Vår eller sommar?

I morgon är det 1 juni... 1 juni?? Förstår ni? Det ska vara sommar nu, med sol och värme. Men kan inte avgöra om det är vår eller sommar ute. De där riktigt härliga sommardagarna är lätträknade. Vi har knappt använt våra utemöbler på baksidan än. Tror jag satt i dom en gång den dagen jag fixade ordning på baksidan, men efter det har dom stått övertäckta... Det gör mig inte så värst mycket, eftersom jag växer otroligt mycket nu, på alla håll. Hur ska detta gå till? Det har ju fungerat innan, men hur??? Det kommer bli otroligt svettigt i sommar... OM det nu blir någon sommar. För min del får den gärna komma i augusti! Men för barnens del, får den gärna komma nu.

Det känns konstigt att jag får vara hemma hela sommaren. Jag som bara har haft en riktig semester i mitt liv, får nu vara hemma länge. Sjukskrivningen gick ut igår, men kommer bli förlängd till den 14 juni. Den 15 juni börjar havandeskapspenningen och då behöver man inte ha dåligt samvete för att man går hemma längre. Vet att jag inte ska ha det nu heller, för jag har inget val. Men det känns ändå... Svaret kom i fredags. CT-röntgen av huvudet var bra. Det var skönt och få det på papper. Funderade på att sätta upp lappen på kylskåpet för att påminna mig att det gör ont, fastän det är bra. Vad gäller värken blir den inte bättre. Får rejäla migrän attacker varannan dag. Tar jag imigran så fort jag känner det, så går den tillbaka ganska bra, förutom att man mår "tjuvtjockt" i hela kroppen. Kvar blir bara den "vanliga" huvudvärken som verkar sitta bra där den sitter. Vissa dagar "står man ut", vissa dagar inte...

På lördag går jag in i vecka 30+0... Något jag heller knappt förstår. Eller jo, varje gång jag går förbi en spegel, då förstår jag verkligen. Nästan att det blir tvärtom, BARA vecka 30 med DEN magen?? Har sagt till alla andra som varit gravida att när dom går in i vecka 30, då är det nedräkning. Men när jag går in i vecka 30 känns det mer som en upptrappning, som kommer vara länge... Varför är det så? Snart ska vi hämta vagnen med! Skulle inte gjort den förrän 1 augusti, men jag ångrade mig. Vill hämta den snart! Så jag var inne och frågade när den kom hem. Vecka 24 fanns den monterad och klar. Och då är jag där, på måndagen om det är möjligt. För jag vill ha hem den nu!

Barnens sommarlov börjar om en och en halv vecka bara. Skönt för dom att få vara lediga lite. Dom har haft tuffa år med tidiga mornar och långa dagar hos både mig och deras pappa. Önskar dom kunde vara här lite mer i sommar så dom slapp fritids, slapp gå upp på morgonen... Få ha sommarlov på riktigt, när jag ändå är hemma. Men verkar inte som det kommer bli så...

Jag avlutar med lite reklam för apoteket. Har införskaffat mig, än så länge, två produkter av märket Natu Vive som finns på apoteket. En body lotion och en dag creme för ansiktet. Jag tror att det är något av det bästa jag har prövat. Det är väl inte så jätte billigt, men tok bra!! Huden blir så len och så luktar de så himla gott! Alla föll mig inte i smaken (eller lukten...) men de här gjorde det definitivt!

Astma är dyrt

Idag har vi varit och besökt farbror doktorn igen. Måns har haft astma sen han var åtta månader, så det var inget nybesök direkt. Men efter ordination att han skulle sluta (!) med sina mediciner så har Måns varit dålig och fått inhalera ventolin i stort sett varenda dag. Vi gick tillbaka till den dos han stod på innan, ganska omgående, då vi såg att det inte fungerade. Fick öka den lite dessutom, men efter det så har vi inte fått någon rätsida på det hela. Fastän Måns är den aktivaste av dom alla, så är det han som flämtar mest vid ansträngning. och nu behövs det inte mycket... Men märkligt nog så mår han alltid bra när man frågar. Man ser på hela hans kropp hur jobbigt det är, men när man frågar får man alltid till svar "Jag mår bra!"

