Så vad har hänt på avd F sen jag skrevs in? Inte mycket alls. Vilket just nu passar mig väldigt bra, det är precis det jag behöver. Lite krafter återkommer dag för dag, även om det fortfarande är så långt från pigg som man kan komma. Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna, trots ökad medicin dos. Så på förmiddagarna passar jag på att vila en stund, det är ju lite det som jag är här för. Sen spenderar jag dagarna med att virka, vila, läsa, vila… typ.
På eftermiddagarna har jonny och Ebbe kommit in och hälsat på. Det är så otroligt skönt att få träffa dom. Saknar de andra tre också, men dom brukar ju vara borta denna veckan, så egentligen är det ju inget konstigt. Men just det att jag inte vet hur länge jag får stanna denna gång, gör att jag får en klump i magen. För nu måste jag bli bra, jag kan inte slarva med mig själv denna gången. Jag kommer att lyssna på läkarna denna gång, dom vet vad som är bäst för mig och min hälsa och resten får helt enkelt lösa sig. Jag är inte ensam om barnen, på båda håll är vi två som har ansvaret och nu är jag sjuk, riktigt sjuk och nu måste jag bli frisk – för allas skull!
Igår fick jag ju också träffa Monica Hamarén. Den bästa av dom alla!!! Vi gick igenom sjukdomsförloppet ända sen i höstas. Hur det har varit. Alla mediciner jag prövat men inte har fungerat. All denna ångest och all denna huvudvärk som hon tror hänger ihop. Men varför har jag inte blivit bra? Men det finns en metod som säkert/förhoppningsvis skulle hjälpa mig, som brukar hjälpa sådana som mig – när inget annat fungerar. Eller på patienter som har svåra depressioner, som jag också har (hamnade väldigt högt på skalan denna gång). Först lät hennes förslag väldigt skrämmande. Riktigt otäckt. Lite otäckt är det faktiskt fortfarande, trots att tanken har fått landa lite. Men jag har läst och läst, funderat och funderat. Jag har frågat jonny vad han tycker, jag har frågat mia vad hon tycker och dom säger ”go for it”. Har man fått chansen till en sådan behandling ska man inte tacka nej. Bättre än alla tabletter jag stoppar i mig varje dag som inte hjälper.
Det jag nu ska pröva är elbehandling. Förr kallade man det elchocker och det tar en genast tillbaka till gamla filmer där de låg fast spända med bruna läderremmar och fick ström i sig. Så är det inte idag. Man blir sövd, det tar ett par minuter, så är det klart. Hur många behandlingar jag ska genomgå vet jag inte än. Det får vi se. Det beror på hur jag svarar på behandlingen osv. tydligen är en vanlig biverkning att korttidsminnet påverkas just vid behandlingen, men det är ju långt ifrån värre än alla de biverkningarna som medicinerna ger. Så ja, vi får helt enkelt se. Jag hoppas. Det måste hjälpa. Måste, måste, måste!!!!
Mitt på dagen idag kom de dessutom och sa att någon hoppat av sin behandling och jag har fått tid kl 9.30 I MORGON!! Sen kör det på, minst tre behandlingar i veckan. Efter 4 – 6 behandlingar görs en utvärdering tillsammans med Monica. Sen fortsätter man tills man gjort ca 10 -15 ggr. Jag är så gräsligt nervös! Det låter galet och sjukt, men är tydligen väldigt vanligt. Får återkomma imorgon när jag kvicknat till om hur det gått. Undrar om mitt hår blir i stil med Magnus Ugglas? Ha ha… (tråkig kvällshumor, jag vet…eller om det kan kallas nervöshumor?)
Jag får nu inte ha varken sömntabletter i kroppen eller lugnande, inför morgondagens sövning. Så har jag inte kunnat sova de andra nätterna lär jag ju inte göra det i natt. Både nervös och utan medicin. Gissar att jag kommer virka upp allt mitt garn i natt… dessutom har jonny laddat ner någon app på telefonen som gör att jag kommer in i våran server där hemma. Så jag kan kolla på vilken film jag vill! Kan hända att det blir lite twilight i natt! Kollade på the ugly truth igår, för att få skratta lite mitt iallt elände. Det var skönt. Humor filmer välkomnas nu.
Snart kommer ni få läsa andra inlägg i den här bloggen. Om hur livet fortsätter i helt andra spår. När jag äntligen börjar jobba, när jag äntligen blir jag igen, när jag får ork och lust att göra saker och när jag orkar leva igen - på heltid!!
Vad säger man nu då? Kanske WISH ME LUCK – i massor! Hualigen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar