Psyket nästa???

Ja det lär det väl bli snart, om jag inte får SOVA!!! När jag väl börjar känna mig trött och tror att jag kanske kanske kan sova, då börjar det där krypet i benen igen... jag vet snart inte vad jag gör om jag inte får sova lite. Vid fem i morse slumra jag äntligen in. Vakna vid sex när Jonnys kl ringde, somnade runt sju igen och vakna strax innan nio... Kan inte vila på dagarna heller för det är samma sak. Kryper i benen så fort jag lägger mig ner. Det värsta med att bli så här himla trött är att man blir så känslig och tar åt sig för allt. Blir ledsen för minsta lilla... Vill bara lägga mig ner och gråta, gråta och gråta... Hur ska jag orka??? Jag vet, det är inte länge kvar, men varje dag är som ett år just nu. Varje natt är som en evighet... Snälla snälla, bara en natts sömn... Please??

Köpte hallonbladste igår... Nej jag har inte gått på någon huskur som jag tror kan sätta igång förlossningen, för sånt tror jag inte på. Bebis kommer när bebis är färdig. Så är det bara. Men däremot så läste jag att det hjälper livmodern att dra ihop sig fortare efter förlossningen, vilket i sin tur gör att man blöder mindre. Vem vill inte det liksom?? Så ja, nu dricks det hallonbladste på stallgatan. Gott?? Njae... Det luktar som på en hö loge, smakar bara helt enkelt grönt te. Om det sen hjälper, det återstå att se.

Nu ska jag, rulla ner rullgardinerna, stänga ut regnet, sätta på projektorn, hissa ner vita duken, poppa SMÖR popcorn, hälla upp ett glas Cola, krypa ner under filten i soffan och kolla på Sex in the City 2!! Som jag har längtat. O efter dessa nätter tycker jag allt att jag är värd det.

En sömnlös gravids dagbok...

Fy fanken vad jag kan bli arg för mindre!! Men det är väl så här det är när man är gravid. Mer eller mindre i alla fall...

Som jag skrev igår så kan jag fasiken inte sova. Vet inte hur jag ska ligga, för inget är bekvämt längre! Finns inget som är trevligt med nattens timmar över huvud taget. Som igår...

Vi var ju i Linköping igår och köpte bil. Var ju lagom trött efter gårdagens sömnlösa natt. Men ville inte vila med risk för att kommande natt skulle bli ännu värre. Hade ju sammandragningar hela vägen upp och hem med 5-7 minuter emellan så det gjorde väl mig inte piggare heller. Var rätt död när vi väl kom hem. Samtidigt som jag var lättad att bilen var hemma. Vi åt lite kvällsmat. Ringde barnen (som jag SAKNAR!!!) för att kolla hur deras dag i varberg varit. Killarna hann inte prata, Emil pratade med mig och kompisarna samtidigt vilket gör mig tokig - speciellt igår, Måns fnittrade åt vad någon annan kompis gjorde så vi sa hej då ganska snabbt. Maja skulle just gå och fråga sin nya kompis som heter Emma om dom skulle gå och borsta tänderna ihop... underbara barn! Anyway... Dax för sängen...

Det räcker att jag numera ser sänghelvetet så blir jag irriterad för jag vet vad det innebär... Men var ju så trött, så tänkte att kanske, kanske, skulle jag sova lite bättre i natt... Började som vanligt med att palla upp sex av mina kuddar bakom ryggen för att sittandes kunna titta på kvällens avsnitt av "sex in the city" Den sjunde kudden placeras under knäna. Det gick bra att sitta så i en halvtimme ungefär sen börjar jag bli yr. Bebisen ligger dumt till... Det ända som funkar är att ligga på sidan och eftersom tv:n är vid fotändan ställer det till en del problem... När Jonny lägger sig för att sova så brukar jag få lägga en kudde på hans mage och ligga så och titta, vilket är det enda som funkar. Då kan ju fötterna liksom sticka ut utanför sängen på min sida. (ni förstår redan här vilken procedur detta med kvällen är...)

Men igår, när jag väl baxat mig ner på kudden på hans mage, så kunde han inte sova så utan ville ligga på sidan. Vaddå du inte kan sova så, du sover ju hur eller hur, det är ju fanimej inget problem för dig, men för mig... tänkte jag argt medans jag fick försöka häva mig upp igen för att försöka lägga mig på sidan, på andra hållet. Men då kunde ju inte benen sticka ut utanför sängkanten, vilket blev jäkligt besvärligt. Slutade med att jag lade kuddarna halvvägs upp på sängbordet, rumpan (läs: ladgårdsväggen) mot Jonny och sen benen ner mot fotändan. Obekvämt till tusen. Var tvungen och gråta en skvätt för att det var så förgjordat synd om stackars gravida mig...