Så idag fick alla mediciner bytas ut. Fick gå tillbaka till den starkare dosen som han stod på när allt var mycket värre, för nu börjar det bli så igen. Till en kostnad av 1200 kr. Då var vi ändå uppe i högkostnads gränsen och fick viss rabatt, men det blev dyrt i alla fall. Det är skrämmande vad mediciner kostar. Det är ju inte så att man kan välja om man vill hämta ut dom eller inte. Det är bara och se glad ut och betala och inse att pengarna tog slut på dag 2 denna månaden också...

Det är inte lätt och va sjuk och trött...

Emil har varit sjuk ganska länge nu och hans feber vill tyvärr inte ge med sig. Dessutom är hans hosta eländig. När han hostade som värst i natt så var jag inne hos honom och hörde att han var väldigt täppt i näsan. Frågade honom om han ville ha lite näs spray och det ville han. Jag tog fram näs sprayet och tog av locket och gav honom den. Vid det här laget hade han satt sig upp och såg ut att vara vaken, även om han var jätte trött. Han tog det och satte det i munnen och... haha... sprayade 2 gånger!!! Den minen han fick efteråt går inte och beskriva! Men kan ju inte påstå att det såg ut att smaka gott. Han förstod verkligen ingenting. Jag sa "men lilla Emil, det är ju näs spray" men han förstod inte ändå. Inte visste han var han skulle göra av det han hade i munnen heller. Ha ha, va jag skrattade... Stackarn... Sen tog han ett spray i varje näsborre och la sig ner och somna om...

så blev det sommar

För några dagar sen var det så kallt ute och man undrade om det skulle bli någon värme alls i år. Men så kom den. På en gång. Jag har ju inte ens några sommarkläder som går om bollen till mage... Det är snart skolavslutning, ett sommarlov ligger framför oss och sen är det dax för bebis. Tiden går fortare än man anar.

Ännu har jag inget hört från röntgen. Väntar och väntar. Var på bassängträning nummer två igår och blev jätte dålig. Fick sitta länge på kanten innan jag ens kunde gå upp. Vågade inte köra hem förrän framåt tre tiden. Riktigt trist. Kanske går det bättre nästa gång.

Idag är det i alla fall varmt ute. Det är fredag. Barnen kommer. Grillen lär bli varm framåt kvällen. Allt börjar bli grönt. Det är bara så gott! Det vi så länge väntat på, är äntligen här!

Intensiva dagar...

Då var det dags, det är idag skallen ska fotograferas... Får ju dock inte svar förrän om en vecka ca, men är inte mindre nervös för det. Det går säkert bra, men tanken gnager, så klart...

Lilla hjärtat i magen har helt plötsligt bestämt sig för att ändra personlighet med. Från att vara ett väääääldigt livligt barn har h*n nu helt plötsligt bestämt sig för att vara av den lite lugnare typen. Det var i lördags kväll h*n i stort sett slutade röra på sig, väntade hela söndagen på att h*n skulle vakna, men icke. Inte i går förmiddag heller. Så det blev till att ringa det första samtalet till förlossningen. För om man känner markanta förändringar av barnets rörelser under mer än ett dygn skulle man visst göra det. Fick åka in direkt. Först ett snabbt ultraljud för att se så att hjärtat slog, sen en CTG koll som tog en halvtimme för att se hjärtslagen. Sen blev det ultraljud igen för att kolla lite närmre på h*ns vikt för att se så inget var avvikande. Dom kollade också så att det fanns gott om vatten kvar i magen. Allt såg bra ut. Lilla hjärtat väger nu ca 1 kg. Så vi skulle avvakta ett par dagar till. Det är fortfarande tok lugnt i magen. Märkligt. För några dagar så fullkomligt bubblade magen hela tiden, nu är det alldeles stilla... Men allt är säkert bra, men jag saknar det...

Det blev att åka direkt till föräldragruppen som började igår. En riktigt trevlig grupp tyckte jag!! Så det kan nog bli hur bra som helst. Vi skulle vara nio par men tre par dök inte upp igår, men de som var där, de va trevliga. Det var lättsamt och vi hade massor att prata om så BVC sköterskan hann inte med hälften. Men det gjorde verkligen inget...

