fredag 31 december 2010

Min årskrönika...


Snart är det här, det nya året. 2011. För mig står 2011 för det året när jag kommer hitta min balans i livet. Det året när jag ser livet med nya ögon. Det året som innehåller livets hemlighet - allt kommer bli bra!

När jag tänker tillbaka på året som gått, så är det med blandade känslor. Det har varit toppar men väldigt mycket dalar, tyvärr... Jag kan i stort sett ganska tydligt dela in årets fyra kvartal med varsin tydlig rubrik.

Januari - Mars. Månaderna fyllda med oro. Det var tre oroliga månader, som mest bestod av tankar som vad andra skulle tycka och tänka om min graviditet, det var då huvudvärken tog fart på riktigt. Jag och Jonny flyttade ihop och allt var mer eller mindre upp och ner. Massor av tankar om hur framtiden skulle se ut. Jag hade svårt av att njuta av min graviditet de här månaderna. Men det var också då jag började berätta och jag kunde med det släppa min oro, för så många sa att det var roligt och att de var glada för min skull. Att det skulle ordna sig. Blev sjukskriven i Mars och jag bestämde mig - andra får tycka vad dom vill, detta är mitt liv och mina val och det var dags att börja njuta. Jag bar ju ett liv inom mig, livet största gåva, klart jag hade rätten att njuta!

April - Juni. Huvudvärk och soffliggande. Jag tror aldrig jag har haft så ont i huvudet som jag hade dessa månader! Varannan dag var jag liggande med kall handduk på pannan och slutna ögon medan det bankade och bultade innanför pannbenet. Samtidigt som jag började få mage och ville njuta, så gjorde huvudet bara mer och mer ont.

Juli - September. Ebbe kom till världen! Slutet av graviditeten. Huvudvärken blev bättre och jag kunde, trots den olidliga värmen, njuta av min mage och alla vilda sparkar. Så kom Ebbe, lyckan borde vart total. Men samtidigt som jag var glad över Ebbe, så drabbades jag av den ena sjukdomen efter den andra. Ebbe bara skrek och skrek, otröstligt. Ju mer han skrek, desto mer dalade jag. Sömnbrist under hela graviditeten hade satt sina spår. Sömnbrist ihop med alla hormoner och allt jag hade med mig i min "ryggsäck", gjorde att jag dalade så långt ner att jag inte trodde det någonsin skulle finnas något ljus inuti mig igen. Jag bara grät och grät när jag var ensam hemma. Ebbe bara skrek och skrek. Jag orkade ingenting, inte ens plocka ur diskmaskinen, allt kändes så hopplöst. Den enda "toppen" jag hade denna tiden var just när han föddes. Sen när jag föll, då föll jag fort. De veckor när Emil, Måns och Maja var hemma, det var de veckor som fungerade. Den andra veckan var det för tomt. Jag kunde känna för mycket.

Oktober - December. Från botten mot toppen. Början av denna perioden var jag långt ner. Lades in på psyket. Ökade på mina mediciner. Gick upp 10 kg på tre veckor!! Ångest, ångest och ångest. Trodde ingen människa kunde ha så mycket ångest. Värsta jag någonsin har upplevt. Men slutet av denna period började det också och vända. Jag är nu på väg mot toppen. Även om det är går väldigt brant uppför ibland, så går det trots allt uppåt. Jag vet när det var som värst, då ifrågasatte jag livet. Nu förstår jag inte hur jag kunde känna så?? Det om något betyder väl att jag är på rätt väg. Jag har massa att leva för omkring mig. Mina barn, min sambo, min familj, mitt liv...

Även om det varit så mycket dalar detta året och att det varit så deppigt och ångestfyllt, så har jag ändå blivit rikare. Jag förstår andra i min situation mycket bättre, jag vet att det går att ta sig upp igen (eller jag intalar mig det för jag är inte där än), jag uppskattar saker omkring mig mycket mer, uppskattar lättare dagar otroligt mycket. Sådana dagar som man alltid tagit för givet. Innan var det dom dåliga dagarna jag kom ihåg i efterhand, nu är det tvärtom, det är dom bra dagarna som jag lägger märke till och kommer ihåg. Det är dom som är betydelsefulla och som jag väntar på hela tiden. Och när dom väl dyker upp, då är det bara så fantastiskt skönt och leva! Det man glömmer så lätt är att det inte alltid är självklart att vara lycklig!