Då kom jag på att jag glömt min mp3 nere. Skulle ju testa det denna natten och lyssna på min avslappningsskiva när jag inte kunde sova, för att se om det hjälpte lite åtminstone. Så ja, hävde mig stönande och stånkandes upp igen, Jonny hade redan somnat så han stördes inte, ner och hämtade den, passade på att kissa ett par droppar för att slippa gå upp igen och så ner i samma obekväma ställning... Nu grät jag inte längre men var nog så förbannad, för är så jäkla trött på att inte kunna ligga skönt och på att inte kunna sova...

När jag väl knölat mig ner igen och låg hyfsat obekvämt men tillräckligt bekvämt för att ligga så en stund så skulle jag ta tv dosan för att byta kanal, för vid det här laget så var ju sex in the city slut. Tittade mig omkring för att se vart den låg och då ser jag den VID MINA FÖTTER!!! Men vad faaaaan!!! I vanliga fall reser man ju lite smidigt på överkroppen och sträcker sig efter den men nu finns det inget i min värld som heter eller kan kallas för SMIDIGT!! Ännu surare så stånkar jag mig upp i halvsittandes, där tar den gigantiska magen stopp, får ta ner fötterna mot golvet och med armarna från sidan häva mig upp och ta dosan. Äntligen kan jag lägga mig ner igen. Kollar en sista gång så jag har allt. TV dosan, vattenflaskan, lypsyl, nässpray, mp3:n, dosan till fläkten... Allt ser ut att ligga inom räckhåll. Lägger mig återigen ner...

Ligger och zappar lite mellan kanalerna för att hitta något vettigt och titta på. Finns inte mycket. Tittar en stund på varje kanal, zappar vidare, försöker ignonera att det börjar krypa välbekant i benen, suckar i takt med att jag byter kanal och funderar på när jag ska kunna somna i natt... DÅ.... DÅ GÅR GRANNHELVETET UT OCH RÖKER I STORT SETT UNDER VÅRAT FÖNSTER!!!!!!! Jag tänker att jag får helt enkelt stå ut, drar på fläkten på högsta som blåser på mig och sen vidare mot fönstret. Tänker att det kanske kanske kanske motar lukten lite... Hade nog hoppats att idioten sov vid det här laget, men det är ju semestertider... Om ni inte har sett en gigantisk gravid jätte kvinna argt ånga fram lik en frustandes tjur, ja då skulle ni ha sett mig då. Upp ur sängen -ont?- spelade ingen som helst roll, kuddar, tv-dosan, vattenflaskan och allt annat jag hade lagt nära flög iväg när jag kastade mig upp ur sängen, fram till fönstret, skrek samtidigt som jag försökte dra igen det - att det är ju faaan att man ska behöva ha en rökande i sitt sovrum när man inte ens röker, helvete me... (moget?? kan diskuteras...) drog igen så hårt jag bara kunde, fångade blomman som var på väg ner i golvet i luften (hade jag inte fångat den så hade den fått ligga kvar) in i Majas rum och svor högt och tydligt samtidigt som jag smällde igen det fönstret med... Jävla pucko!!!! Ner för trappan i samma ångande tempo, klampade extra högt då jag vet att det hörs mellan väggarna, så jag hoppades iditoten där inne hörde. Tog två värktabletter som jag har slutat med, men nu spelade det ingen som helst roll, för jag blir otroligt trött av dom och jag var på bristningsgränsen nu... Lutade mig mot bänken, räknade till tio och försökte lugna ner mig...

Upp igen. Hela sovrummet stank. Jag vet inte vad det är för cigaretter han röker, men det är inga vanliga. Jag har ju rökt innan och detta luktar inte som något som jag har känt innan. Men jag vågade inte öppna igen för att vädra ut för vem vet när han skulle gå ut igen och ta nästa?? Lät fläkten gå på högsta, men det hjälpte ju inte. Nu var det dax och dra en snyftare till... Stackars stackars stackars mig... Grät som en liten unge samtidigt som jag fick samla ihop alla mina saker som flygit ut på golvet när jag flippade ut. Lypsylet låg under sängen så det fick ligga kvar. Gick och kissade ett par droppar till. La mig tillrätta IGEN med en kudde under magen, en mellan knäna, två under fötterna, stängde av tv:n, satte på mp3:n, släckte, försökte tänka bort den hemska lukten och bara koncentrera mig på hans lugna röst i lurarna. Samtidigt som värktabletterna började verka, släppte krypet i benen lite grann, jag blev tok trött och, äntligen, somnade jag....