Nä hä, det är dax att bege sig in till ryhov. Men sen, då är det äntligen gjort...

Fröken dynamit!

När jag satte på tv:n igår kväll så dök hon upp i rutan. Nanne Grönvall. Med all sin glädje och energi satt hon där och som vanligt, sken hon...

Jag kan inte sluta imponeras av denna kvinna! Allt som hon har gått igenom, allt jobb hon gör, allt som hon kämpar för och ändå bara lyser hon. Den energi som hon utstrålar är makalös. Hennes ögon och hela hon utsrålar liv! Vart hittar hon all energi och vart kommer de där lysande ögonen ifrån? Det känns inte som att hon är den som gräver ner sig om livet blir jobbigt för henne. Kanske är det därför just hon överlevde sin cancer, för vad kan släcka en låga som hennes??

Fick nog när jag läste hennes blogg. Vad har det blivit av mig? Allt som hon har kämpat mot och hon lyser lika mycket för det. Här sitter jag och tycker mitt liv är eländigt. Men varför då? Ja, jag mår skit när jag tänker på vad han eventuellt gör, men va fasen. Det är dax och ta tag i mig själv. Släpp in livet! Lev! Le! Inget blir bättre av det här. Om nu dessa tankar som plågar mig förgör mig, ja då är det väl tid att göra något åt det. Om min oro inte blir respekterad av den som orsakat den, ja då finns det andra vägar att gå. Som jag skrev igår, allt är bättre än det här!!

Idag sparkar jag upp mig, kanske allt känns "down" imorgon, men banne mig inte idag. Laddar min MP3 med bara massa glad musik. Andas in luften som fläktar från altan dörren och reser på mig, idag har jag har ett liv att leva!!

Mitt inre går sönder...

Så, nu har den startat. Helvetes helgen... Trodde jag skulle fixa det ändå. Tänka positivt och tänka att det löser sig... Men vad löser sig? Jag tror inte ens jag har förlåtit allt det andra även om jag trodde att vi skulle kunna gå vidare nu. Att det inte kommer hända igen för allt är annorlunda nu. Men sina känslor rår man inte över... Dom går inte kontrollera även om jag försöker. Det känns som jag går sönder, hjärtat slits i tusen bitar och har svårt att andas. Ögonen fylls okontrollerad med tårar var gång jag försöker andas djupt och slappna av. Vem kan leva så här? Det är jag som har blivit sviken, gång på gång. Det är jag som får sitta här och må dåligt med en ångest som inte liknar någon annan. Varför är det så? Det borde vara tvärtom! Det är ju inte jag som ska må så här, det är ju inte jag som har betett mig dumt, om och om igen... Men ja, jag vet... Det är jag som har valt det...

Innan var jag nog rädd för att vara ensam, men nu vet jag inte ens om jag är det längre. För allt är bättre än det här. Jag vet att jag inte heller är rättvis, för man kan inte gå vidare och leva kvar i det gamla. Men hur lång tid tar det att glömma?? Går det ens att glömma?? Nej det gör det nog inte, men frågan är om det går att leva med det? Just nu har jag inga svar. Vet inte ens hur jag ska klara denna dagen eller morgondagen heller för den delen. Det är inte över efter denna helgen heller. Det kommer fler. Kan jag må som jag gör en gång till och en till?

Jag går sönder och jag vet inte vad jag ska göra...

3D/4D ultraljud??

Funderar och funderar på det där med 3D/4D ultraljud. Det är inte billigt direkt och göra en sådan undersökning, men tänk och komma hem med en sådan här bild på lilla hjärtat...

Tänk om man hade sådana här bilder och visa för barnen nu, hur dom såg ut när dom låg i min mage. Skulle vara så himla kul. Det tråkiga är om det blir dåliga bilder och man får betala så mycket pengar och man bara ser en liten fot??

I vilket fall så är det dags och bestämma sig för tiden rinner iväg. Bör göra det snart i så fall.

I övrigt så fortsätter huvudvärken och bulta på. Jag börjar bli helt slut av denna ständiga värk, som fullkomligt spränger så fort jag rör mig, ligger i soffan, försöker sova, försöker bara vara jag med familjen. Vill inte visa hur ont jag har för barnen. Dom vet att jag har ont, men vill inte visa hur ont... Nästa vecka är det åtminstone dax för röntgen, efter det får vi se...