Jag mår inte riktigt som jag ska än, litar inte på att jag "klarar mig själv" ute på egen hand. Blir nervös, orolig och rädd när jag ska göra något, vilket gör att jag i de stunder får ta lite extra medicin. Men jag tar hellre extra medicin och gör det som är tänkt och kommer ut bland folk, istället för att låta bli medicinen och stanna hemma. För jag skulle lätt bli folkskygg av det här, det känns ganska väl. Men sen finns det vissa gånger som jag helt enkelt får stanna hemma och låta bli medicinen. Som tex julfesten med jobbet. Jag mådde så dåligt hela dagen över den där festen, samtidigt som jag så himla gärna ville. Var ett nervrak innan jag kom iväg. Tog extra medicin och skulle så klart skippat alkoholen. För när jag mådde som jag gjorde och inte medicinen hjälpte så tog jag mig ett (läs: många) glas vin i stället, för att slippa den där oron i magen. Vilket inte var någon bra kombination... Så jag kommer undvika fester tills jag mår bra, eller helt enkelt avstå alkohol. För jag har inget stopp när det gäller det och ännu värre är det nu. Jag har struntat i att ha ångest över den festen. Jag kan inte gå runt och må dåligt över det. Har så mycket annat och som jag mår dåligt över. Det jag kan göra, är att se till att det inte händer igen.

Jag brukar aldrig ge några nyårslöften. Tycker hela iden är ganska löjlig. Men i år ska jag faktiskt göra det. Jag är skyldig mig själv att ta tag i vissa saker... Men för att 2011 ska bli ett bra och ljust år ska jag lova mig själv några saker.

1. Jag ska ta hand om MIG mer. Det finns ett JAG som måste vårdas och tas hand om, för jag tänker aldrig falla tillbaka dit ner igen.

2. Jag ska ta hand om min kropp bättre. Den kan inte misskötas som den gör nu. Jag behöver inte bli smal, men jag kan inte se ut som jag gör nu. För hälsans skull så är jag skyldig mig det. Jag är skyldig mina barn det...

3. Jag ska fortsätta och jobba med min självkänsla. Den måste stärkas och efter det underhållas. Det gäller bara att lära sig att "jag duger gott och väl precis som jag är, det räcker bra med att bara vara jag".

Så med detta väntar jag nu på att klockan ska slå tolv och mitt nya år ska börja. Jag säger hej då till 2010, som har varit ett innehållsrikt år på många vis. Året jag blev mamma till ytterligare ett underbart barn, året jag föll men reste mig igen, året med en riktig vinter, året med en tok varm sommar. Året jag blev sambo med Jonny och året då Jonny blev pappa för första gången. Året mina barn blev ytterligare ett år äldre och börjar nu bli stora på riktigt.

Jag tror att 2011 kommer bli fantastiskt! Hela livet väntar på mig och nu är det dags att börja leva igen. Min svacka har varit och jag har lärt mig mycket av det. Nu är det dags och se framåt och ta nya tag. Livet lever inte av sig själv, inte alltid i alla fall.

Gott nytt 2011 alla mina underbara vänner!!!

söndag 26 december 2010

En ny fortsättning


Som man brukar säga efter julen - god fortsättning -! Om det inte var bra innan då, vad säger man då? Bättre fortsättning?? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till mig själv men - en ny fortsättning - tycker jag låter bra! Det är nu jag ska vända om tankarna, tänka rätt, allt negativt ska vändas till positivt. Tänker jag att "det kommer jag aldrig fixa" tänker jag istället "det kommer jag fixa bra!" Skulle det sen bli något slags misslyckande, så får jag väl tänka att det det kommer bli bättre nästa gång. Det viktigaste är att jag försökte.

Jag ska sluta med mina mediciner eftersom dom inte verkar ha någon effekt på mig. Dom gjorde mig ju sämre istället för bättre, sen fick jag ytterligare mediciner för att ta bort effekterna av den första medicinen. Krångligt? Jag vet. Det är en himla soppa det här med mina mediciner. Därför ska vi nu pröva att ta bort dom och se om det blir bättre. Annars ska dom pröva en annan sort. Vi får se hur det går. Huvudsaken är att jag får sova ordentligt så ska det nog lösa sig. En medicinsort är redan borta och den andra ska jag börja minska sakteliga i morgon.