Sammanfattning: Det går inte sova så här smäll gravid och jag, för tillfället, hatar min granne!!

Sååååå trött...

Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna. Har pågått ett tag nu men det blir bara värre och värre... Brukar väl somna in när det börjar ljusna ute oftast och så vaknar jag därefter ganska snart igen. Sover mellan en kvart och en halvtimme och så vaknar jag igen. När jag har vaknat så går det inte och somna om... Det går ett tag, men nu börjar det ta på krafterna. Känns som att jag sprungit in i väggen eller något liknande. Vill inte vila för mycket på dagen heller men risk för att det då blir ännu värre på natten. Just nu är sängen = ångest. Blir en ond cirkel som gör mig tröttare och tröttare för varje dag...

Huvudvärken håller sig ganska lugn. Ont har jag, men citodonen är i vilket fall borta nu. Men akupunkturen har faktiskt hjälpt ganska mycket. Men nu gör sömnbristen att den börjar smyga sig tillbaka. Fick avbryta akupunkturen idag för jag var ett hårstrå från att kräkas. Sen började den välkända känslan i pannan. Än så länge håller den sig bara så där jobbigt i bakgrunden, men är livrädd att den ska bli värre. Hoppas jag får sova ett par timmar i ett sträck snart, det skulle vara så otroligt skönt!!

19 DAGAR KVAR!! Vecka 37 + 3, eller vecka 38 - låter som vanligt bäst... Förstår ni? Det är snart min tur att bli mamma igen. Jonnys tur att bli pappa för första gången i sitt liv. Barnens tur att få ett litet syskon!! Allt börjar kännas väldigt annorlunda nu. Sammandragningarna har blivit till förvärkar som känns rejält emellanåt. Kan knappt sätta mig ner, för det känns som att bäckenet ska sprängas. Jobbig mensvärk hela tiden, samtidigt som det kör ner i benen. Barnet rör sig mindre, det är väl trångt nu kan jag tro. Barnmorskan trodde tyvärr att jag kan vänta mig en 4 kilos klump, vilket inte var något glädjande besked. Måns vägde ju över fyra kilo och den förlossningen gick ju som den gick med... Hoppas verkligen att hon har fel, men så som magen växer nu så skulle jag inte bli förvånad.

Barnet är ca 35 cm långt från huvud till stjärt och vikten ungefär 3 kg. Nu betraktas barnet som fullgånget och är redo för sin resa till livet utanför livmodern. Om barnet ligger med stjärten eller fötterna först så erbjuds du kanske en yttre vändning nu. Det vill säga en läkare försöker genom mild massage att vända barnet så huvudet ligger nedåt mot bäckenöppningen. Får du värkar i denna vecka försöker man inte hindra förlossningen från att komma igång. Det finns forskning som tyder på att barnet själv producerar hormoner vilket signalerar att det är för trångt och det leder till start av värkar.

Bebisen fortsätter att växa och det kan även du göra. En del ökar med 20 till 25 kg under graviditeten och andra mindre eller mer. Din livmoder är ca 34 till 36 cm. Ha dina favorit kläder på dig, något som inte sitter åt. Tänk på din hållning, en del lutar sig bakåt för att kompensera sin framtunghet, det kan göra dig lite extra klumpig. Försök att hitta en sovställning som passar dig, sover du för lite kan du lätt känna dig deppig.

Det mesta är åtminstone klart nu. Jag ska ringa försäkringskassan (vilket brukar vara ett projekt som varar ett par timmar...), börja packa väskan lite smått, och förlossningsskivorna ska göras klara. Sen, ja sen, kan bebis gärna titta ut. Eller just det ja, vi sålde ju bilen, så först köpa bil med då, SEN kan bebis gärna komma!!