(bilden är hämtad från "Tittut specialist 4d ultraljudsklinik")

In pain...

Fick ett slags trötthets anfall igår runt lunch, men tänkte att det säkert hade med graviditeten och göra. Men insåg senare, att det har med huvudvärken att göra... Det där riktiga anfallen, när man blir liggandes med stängda ögon, har jag märkt, börjar just precis så... Cyklade med Maja till en kompis igår, inte alls långt, men det räckte. Vet inte om det är anfådd som jag inte klarar av att bli, för varför får jag annars så ont varenda gång jag rör på mig???

Jag grät mig till sömns...

Omfamnad till orden "det blir snart bättre" med kudden blöt av tårar, somnade jag tillslut. Jag är så fruktansvärt trött på att ha så ont, hela tiden. Jag försöker härda ut, men när dom där riktiga attackerna sätter in, då orkar jag inte... Tror varenda vecka att det ska bli lite bättre, men nu har det snarare varit sämre och jag orkar inte...

Solen skiner ute och det ser skönt ut, men jag drar ner gardinerna och kryper ner i soffan och väntar på att det ska släppa lite grann...

Ny dag, nya tag

Igår var det dags för den första bassängträningen. Min första tanke var att gräva ner mig, som i förrgår, och strunta i alltihop... Men inget blir bättre av det. Så det var bara och kliva upp och ge sig iväg. Huvudet sprängde, men det var bara och bita ihop. Min gravid baddräkt har fortfarande inte dykt upp så det var bara och kränga sig i den vanliga "outfiten" och inte dra för djupa andetag. Hade jag gjort det hade underdelen åkt ner och överdelen upp... Men när jag väl gick ner i det varma vattnet och sjukgymnasten hjälpte mig igång så släppte jag allt. Andades, slappnade av och njöt. Om huvudet höll på att sprängas när jag gick ner, så var det mycket bättre när jag gick upp. Det var så skönt och förmodligen lagom "lätt" träning för mitt stackars huvud. Trodde jag skulle ha jätte ont idag, för jag får ju det, bara av att cykla en liten runda. Men har bara så ont som jag har varje dag. Väldigt skönt, för det är inte kul att bli liggandes med stängda ögon hela dan.

Jag tog med mig kameran till Vätterstranden. Försökte njuta av nuet... Samla tankarna och tänka framåt. Jag kan välja och fortsätta tänka deprimerande tankar, eller så kan jag skjuta dom åt sidan och tänka på allt som faktiskt är bra. I värsta fall så händer allt, som jag är så rädd för att hända, men som en vän så klokt skrev "i så fall kommer det hända ändå, du kan inte hindra det genom att försöka kontrollera det" och det är sant. Skulle det hända så är allt över, för alltid. Händer det inte, ja då kanske jag börjar lita på, mer och mer...

Tack ni som har skrivit och stöttat mig. Ni betyder mer än ni tror. Ni har fått mig att se på det med andra ögon. Jag måste släppa taget, jag vet det. Men som sagt, var gång jag gjort det innan så har det hänt. Värre och värre för varje gång. Därför är jag så rädd att göra det nu... Det är drygt en vecka kvar tills jag måste göra det, men tills dess, sållar jag bort det.

Efter ett besök på Vätterstranden så åkte jag upp till stadsparken. Kände att jag måste fånga det vita havet på bild. Hela vintern går man och längtar efter att det ska se ut just precis så, som det gör ute nu. Men när det gör det, då ser man det ändå inte. Det bara finns där. Så nu har jag fångat våren på bild och när sommaren kommer, då ska jag göra samma sak!

Ännu bättre -DET ÄR FREDAG- rätt fredag dessutom. Idag kommer äntligen mina små!!

Ja, jag valde det ändå...♦

Jag visste att denna dagen skulle komma, har vetat hela tiden att denna dagen var oundviklig. Men så länge den har hållt sig på avstånd så har jag valt att inte tänka på det. Det är ju mycket lättare att förtränga än att bearbeta tanken. Så länge den inte varit aktuell så är det ingen ide och gå runt och oroa sig. Det har varit ett sånt där "senare problem" som man tar tag i sen, när det är dags för det. Men nu kan jag inte längre skjuta upp det, måste andas medans jag känner en slags plågsam ångest tränga fram, för nu är dagen här...