Julen har varit bra. Trots att jag saknade mina barn, som firade med sin pappa detta året. Det är otroligt tomt på julafton utan dom. Vi hade lite mys på morgonen och sen bytte vi julklappar och åt lite gott. Sen när dom åkte vid halv tre, satte vi oss i bilen ner till Hjorted till Jonnys föräldrar och det blev även besök för Ebbe hos farfar Ebbe. Inte alla dagar det är två stycken Ebbe i samma rum! Det var i alla fall trevligt, trots att det blev en massa farande mellan de olika hemmen. Hela Jonnys familj är helt underbara så det blev, trots allt, en fröjdefull jul - även om jag saknade mina andra tre barn, och resten av min familj, såklart!

Så - god fortsättning till alla där ute och - en ny fortsättning till mig!!!

söndag 19 december 2010

Förlåt....


Detta blir lite klurigt och skriva, vet liksom inte riktigt hur jag ska börja... Jag vill bara börja med att säga förlåt...

Det handlar så klart om det förra inlägget. Jag hade missförstått allt. Ja, i stort sett hela X blogg har jag nog lite missförstått. Jag trodde X syftade på någon specifik person, i detta fallet jag, men fick ett långt brev från X igår där X förklarade sig. Jag blev alldeles tårögd av det brevet. Av flera orsaker. Dels för att det var fantastiskt fint och ärligt, dels för att jag insåg hur fel jag hade och dels för att jag direkt hitta tillbaka känslan till den människa som jag alltid tyckt att X var.

Att jag tog åt mig är flera orsaker. En orsak vet både jag och X men det väljer jag att inte ta upp här. Men det har med tidigare relationer och göra och jag tror vi förstår varann när det gäller den punkten. Jag var osäker för jag har inte frågat vad X tycker om mitt liv idag. Som jag skrev i det förra inlägget så har jag läst en hel del om självkänsla och jag har inga höga tankar om mig själv. Det är väl därför jag hela tiden går och funderar på vad andra tycker och tänker om mig hela tiden. Så även med X. X är en väldigt stark person och någonstans är det väl jag som är lite avundsjuk på det. Starka och vackra personer får mig så lätt att krympa. Jag har så otroligt svårt att stå upp för mig själv medan X vet precis hur man gör just det. Hade jag bara frågat vad X tycker om allt hade jag inte tagit åt mig av så mycket som X skrev. Varför tror jag att allt dåligt handlar om mig och allt bra om andra? Självkänsla är mitt svar på så mycket. Men absolut inget som ursäktar.

Jag ångrar ändå inte riktigt att jag skrev det. För nu vet jag. X är ju den fina person som jag trodde X var. Vad jag däremot ångrar var att jag gick ut så hårt och inte tog det "privat". Jag hade ju bara kunnat fråga. Men som Mia Törnblom skriver "det är meningslöst att gå runt och ångra sig hela tiden, för man kan ju ändå inte få det ogjort, men däremot kan man ställa saker och ting till rätta" Det är det jag försöker göra nu. Jag ska givetvis ta det "privat" också, men för er som läser, och till X givetvis, så vill jag också säga det. Jag hade fel och jag är ledsen för det.

Jag skulle kunna skriva en lång uppsatts om det här med min självkänsla. Men det får bli en annan dag. Idag ville jag bara skriva hur fel jag hade och att jag nu vet.... Så tack X för mailet, det kommer ett tillbaka....

fredag 17 december 2010

Ledsen eller arg???



... eller möjligtvis besviken? Jag har nog varit alla tre idag. Först blev jag bara så ledsen och ödslade en timme med min dyrbara tid av att gråta. Sen blev jag arg! Vem har rätt att döma mig och mitt liv??? Nu är jag bara grymt besviken. För det finns tydligen dom som känner att dom har rätt, och vågar, sparka på den som redan ligger... Det har väl bäst effekt då, antar jag...

Fördelen, och nackdelen, med att blogga är att man fritt kan härja med sina tankar, funderingar och sitt tycke om saker och ting. Eftersom man kan göra det om ting kan man ju också göra samma sak med personer och relationer. Både om dom man tycker om och tycker mindre bra om, kanske rentav tycker riktigt illa om. Jag vet, för jag har gjort det jag med. Det är väl lite meningen med att blogga, att på något sätt ventilera sina tankar och känslor, så det är väl inget konstigt med det. Men när folk blir ledsna och sårade, blir trampade på, då tycker jag att det har gått för långt.