Liseberg

Vi hade en helt underbar dag på Liseberg igår. Det var dock lite för varmt och det märktes på barnen mitt på dagen, att även dom var påverkade av värmen. Och jag med för den delen. Någon gång vid fem snåret så var jag på gränsen på att börja gråta. För det var SÅ varmt och SÅ TUNGT!!! Men medans de andra fyra åkte ytterligare en attraktion så passade jag på att vila lite och fylla på med vätska, så kändes det bra igen. Jag var inte den enda höggravida valrossen på Liseberg (ja, jag räknar mig som höggravid nu...) och vi när vi möttes så låg vi mot varann och liksom förstod precis hur den andra mådde... Dock tog dagen slut allt för fort och det var massor som barnen ville åka igen. Men men, vi kommer tillbaka nästa år igen. Men då åker vi inte när det är GOTHIA CUP!!!

Bilder säger ju mer än tusen ord, så här är en del av våran dag!!!

Maja fann sig snabbt tillrätta i kaninens knä...

Hej hej....

Första åket för Emil och Måns...

...och första för Maja och Jonny

Måns är lite halvplågad av värmen...

Den karusell som alla tjejer måste åka...

Måns och Maja är små grodor...

Måns o Maja står i kö till nästa attraktion...

Emil ställde upp och åkte lite med Maja med....

Äntligen dax för glass!!

Hmmm....

Nu ska det åkas slänggunga...

Det var högre än dom trodde...

Så kan dom äntligen slappna av...

Inget Liseberg utan popcorn och sockervadd....

Maja...

Måns...

Maja igen...

Mera Rabalder...

Så var det dax... Tom med Maja vågade, bara hon fick sitta bredvid Jonny...

Alla såg rätt nöjda ut...

KÄRLEK!!

Så var dagen slut. En helt underbar dag. Inte illa att "Jenny valross" fick plats mellan barnen... Men ja, man kan säga att det är jag och alla mina fyra barn på bilden. Mer eller mindre synliga i vilket fall... En toppen dag var det i vilket fall!!!

Inte barnens bästa vecka...

Dålig uppdatering på den här sidan det sista... Men det finns en anledning till det. Just nu har mitt första namn varit fröken gnäll. Den här värmen har gjort mig likt en platt pöl på golvet som inte har velat sträcka ut sig åt något håll. Har bara velat försöka att inte finnas för mycket, så lite som möjligt faktiskt... För annars hade risken varit stor att ingen hade velat vistas i samma rum som jag. Ens i samma hus... Inte speciellt kul om allt man skriver innehåller gnäll heller, så har hållit mig borta från tangentbordet med. Har genom mobilen läst alla andras bloggar och inser att jag inte är själv om att må som jag gör. För livet och kroppen är tungt just nu. Men nu är det 30 dagar kvar till BF och det kommer gå fort. Hoppas jag....

Här har allt varit ganska upp och ner det sista om jag ska vara ärlig. Det händer saker i barnens liv som jag aldrig trodde skulle bli ett bekymmer. Men när man för en gångs skull kan ge dom extra tid, så blev det inte som jag trodde. Det har istället blivit ett jätte bekymmer, vilket har blivit ett stort problem för de små. Tyvärr... Kommer inte gå in på detaljer, inte än, det beror på hur historien utvecklar sig. För händer det mer saker som gör att mina barn kommer må dåligt, så tänker jag inte skydda någon mer. Kommer inte vara tyst. Kommer göra allt för mina barn ska må bra, för det här som nu händer, är så idiotiskt så det är sjukt!! Det är synd, för det har alltid fungerat så bra med barnen. Men det är ju för att jag inte har krävt något. Jag har alltid släppt dom mer än jag har velat -för deras skull. Kan dom vara lediga från fritids på lov och liknande, så klart att dom ska vara det. Vi är ju två föräldrar! Klart att man är snål med sina dagar, men det är inte barnens fel att vi har delat på oss, så dom ska inte bli lidande. Man får helt enkelt lida i det tysta och tänka på vad som är bäst för barnen. Men som sagt, nu när det är tvärtom, så är det inte lika smidigt. Det är inte barnens pappa som är är det största problemet i den här frågan. Men kanske måste man säga i från och stå på sig mer än vad vissa människor gör. De här dagarna som är kvar på denna veckan ligger jag lågt, så länge det är ok med barnen. Kommer prata mycket med dom nästa vecka, sen får vi se. I vilket fall som helst så ska dom inte känna sig skyldiga och få dumma frågor från personer i deras omgivning om dom vill åka till sin mamma när deras pappa jobbar. Det kommer mer lov och mer veckor när detta förmodligen kommer inträffa. Men jag kommer inte "mesa" mer. Jag gör allt för barnen!! Sen finns det ju en annan sida på problemet. Det är ju lite synd om dom som orsakar detta, för det är dom själva som driver barnen ifrån dom. Dom kommer tillslut inte få den kontakten som dom önskar, för det kommer inte barnen vilja. Men jag är trött på att skydda alla för att inte barnen ska tycka illa om någon. Det är ju inte någon skyddar mig, utan där sägs både det ena och det andra till barnen. Sant eller inte, där hoppar det grodor ur munnen både till barnen och så dom hör. Vilket är synd, för det har motsatt effekt, än den effekt dom tror att det har... Men som sagt, jag kommer inte skydda dom mer. Prata skit, NEJ, för det är inte sån jag är. Sa till ena sonen för tio minuter sen när han sa mindre snälla saker om en av dom, att man säger inte så. Man kan tycka mycket, men man väljer sina ord. Hade det istället inträffat hos den han pratade om, hade förmodligen inte hon sagt samma sak, utan säkert skrattat åt vad han sa... Ibland kan jag bli arg på mig själv, varför jag tillrättavisar barnen när dom säger vad dom tycker, för det är ju dom som ställer till allt!! Det är dom som får sonen att säga sådant som han gör. Blir så arg när det inte funkar likadant på andra hållet!! Men sen när jag har tänkt en stund så vet jag att jag gör rätt, i slutändan... För jag vill inte sjunka lika lågt och bete mig lika dumt! Jag hoppas att den personen som står i bakgrunden av allt det här och inte riktigt vågar markera vart gränsen går, samlar sig och säger ordentligt vad som bör sägas. För tyvärr så förstör dom för honom med. Barnen bli besvikna på att han inte öppet och högt visar och talar om att han står på barnens sida.