Ni som känner mig vet nog vad det handlar om. Det som har varit det som har varit mest jobbigt att tänka på, i hela den här frågan som handlar om hur framtiden ser ut. Oro, tvivel, att inte lita på... Jag visste att det skulle bli så här, men valde det ändå. För man tror nog ändå att det ska lösa sig på något sätt. Kanske tror man att den där tilliten kommer tillbaka med tiden. Men gör den det. Har blivit bränd och bedragen för många gånger för att jag ska tro att det finns något lyckligt slut. Kanske är det bara meningen att det ska vara så här?

Dagen är den då jag inte längre kan kontrollera. Kan inte det nu heller, för man kan inte kontrollera någon. Men flera dagar med långt avstånd gör att det inte går, även om man tror att det går -på nära håll. Det kan i alla fall kännas som man har lite kontroll på vad som händer... Men nu, flera dagar som jag inte kan se i ögonen och fråga, flera nätter som jag inte ser sömnen, flera dagar som jag helt enkelt inte har en aning om vad som händer... Hade inte tiden innan nu, varit som den varit, så hade jag inte känt mig så här hopplöst utsatt o ensam. Kanske får jag skylla mig själv, ingen har tvingat mig att stå där jag står idag, men hade jag kunnat välja annorlunda? Hade jag kunnat göra det ensam? Hade jag ens velat göra det ensam??

Det är ju inte så att jag inte älskar, för det gör jag. Hade jag inte gjort det så hade jag såklart inte känt så här. För då hade det inte haft någon som helst betydelse vad som händer på avståndet som blir. Men nu bränner det och det svider och gör så ont. För jag vet vad som hände förra gången... Blev lika lovad då som nu, men vad hjälpte det? Visst, situationen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde då. Men ett löfte är väl ett löfte oavsett hur det ser ut runtomkring...

Försöker vara stark, men hur kan jag vara det när det känns som man trillar sönder. Hur mycket orkar jag? Hur mycket klarar jag av? När det ena problemet känns lättare kommer ett nytt som väger ännu tyngre. Vågen klarar inte hur mycket som helst. Min våg gör inte det även om jag skulle vilja... Den börjar bli sliten.

Kanske jag överreagerar. Kanske jag bara behöver släppa taget. Men varje gång jag tänkt och gjort så innan, så har jag blivit sårad, på både de ena och andra sättet. Men om jag inte släpper taget, hur ska jag då veta om jag kan någonsin kan hitta den där tilltron igen? Inga svar är enkla, idag känner jag mig bara otroligt ledsen och ensam, trodde inte jag var det längre, men jag är det ändå... Vet inte hur jag ska finna en väg ur detta, men det dyker kanske upp en lösning för mig med...

Som en vän skrev "det som inte ger mig energi och glädje, det sållar jag bort direkt" ja kanske det en del av lösningen. Det gäller bara att få tankarna på rätt håll.

The Ugly Truth

Idag har jag en mindre bra dag, så jag har legat i soffan större delen av dagen. Tittade på The ugly truth. Har haft den ett tag men har helt enkelt inte tagit mig för att titta på den. Men den var helt underbart bra! Kan verkligen rekommenderas!!! En typiskt Jenny film dessutom, för jag är ju lite såld på romantiskt dravel. Men den var riktigt roligt med. En scen skrattade jag länge så tårarna fullkomligt sprutade. Bilden är från just den scenen. Det var längesen jag skrattade så högt och så länge och det var sååååå befriande!!!

Jag kan bara säga -SE DEN!!!!-

Fick tid för röntgen av huvudet i dag med. Den 18 maj är det dags...

Äntligen vart på MVC!!

Ja idag var det äntligen dax!! Har varit på MVC. Allt såg bra ut, alla värden låg som dom skulle och hjärtat tickade på med 149 slag i minuten. Man förstår knappt att det är en liten människas hjärta som tickar i min mage... Men det gör det och jag är så himla nyfiken!!!

Gick igenom det viktigaste, men när hon la fram broschyren om "välkommen att föda på ryhov" så var det som att man fick ruska om sig lite. Va då föda? Jag?? Vad menar hon?? Jisses, jag ska faktiskt föda fram en liten människa om ett tag. Förstår det knappt. Har ju gjort det innan, men jag förstår knappt det heller. När jag tittar på mina barn är det svårt att förstå att dom har legat I mig, att dom har kommit FRÅN mig, att dom faktiskt har varit små bebisar en gång... Att jag får vara med om detta mirakel en gång till, ja det ser jag som en gåva!!

Vecka 25 +1

Idag väckte hjärtat mig. Det var fullt ös i magen. Det är så skumt o ligga titta på hur magen fullkomligt bubblar. Sen mitt i det där havet som guppar så kommer en sån där riktig "poff" som jag antar är en fot som sparkar till ordentligt med all den kraft som den bara kan. Tog fram mobilen för att filma, för vet hur gärna barnen vill se när det är så där riktigt aktivt i magen. Men varje gång jag tryckte på "on" så slutade h*n och så fort jag stängde av så satte h*n igång igen... Så det är nog ingen "movie star" som ligger där inne. Jag gav upp och gick upp...

Bebisen väger nu nästan 660 gram och är ungefär 35 cm lång från hjässa till häl. Den gör andningsrörelser, men har fortfarande ingen luft i lungorna. Undersökningar har visat, att ett 26-veckors foster reagerar på beröring. Om du lyser med en ficklampa på magen kommer bebisen att vända på huvudet, vilket har tolkats som att synnerven har börjat fungera.


Jag hoppas verkligen magen kommer att stanna lite i växten snart. För jag förstår verkligen inte hur stor jag kommer att bli annars... I morgon är första tiden på MVC sen inskrivningen. Ska bli så roligt att få lyssna på hjärtat som slår och att jag förhoppningsvis får veta att det inte är barnet som är så här stort utan att livmodern bara växer på ett lite annorlunda sätt än vad den har gjort innan. Känner när jag ligger ner att inte livmodern är så långt upp, förmodligen ungefär där den ska vara i vecka 25, men sen när jag ställer mig upp så "TAAA DAAAAA" är jag genast gravid i vecka 35 igen...

Jag har gjort om i köket lite med. Nästan klart nu. Lite sladdar och så som ska fixas bara. Kan vara det där med att "boa in sig" som har börjat skölja över mig lite smått. Eller vad tror ni? Har äntligen köpt två nya orkidéer med som jag kan ta död på. För det är det som jag gör bäst när det kommer till alla växter jag köper. Ska verkligen försöka att hålla dom här vid liv. Köpte en dyr i blomsterhandeln och en billig på Ikea. Ska bli intressant och se vilken som står emot min, inte så skonsamma, behandling bäst...

50 i topp - att vara gravid!!

1 De där första veckorna, när bara du och den blivande pappan vet hemligheten.

2 Att ha nio månader att planera, fantisera och drömma.

3 Välja mammakläder – det har aldrig tidigare funnits så mycket praktiska, snygga och sexiga alternativ. (Gäller dock inte oss som bor i jönköping...)

4 Du har den perfekta orsaken att skämma bort dig själv – timmar i doftande bad, sköna massager, eller goda krämer att smörja in din växande mage med.

5 Vi har en fantastisk föräldraförsäkring i Sverige, jämfört med andra länder.

6 Du kan gå med i en föräldragrupp och träffa nya vänner

7 För en gångs skull är det meningen att du ska lägga på dig vikt – Moder Natur ger dig klartecken.

8 Om detta är din första bebis, kan du fortsätta njuta av att sova länge på helgerna ännu ett tag.

9 Jättesnygga bröst och med dem en perfekt ursäkt att...

10...köpa nya, snygga BH:ar.

11 Från och med nu kommer det alltid att finnas en viktigare person än du själv i ditt liv.

12 Äntligen kommer du att få något mer än krukväxter och husdjur att pyssla om!

13 Massor av uppmärksamhet från släkt, vänner och din partner.

14 Du kommer kanske att upptäcka, att du fått mer gemensamt med släkt och vänner som redan har barn – grattis, du har fått gratis medlemskap i föräldraklubben!