Kanske man inte gör det med mening alla gånger. Men ibland är det just det som är meningen, att personen ska läsa och på så sätt se vad den andra tycker och tänker. Men jag tycker man ska tänka sig lite för, för vissa saker kan rentav bli elaka. Och vem vill medvetet vara elak?? Visst man kan gå med inställningen att "tar personen åt sig så är det dens problem, jag har inte skrivit vem det gäller" Men det är ju ännu mer skrämmande - att man inte bryr sig!! Man kan så lätt gömma sig bakom att skriva den/det/dom/han/hon/andra/X ect. Då kan man rensa sitt samvete och säga att det inte handlade om någon alls. Man har ju inte skrivit vem det gäller.

Jag känner mig i alla fall påhoppad av en person. Jag väljer och beskriva personen som X. På så vis har jag gjort samma sak. Har inte pekat ut någon men hoppas personen tar åt sig OM det nu var mig det handlade om. Var det inte om mig, så skriver jag för/åt den det var, för vissa saker kan man hålla för sig själv. Visst, jag väljer om jag vill läsa eller inte. Jag har ju känt mig "påhoppad" någon gång innan. Men jag trodde inte personen var sån... Elak. Jag har ju tyckt om att läsa den bloggen för den har ju fallit mig i smaken. Men nu smakar den illa....

Som sagt, när man har fått en förlossnings depression, så mår man inte särskilt bra. Jag som i vanliga fall tänker tok för mycket om vad andra säger och tycker om mig, gör det ännu mer nu. Fast jag vet att jag inte ska... Omedvetet gör jag det ändå och jag tar illa upp. Jag vill ju bara vara en vanlig snäll mamma som älskar sina barn. Är det så konstigt? Men jag balanserar på kanten hela tiden och vad som helst kan få mig att vippa över. Det behövs inte så mycket. Så idag grät jag en timma, just bara för detta som jag känner som ett påhopp.

Min väg hit, där jag är i dag, har sannerligen vara krokig, det skrev jag redan i mitt första inlägg på bloggen. Men det har ju resulterat i något alldeles underbart! En liten vacker människa som jag, precis som mina andra barn, aldrig skulle ångra!! Det har ju berikat mitt liv ännu mer. Jag tror att allt har en mening. Hur kan det vara så svårt att tro att personer växer ihop. Ett barn kan få vem som helst att mogna och börja inse vad som egentligen är viktigt. Sådant som man kanske inte har sett innan. Är det därför, är det någon slags avundsjuka, för att inte X har lyckats med det? Eller vad är problemet? Hur kan allt va ett så stort problem att X har rätten att såra? Jag förstår inte. Men det är kanske inte meningen. Uppenbart bryr sig X allt för mycket, varför skulle ämnet annars komma upp. Ja, jag tar åt mig och jag blir ledsen. Jag gråter och sen blir jag arg, på mig själv framför allt. Varför bryr jag mig för??

Men saken var den att jag en gång tyckte väldigt mycket om X. En jätte go person. Oavsett vad X skulle göra för val i livet och vilken väg X än skulle ta, så skulle jag ändå respektera det, oavsett om jag inte förstod. För tycker man bra om någon så är det ju sådan man måste vara. Så jag har väl insett nu att X aldrig tyckt om mig. Jag var bara en liten (eh...stor) docka med trådar man kunde dra i för att få andra att bli arga och reagera. Tydligen. För även om man inte förstår, så respekterar man folk man tycker om. Det är deras liv och deras val.

Jag har läst mycket nu om självkänsla. En person kan ha ett väldigt bra självförtroende men väldigt låg självkänsla. Det yttrar sig bla i att skryta om sig själv och sitt eget liv och klanka ner på andra. Så kan det vara det som är problemet? Jag har ju insett att jag har väldigt dålig självkänsla, om jag nu ens har någon. Det är nog delvis därför jag har förlåtit så mycket i mina dagar. Det har ju haft sin mening det med, för annars hade ju inte underbara Ebbe funnits. MEN - jag klagar inte på andra och hur de lever sina liv. Jag tycker inte jag har rätten att göra det! Men X:s liv kanske är så förbannat perfekt att alla andras liv är skit. Det kanske bara X väg som är den rätta. Kanske är inga andra ett skit värda än X och X:s närmaste. Det är i alla fall den känslan jag får. Har man inte rätt kläder, rätt vänner och rätt liv är man ingenting värd. Eller?

