bara negativt...

Det är inga höga tankar jag har om mig själv, här, på psykiatriska avdelning F.

Har just haft besöka av min underbara familj, mina underbara barn och min underbara sambo. Vi gjorde lite små ärenden, vi åt, jag var inne på ica maxi o köpte lite grejer och allt jag kunde känna var en stegrande panikångest. Jag klarar inte av att svara på miljontals frågor, jag reder inte ut att se till att alla är med, jag klarar inte av deras småtjafs hela tiden, jag klarade inte av folket omkring mig, jag klarade inte av värmen, så nej - jag klarade helt enkelt inte av det idag. Paniken bara ökade och ökade i kroppen och jag var hela tiden rädd att det skulle brista.

VARFÖR KÄNNS DET SÅ NÄR JAG HAR DE JAG ÄLSKAR MEST OMKRING MIG????

Jag hatar mig själv för det. Hur hamnade jag i den här soppan, hur kan ens en mammas kropp och känslor känna och bete sig så här. Den sanna tryggheten gör mig skrämd just nu. Ja, för om man får panik känslor måste jag ju på något sätt vara skrämd – men varför??? Hur ska jag få tillbaka mitt gamla lugna jag igen, den glada jag? MITT EGET SANNA VERKLIGA JAG???

Som sagt, idag har jag inga höga tankar alls om mig själv. På något sätt känns det som jag har misslyckats, totalt, och jag kommer aldrig bli jag igen. Aldrig någonsin. Jag kommer alltid vara den här ångest fyllda mamman med paniken i blicken och nära till svimma… men det är ju inte jag *gråter* hur ska jag klara mig när jag inte reder ut mitt eget liv, när jag inte ens reder ut mig själv.

Just nu är livet djävligt mycket blä. Jag saknar min familj så det gör ont, men för deras skull är det nog lugnast att dom slipper mig. För vem vill ha en ångest deprimerad mamma som jag…

Så ”topp” är mitt liv idag...