Allt detta låter förmodligen kryptiskt i era öron. Ni som känner mig/oss vet vad det handlar om. Som sagt, inga närmre detaljer just nu. Men fortsätter det, då kan jag lova att ni får veta allt. För jag lider med barnen och detta måste få ett slut -NU!!!!

Veckorna fortsätter och rulla på. På lördag går jag in i vecka 36+0 (vecka 37). Barnen är här en vecka och den veckan är ganska fullspäckad. Sen åker dom i två veckor på semester med sin pappa och hans föräldrar. Sen när dom kommer tillbaka så är det bara en vecka kvar! Eller förmodligen två... Problemet är att dom ska vara här i två veckor då och vi har verkligen ingen barnvakt. Man får ju hoppas att det sätter igång på rätt dag och rätt tid så det löser sig. För allt beror på hur alla jobbar. Det värsta scenariot utav alla är ju att Jonny skulle få vara hemma med barnen och jag får ge mig in själv. Men ja, det skulle kunna hända och det gör mig gråt färdig. Hade man kunna bestämma dag, ja då hade det varit så mycket enklare, men nu fungerar det ju inte så. Det bästa skulle ju vara om det satte igång när dom är på semester, men det lär ju inte hända. Förmodligen så går jag över en vecka och då är det ju pappa vecka igen och då löser sig ju allt!

Ytterligare ett underverk har anlänt...

Det par i föräldragruppen som var beräknade först har just fått sitt lilla underverk. En liten flicka. Nu längtar man ju ännu mer. Idag har jag en sån där depp dag när allt känns trist och jobbigt. Jag är stor, det är varmt, jag börjar svullna om fötterna och händerna, jag kan inte vända mig i sängen, allt gör ont, kan inte sova och det är bara allmänt trist idag. Men men, var sak har sin tid eller vad är det dom säger?? Tråkiga ord idag... Men försöker påminna mig att ändå njuta lite. Det här ska ju vara sista gången jag är gravid, och i så fall kommer jag ju aldrig uppleva den här känslan av hur det är att ha en bebis i magen igen, så ska försöka fortsätta njuta. Men idag vill jag bara sitta och klocka värkar och känna den där känslan att allt är på G. I morgon känns säkert allt lite annorlunda, får jag hoppas...

Men vill bara sända över en tanke och ett JÄTTE GRATTIS till de nya föräldrarna och det lilla underverket som nu har sett dagen ljus för första gången och tagit sitt allra första andetag. Har gråtit i en timma för Eran lyckas skull!! (hormoner finns det gott om i denna gravida kropp...) Detta är ni verkligen värda!!!

Förlossningsmusik

Det närmar sig mer och mer. För varje vecka blir jag mer och mer nervös... Nästan lite ångest ibland. Hur det ska gå, hur det ska bli, på vad som väntar...