Mitt sista tillägg är att jag har INTE påverkats av någon annan att tycka så här. Det kommer säkert komma ett inlägg om folk som tar åt sig får skylla sig själva att det är X åsikter och så tycker X. Men för mig är det samma sak som - Jag bryr mig bara om mig och skiter i andra. Som sagt jag har tyckt mycket om X och försvarat X handlingar och val, hela tiden, tills idag. Nu går jag helt på den som skulle kunnat påverkat mig. För i slutändan har jag nu insett att den personen hade rätt. Sparka på den som redan ligger, för den är ingenting värd - det är, tyvärr, min känsla idag.

Med rätt personer i sin omgivning är X säkert den goa person som jag trodde X var. Men jag är tydligen inte den personen, för jag står inte för samma saker och tycker inte likadant som X. Antar att det är därför X ser mitt liv som ett misslyckande. Men nu ser jag att det var jag som faktiskt vann! Mitt liv har bara blivit rikare, när jag gav det en chans. Att jag fick en förlossningsdepp har inget med det att göra. Det kan drabba vem som helst, även dig...

ps. Man väljer inte alltid väg själv, ibland väljer livet åt en, det är nu bevisat att det kan bli jäkligt bra ändå... ds

måndag 13 december 2010

För min egen skull...

(bilden är lånad...)


Har ju funderat på vad jag skulle vilja göra - för min egen skull. Något som jag verkligen verkligen vill göra och som jag tycker är roligt. Men har som sagt tappat bort mig själv lite. Men så kom jag på - RIDA såklart. Jag har många timmar bakom mig på hästryggen och det är verkligen något jag saknar. Hittade denna bilden när jag sökte på ridning och just precis den här utsikten är FRIHET för mig. Att komma ut i skogen på en häst är så underbart. Obeskrivbart. Att sitta på banan och jobba ihop hästen är precis lika roligt. Men inget slår ändå en skogsritt, på en fin häst, i tystnaden....

DET skulle jag verkligen vilja göra, för min skull, bara bara för mig!!

söndag 12 december 2010

På rätt väg...


Ja, det är väl det jag är när jag börjar känna igen mitt pyssel-jag. För det är ju sån jag är, egentligen. Jag har bara glömt bort det någonstans på vägen. Mitt jobb har tagit så mycket av mitt pyssel-jag, att jag inte velat göra något mer när jag väl kommit hem. Sen ju mer trött jag har blivit och ju längre ner jag har sjunkit, desto mer av mitt "riktiga" jag har försvunnit. Men att jag känner lusten att pyssla igen, gör att jag känner att jag är på rätt väg.

Så idag har jag börjat med julgodiset. Imorgon ska jag sätta ihop mitt pepparkakshus.


Har funderat mycket på det med
"jag". Mitt eget jag. Om jag skulle få välja och göra vad som helst, för min egen skull. Något som jag verkligen tycker är roligt, bara för mig, vad det då skulle vara? Jag har lite svårt att komma på det. Det bevisar väl hur mycket jag glömt bort mig själv. Men jag kommer tillbaka, snart. Jag behöver bara lite mer tid, sen kommer jag igen, igen!









söndag 5 december 2010

Söndags tankar...




Igår kväll när vi hade lördags mys så såg vi på Shrek 4. Jag gillar Shrek, för i grund och botten så handlar den om att tycka om sig själv oavsett sitt utseende. Man kan se ut som ett träsk troll men ändå vara vacker på insidan, som Fiona. Klart att man skulle vilja vara en vacker prinsessa som hon var från början, men hon är ju fortfarande den samma, innuti...

