Det får helt enkelt va lite damm i hörnen och hellre mysa med barnen, jag hoppar över och tycka att allt är så himla bra hela tiden och tillåter mig nu att känna... Jag letar efter sådant som gör mig glad och lycklig och försöker från och med nu att ge sjutton i hur andra ser på mig. Jag är jag, det är ju inte så att jag har något att välja på. Däremot kan jag välja hur jag vill vara, inte hur jag tror att andra vill att jag ska vara. Det är jag nämligen ganska bra på ibland...

Jag jobbar vidare med min självkänsla och upptäcker nya saker om mig själv varje dag. Sådant jag inte sett innan, som har blivit en del av mitt nya jag. Jag ska lära om, stärka mig själv, uppmuntra mina barn, försöka vara glad åt allt vi har omkring oss! Detta är vårat liv, våra jag, och nu är det dags att börja leva - på riktigt!!

Jag hoppas att det ska hålla i sig nu, att jag får fortsätta vara glad. Fortsätta känna det där som har börjat bubblat inom mig. Glädjen. Klart att det kommer komma svackor, men ju fler toppar jag kommer få, desto mer kommer jag klara av svackorna eftersom jag då vet att dom försvinner. På botten har jag varit och dit vänder jag inte igen!

Längtar till sommaren!

Man får ju nästan lite smakprov på våren när snön helt plötsligt börjar smälta. Jag tycker att snön ska ligga till efter sportlovet åtminstone. Barnen har ju så roligt ute nu. Men man kan ju inte låta bli att längta till våren kommer tillbaka och det blir ljust och varmt ute igen. Tittade igenom mina bilder lite och hittade ett gäng från när jag och min syster var i Blidsberg och fikade med Måns och Tim. Underbara barn och underbara sommar. Men fortare än vi anar är vi där igen!

Ny start

Ja, nu får det bli en nystart för mig. Fit lines tre intensivdagar gav mig inget. Inte ett gram gick jag ner den veckan. Körde tre dagar med bara dryck, sen morgon kväll. Sallad till middag. Men nej, ingen skillnad alls. Suck. Jag gav upp där och kände att jag får vänta tills jag slutat med den där medicinen som jag vill kalla många fula ord! Nu har jag gjort det sen två veckor tillbaka. Förra veckan fick jag även (redan!) byta min anti depp medicin eftersom det verkar vara den som gett mig all ångest jag har dragits med.

Den nya verkar funka alldeles jätte bra! Börjar få "mig själv" tillbaka. Steg för steg känner jag igen mig själv. Idag ligger tom en lyckokänsla långt bak som känns som den börjar sippra ut lite lite. Ni anar inte vad skönt det är när man känner att det äntligen går på rätt håll!!! Så nu känner jag mig stark nog att ta tag i min vikt igen.

Jag har tagit "före" kort. I tajt linne och byxor har jag ställt mig framför kameran. Jobbigt det var. Jag vill inte erkänna för mig själv riktigt hur stor jag har blivit. Men där var sanningen. På skärmen dök den upp och det kändes som jag ville gräva ner mig någonstans. Ursh!! Jag väger nu 4 kg mer än vad jag gjorde när jag var gravid i slutet. Det ser ut som jag ska föda inom en månad och allt är rent jäkla fett! Jag har mätt mig med. Jag har nu gjort de två saker som jag aldrig har gjort innan, för ser man det inte, finns det ju inte. Men när jag tittar på bilderna så inser jag hur illa det är.

Det tog två veckor att gå upp de där tio kilona. Förbannade medicin... Men det lär ju inte ta två veckor och gå ner dom. Nej, två månader är mer realistiskt och jag kan inte låta bli att känna att det orättvist. Men det är bara att ta nya tag och kämpa igen.

Mitt första mål denna gången är att komma ner till det jag vägde innan. Alltså 76.9 tror jag det var. Det är "knappa" 10 kilo. Så det är bara tappert att kämpa på. Jag har börjat veckan med ett zumba pass. Om bara vädret kunde bli lite bättre med så jag kunde ge mig ut på långpromenader, för det är inte smidigt och köra vagn ute nu. Så måndagar blir återigen vägningsdag och förhoppningsvis uppdatering om hur det går här. Kör mina points och kämpar vidare... HEJJA MIG!!!

Photoshop...

Jag har så svårt att få tiden till att räcka till. Glömmer nog ibland att fyra barn tar tid, man vill så gärna så mycket, men man kommer inte ens halv vägs så tar dagen slut och så ligger man där, på sin kudde, och undrar vart dagen tagit vägen...

Något som jag tycker är roligt är ju att fotografera. Sen att leka med bilderna i fotoshop är ännu roligare. Men tyvärr är jag inte ensam om att vilja sitta vid datorn i denna familjen, så det kan bli trubbel ibland när man vill åt den, då det oftast redan är kö till den. Men nu har jag fått en liten stund över och här är lite av det jag har "lekt med" i photoshop.... Hade velat lägga ut mer, men nu har tiden "tagit slut".

Till alla underbara mammor!!

En kvinna satt och fyllde i ett kvällstidningstest när frågan "tycker du att du är normalviktig?" kom upp. Hon läste frågan högt för sig själv och hennes 9 årige son som satt bredvid funderade en stund. Sen sa han: "Nej mamma, du är inte normalviktig. Du är jätteviktig!!"

Det är ju så det är. Man älskar sina barn villkorslöst och jag tror att vi ibland glömmer att dom älskar oss precis lika mycket. Hur arga dom än är på oss och våra "regler" så är vi ändå deras allt. Regler står också för trygghet, anser i alla fall jag.

Ett nytt år har börjat. Jag ska ta vara på detta år och visa alla mina nära hur mycket dom betyder för mig. Min familj är guld värd! Men det glömmer man så lätt bort att visa! Mina barn är mitt liv. Och mitt liv ska jag i år vårda extra mycket! För man kan aldrig veta hur länge det finns en morgon dag. Ett långt liv är inte en självklarhet. Så även om jag inte är på toppen än, så kommer jag dit och jag tar min omgivning med mig! 2011 SKA bli ett toppen år!!