15 Att berätta nyheterna för din mamma, pappa, bror, syster, vänner…och se deras reaktioner.

16 Nya färdigheter! Vare sig det handlar om att sticka bebiskläder eller montera ihop en barnsäng, så kommer du att upptäcka att du kan mycket mer än vad du trodde innan.

17 En ny förståelse för din mamma.

18 Ordna barnkammare – jättekul!

19 'Är det där vad jag tror det är – eller har jag bara gaser i magen?': Bebisens första rörelser.

20 Inga som helst samvetskval inför att skicka ut din partner för att köpa curry och chokladglass klockan tio på kvällen.

21 Dina föräldrar letar fram gamla bebissaker; en gammal barnsäng, eller en vagga, som de behållit i alla år – 'utifall att'.

22 Gå på promenader tillsammans med din partner - bra för er, dig och bebisen.

23 Alla konstiga och livliga drömmar som du kan beskriva för dina vänner och skratta åt! (ha ha, ja dom är det gott om, både på gott och ont)

24 Att känna små hälar i underkanten av revbenen och veta, att de hör till någon du snart kommer att få träffa.

25 Att välja bebiskläder, eller kanske bara titta i kataloger och affärer.

26 Skriva en graviditetsdagbok som ditt barn kan läsa i framtiden.

27 Att (med lite hjälp) ta foton av dig själv, leende ovanför din stora mage - roligt att spara och titta på längre fram.

28 Upptäckten av hur många människor det finns i världen som valt att ägna sitt yrkesverksamma liv åt att ge blivande och nyblivna föräldrar stöd - barnmorskor, amningsrådgivare, förlossningsläkare, sjuksköterskor...

29 Att ligga i sängen tillsammans och veta, att ni skapat ett helt nytt liv!

30 Njuta av sådant som kommer att bli svårare att organisera i framtiden - utekvällar, helgresor och romantiska restaurangbesök.

31 Vetskapen om att ditt liv, från och med nu, i stort sett aldrig mer kommer att bli enformigt.

32 Möten med nya människor som har egna berättelser om att vänta och få barn.

33 Kvällar med spekulationer kring namn - ska bebisen heta Oskar, Maximilian, Sara eller Freja?

34 Funderingar på hur bebisen kommer att se ut.

35 Högtflygande drömmar om "min son/dotter popstjärnan/skådespelaren/författaren.."

36 Att titta på din växande mage och föreställa dig att det ligger en liten människa därinne!

37 Att uttyda en mänsklig form på ultraljudsbilden för första gången, ta med dig bilden hem och ha den i fickan eller väskan att titta i smyg på då och då…

38 Den blivande pappans ansiktsuttryck när han ser graviditetstestet visa positivt, begrundar din växande mage, eller känner bebisen röra på sig.

39 Att köpa kramdjur till din bebis - inte någon annans!

40 Att ringa din partner och berätta att startskottet har gått - värkarna har börjat.

41 Att pröva alla övningar som du lärde dig i föräldragruppen och upptäcka, att de faktiskt fungerar.

42 Att ta emot allt stöd du får under förlossningen från din partner/barnmorska/medföljare och veta att du kan lita på dem helt.

43 Att upptäcka precis hur många (och hur grova) svordomar du kan under förlossningsarbetet.

44 Att fatta personliga beslut om smärtlindring och upptäcka att de var helt rätt för just det förlossningsstadiet.

45 Den där otroliga känslan av befrielse och lättnad när jobbet äntligen är gjort.

46 Att titta in i din nyfödda bebis ögon och bli handlöst förälskad.

47 Att se din partner gråta, krama om barnmorskan och vara alldeles utom sig av glädje och lättnad.

48 Att öppna en flaska champagne för att fira, oavsett vilken veckodag och tid på dygnet det är.

49 Berätta nyheterna för släkt och vänner och höra värmen i deras röster när de får veta.

50 Att vakna bredvid den nya bebisen för första gången och tänka "Oj! Det är på riktigt - jag har blivit mamma!"

Ja ha, så bölar man en skvätt igen... graviditetshormoner finns det gott om....