Denna filmen kunde jag så väl känna igen mig i Shrek. Det börjar med han mer och mer börjar känna att alla dagar ser likadana ut. Att det inte finns någon plats för "Shrek" utan att han bara är pappa och gör alla måsten med barnen och hemmet, från att barnen vaknar på morgonen tills dom lägger sig. Samma sak från början till slut, samma sak varje dag. När han försöker göra något för sig själv, ta sitt sköna gyttjebad exempelvis, så är det alltid något eller någon som avbryter honom. Han börjar mer och mer känna att det blir för mycket, att han mer och mer vill att det ska vara innan, innan barnen, innan Fiona, när han kunde göra precis som han ville, när han ville, utan att någon kunde säga eller tycka något om det. När han gjorde precis just det, som hade lust för, precis just då. Inga måste och inga krav. Utan bara få "va"...

Ja han får just precis den möjligheten. Genom ett "kontrakt" fick han byta en dag. Han fick välja vilken dag han ville uppleva igen, mot att byta en valfri dag tillbaka. Han sa att han kunde ge bort vilken dag som helst, det spelade ingen roll. Han fick så vara Shrek en dag, innan barnen, innan Fiona, när han var ett "farligt" träsktroll, när han kunde skrämma alla om han ville, han kunde ta stii gyttjebad precis hur länge som helst, han kunde göra precis vad han ville, när han ville, och oj så han njöt, till en början...

Ju mer han fyller dagen med sådant som han gjorde innan, desto mer "tom" känns tillvaron. Han saknar något. Allt det där som han längtade efter så mycket, var roligt en stund, men sen när han väl upplevt det, så var ju inte det hans liv längre. Han började sakna "stöket" omkring honom igen. Han saknade att barnen städigt drog i honom, han saknade Fiona, han saknade sin familj - sitt liv... Men när han började titta sig omkring, så fanns dom inte kvar....

Dagen som han "gav bort" var dagen han föddes...

Så börjar då hans kamp att få tillbaka sitt liv. Han säger det själv, man vet inte vad man har förrän man har förlorat det. Precis så är det. Man tycker dagarna bara går och går. Nu när jag har mått som jag har mått, kan jag ibland ifrågasätta livet. Kan ibland känna att vad är det för vits, om man bara ska gå runt och må dåligt hela tiden? Men så tittar jag omkring mig. Jag har ju allt. Jag har fyra underbara barn. Jag har en fin sambo som tar väl hand om oss. Jag har ett hus och bo i. Jag har alltid mat på bordet till hela familjen. Jag har ett jobb som jag i grund och botten älskar. Jag har så mycket kärlek omkring mig, jag har allt jag behöver. Hur kan man då ifrågasätta det??? Skulle jag förlora något av det jag har, skulle jag ju aldrig klara av det. Jag vill inte förlora något, inte någon. Men man tar så lätt livet för givet och man tar inte alltid så väl hand om det man har.

Jag och min inre kamp kämpar vidare. Jag har några frågor som jag skriver ner svar på varje morgon och varje kväll. Dom är för många tok för lätta och svara på, men för mig är dom jätte svåra. En fråga är "vad ser du fram emot idag" innan - skulle jag kunnat skriva tusen svar på det. Nu kan jag ha svårt att svara på det, för inte kan man skriva "jag ser fram emot att det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig"???? Blir så arg på mig själv när jag tänker på det. Men det är väl så här, när man mår som jag gör. Jag letar ljusglimtar hela tiden och jag kämpar tappert för att bli bättre. Jag ger inte upp, även om det ibland skulle kännas som det enklaste.

En kärlek som jag hade en gång sa "jag strävar efter att göra vardagen så rolig som det går, för det är ju det som är livet" Klar det är så. Han har ju så rätt. Han var så klok han. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, utan det är ju nuet man ska ta vara på. Oavsett om det är en stund framför Tvn, när man lagar mat, när man kämpar med barnen och deras läxor eller när man städar - för det är ju precis just det som är nuet. Och nuet är en slags förberdelse till resten av livet som man ska ta väl vara på. Att finnas här och nu är viktigt, men att ta vara på här och nu är det viktigaste. Jag älskar mitt liv - jag måste bara pussla ihop känslan med tanken. Ligger inte pusselbitarna rätt så blir ju bilden fel.

Ofta vill man så gärna vara en vacker prinsessa med ett stort slott och bekvämligheter och jätte mycket pengar. Men varför skulle man bli mer lycklig av det?? Nä, då är jag hellre ett fult fattigt träsktroll med ett hem som inte är välstädat hela tiden.
För bor kärleken i vardagen, ja då kan man inte bli rikare!!