Jag vill ha med mig musik in till förlossningen som jag verkligen gillar. Inte bara sådan musik som jag tycker om just nu, för det hinner jag säkert tröttna på när dagen väl har kommit. Utan sådan som jag tyckt om länge, som jag liksom aldrig tröttnat på. Sådan musik som jag blir glad av, som jag gärna sjunger med i, som har minnen jag gärna tänker på. Men vad? Jag vet att det kommer innehålla Lars Winnerbäck för han är ju bara så underbar... Nanne Grönvall, för som jag har skrivit innan, är det någon som kan få en på humör, så är det just Nanne... Niklas Strömstedt, för han har jag alltid tyckt om. Jag lyssnar inte på honom så mycket längre, men när det kommer en låt som spelades mycket då, ja då sjunger jag gärna med...

På Majas förlossning så lyssnade jag bla på Carolas skiva "vaggvisor" Men det är liksom Majas skiva nu. Den lyssnar hon på när hon ska sova på kvällen och då gärna "majas visa" såklart. Så det känns fel att ta med den nu. Den tillhör henne och den dagen hon kom till oss..

Sen kommer jag även ha med Mp3:n med avslappningsprogram som jag tycker är bra. Om det blir riktigt kämpigt ett tag och jag behöver "stänga ute världen" en stund så kommer jag ha det som reserv.

Det är mycket you tube nu och mycket sökande i mitt musik bibliotek för att få ihop de ultimata skivorna. Har någon en riktigt bra låt i tankarna så får ni gärna dela med er!

I övrigt så är akupunkturen i full gång. Kan inte säga att det är något som jag ser fram emot men jag greppar halmstån just nu... Denna vecka har livet varit tillbaka på ruta ett... Har inte fått den uppbackning som jag skulle behövt, istället har det blivit bråk och tråkigheter, vilket har gjort mig oerhört besviken. När man dessutom blir ifrågasatt vad man gör på dagarna, så rinner det över... Vilken trebarnsmor kan ligga på sofflocket dagarna i ändå?? Det skulle jag väl kunna göra, men jag har tre barn till som behöver mig och när vi är två efter kl fem varför ska dom bli lidande? Dom får stå ut med mycket ändå och visa hänsyn för att mitt huvud ska fungera. Så länge jag är glad och inte klagar så fungerar allt fint, men denna vecka har varit allt annat än fin. Det sätter sina spår, svårt att bara gå tillbaka och tycka allt är toppen efter att man blivit besviken. Det är bättre och bli arg än ledsen och sårad för det gör ont. Resultatet har blivit att jag har fått ta nästan full dos värktabletter igen, för att kunna fungera. Jag har vaknat med sådan värk att jag inte ens kommit upp ur sängen om jag inte tagit tabletter först. Så illa har det inte varit på länge. Den första dagen som var riktigt jobbig, bad jag om att får lägga mig en timme när vi vart två på eftermiddagen, det hade säkert hävt hälften av det. Men jag var ju inte ensam om att vara trött. Jag fick ligga knappt en halv timma, så länge barnen var stilla, sen var behövde dom mig. Han o andra sidan sov till kvällsmat vid sju, halv åtta. Varför ska man be om hjälp när man ändå ingen får?? Flera veckors arbete med nedtrappning blev saboterat på ett par dagar, så nu får jag helt enkelt börja om igen... Jag kan inte hjälpa det, men jag är jätte besviken...

Efter akupunkturen igår så blev det ett besök hos Matilda för klippning. Nu är jag korthårig på riktigt. Jag är jätte nöjd! Så tack Matilda!! Nu fattas bara slingorna!!

Bland snokar (?) och nålar

Känner ni vad skönt det har varit ute idag? Det både fläktar och är molnigt. Det går att andas och gå ut, utan att svettas! Jag vet att det ska va sol och värme, men jag gillar det. En välbehövlig paus i värmen, för imorgon, börjar den om igen.

Igår när vi var hos mamma i Lovsjön så gick vi ner till sjön så barnen fick bada lite. Jag satt bra i gräset med kameran i högsta hugg. På tal om hugg så verkade inte bara vara jag som var på hugget... När barnen badat en stund så kom Måns snabbt upp på bryggan, med en min som va både lite rädd och som visade att han hade ont. Han blev lite ledsen och sa att något hade bitit honom i vattnet. Han visade upp benet och där var det två prickar, precis som ett ormbett. En gädda kunde vi ju utesluta, av bettets utseende, direkt. Detta skedde under vatten då han simmade lite längre ut, efter att han hade dykt i från bryggan. Fick upp barnen illa kvickt. Tyckte allt att det var lite läskigt med eventuella ormar i vattnet... Det svullnade inte eller så, men han hade rejält ont. Måns hör inte till den barnaskaran som är gnälliga, utan brukar bita ihop och sällan klaga, så jag förstod att det måste gjort ont. Lite rädd vart han med, vilket är förståeligt.... Nu har jag googlat. Det ända jag kan hitta, är att en vattensnok måste varit boven. Dom bits, men inte tillräckligt för att giftet ska tränga genom huden hos en människa. Men däremot så gör det ont. Var det egentligen var, får vi nog aldrig veta, men en vattensnok är det ända som låter rimligt. Måns lär inte hoppa i vattnet där mer, för det var inte uppskattat av varken Måns eller hans mamma...

Har börjat akupunkturen idag. Sista steget i nedtrappningen av värktabletter. Har varit duktig ändå. Har gått från 6-8 st om dagen till 2-4 st... Dom sista hoppas jag få bort med hjälp av alla dessa otäcka nålar. Men jag är ändå stolt över mig själv, för det gick väldigt bra. Han var väldigt duktig som satte dom och trots min enorma nålrädsla, så kunde jag stundtals, tom slappna av... Nu har jag lite mer ont än vanligt och är ganska trött, vilket tydligen är vanligt i början. Men jag tror att det kommer bli jätte bra, tillslut...

Vecka 35

Ja då var det måndag igen. Idag är det varmt, men inte sååå varmt, som igår och dan innan det... Det fläktar lite, vilket är otroligt skönt. Nu har ytterligare en vecka tagit sin början. Har just varit på MVC där allt såg bra ut. När jag skulle går där i från så sa barnmorskan "nästa vecka går jag på semester och jag vill önska dig ett stort lycka till, för när jag kommer tillbaka, ja då har du blivit mamma..." Jisses, det är verkligen inte långt kvar nu. Vecka 35, eller 34 +2 idag. Nu är det dax att på allvar ta en riktigt funderare på förlossningen. Har börjat fundera på förlossningsmusik som jag ska ha med mig in. Vet att det kan vara väldigt skönt att sätta på något man verkligen gillar när det är riktigt jobbigt. Tänk, att om lite mer än en månad så är det ingen bebis i magen längre, då är det lilla pyret här, hos oss.

Nu börjar nedräkningen.

Denna veckan är början på den sista månaden av din graviditet. Nu har din bebis fullt utvecklade lungor (bra att skrika med!) och det kan vara skönt att veta att bebisar som föds från vecka 35 har utmärkta förutsättningar att vara friska och starka.

Nu väger bebisen ungefär 2,4 kg och är cirka 46 cm lång. Du kanske kan se en armbåge, fot eller ett huvud sticka ut på magen, när den rör och sträcker på sig. Eftersom livmoderns väggar och din mage sträcks alltmer och blir tunnare, kommer mer ljus in och bebisen kommer att utveckla tydligare dygnsrytm.

Denna vecka kan bebisen stoltsera med fingernaglar och ett par fullt fungerande njurar. Levern kan nu också bryta ner en del avfallsprodukt.

Idag blir det en tur ut till Lovsjön och hälsa på mamma. Badkläder ska packas för barnen vill såklart bada när vi ändå är där. Sen ska vi förbi stan på vägen hem och köpa foppa till barnen. Måns behöver en ny sadel till sin cykel och sen, är det säkert inte omöjligt, att det blir kvällsmat på MC Donalds på vägen hem.

ps...

... nu går det och kommentera igen. Vet inte varför det inte har fungerat innan, men nu gör det det.

...ds

Det är såååå varmt...

Jag klarar inte av värmen. Vet att jag borde njuta, massor, men det går inte. Jag svettas för mycket, huvudvärken gillar inte värme och sol, lägenheten som är som en bastu i vanliga fall är ännu mera bastu nu, jag kan inte sova... Skulle kunna fortsätta i evigheter men det är nästan för varmt för det med... Klart att jag tycker om att det är fint väder ute, speciellt för barnens skull, men jag - jag orkar inte...

I Torsdags fick jag äntligen se den -ECLIPSE! Det va bra, men Twilight är och kommer förbli den bästa, så är det bara... Dock trodde jag nog att vi skulle få ställa in bion ett tag, för mitt på dagen så började min mage göra väldigt ont. Ett område runt naveln och uppåt gjorde fruktansvärt ont. Smärtan tilltog mer och mer, så jag spenderade tiden fram tills vi skulle åka i soffan. Tog värktabletter så det släppte lite så vi kom iväg. Tänkte att det kanske skulle släppa efter en natt i sängen, men på morgonen var det lika dant. Dessutom började jag få ont nertill i magen, som jobbig mensvärk. Gjorde som på eftermiddagen, spenderade förmiddagen stilla i soffan, men det släppte fortfarande inte. Så jag ringde till MVC, tänkte att barnmorskan kanske kunde klämma lite. Men min ordinarie barnmorska är på semester och hon som jag har nu, ville absolut inte "ta i det här med sina händer" som hon så fint uttryckte det. Så jag blev hänvisad in till förlossningen. Jag blev sur. Åka ända till stan och störa dom för detta? Dessutom skulle barnen komma och allt blev så himla bökigt. Sen var det KAOS på förlossningen, för dom hade så mycket o göra. Men ja ja, det var väl lika bra att ge sig iväg. Dom tyckte väl som jag, att hon kunde ju ha känt först. Jag kom dit och behövde tack och lov inte sitta i väntrummet, utan fick direkt ett rum med säng. Skönt för nu hade jag rejält ont och svårt för att både sitta och stå. CTG kördes direkt, sen kom läkaren för ett ultraljud. Det är ju så mysigt var gång man får se lilla hjärtat på skärmen, men nu var det allt annat än mysigt. Det gjorde så ont när dom drog "den där grejen" över magen så jag låg mest och blundade och svettades för det gjorde så ont. Då kände jag att det var nog bra att jag kom in dit ändå, nu blev jag ju i alla fall ordentligt kollad. Det sa läkaren med att det var nog bra att jag kom. Bebisen mådde alldeles utmärkt och viktuppskattades till 2100 g ungefär. Moderkakan såg fin ut, det var väl det dom först var oroliga för, då smärtan sitter precis där moderkakan är placerad. Läkaren kliade väl sig lite huvudet, sa att jag fick stanna ett par timmar till en början. Prover skulle tas och sen fick dom se. Kanske ville dom behålla mig över natten för observation. Fick gå tillbaka till mitt rum och lägga mig. Prover togs, inget fick jag äta, bara dricka tills proverna kom tillbaka. Vilket inte gjorde något får mådde inget vidare alls. Efter ett par timmar så kördes ytterligare ett CTG, såg bra ut. Några sammandragningar registrerades, men det kände jag ju. Verkade vara så "lättretat" för så fort jag rörde mig så drog det ihop sig. Fram på kvällen kom läkaren tillbaka. Nytt ultraljud för att kolla om något hade ändrat sig. Mina njurar undersöktes. Jag vet inte varför, hade för ont för att ens fundera på att fråga. Snabbsänkan var lite förhöjd men inte mycket, då sa han att dom hade misstänkt blindtarmen, men det var ju sänkan för låg för. Kanske var bara sänkan högre för att jag hade haft ont i över ett dygn, eller så var det något på gång. Dom kliade väl sig lite till i huvudet, dom märkte ju hur ont jag hade och hur lättretad livmodern var, men dom kunde inte hitta något fel. Dom funderade vidare över om jag skulle stanna över natt, eller om jag skulle åka hem. Jag sa direkt att jag ville hem, ville ju hem till barnen och sambon! Sa att jag vet ju vart dom finns om det blir värre... Så ja, hem blev det. Med stränga order om att höra av mig om det blev värre, om jag fick feber eller om något annat ändrade sig. Idag är det lite bättre, men måste ta det lugnt, för så fort jag gör något så känns det mer. Men sammandragningarna har lugnat ner sig betydligt och den där molande mensvärken jag kände i fredags är i stort sett helt borta. Så jag hoppas att det försvinner helt de närmsta dagarna.

I övrigt så föddes det tre barn under tiden jag var inne på förlossningen. En kom till världen med ett akut kejsarsnitt (läkaren som var på väg till mig fick ändra riktning och plocka ut ett barn istället). Mötte pappan i korridoren med lilla knytet när han och barnmorskan hade tvättat, mätt och allt det där. Misstänkte att han var på väg tillbaka till mamman. Han såg så stolt ut! Det får ju en att längta ännu mer. Precis när han gick förbi så började pyret gnälla lite, vilken ljuv musik för öronen det var!