I väntrummet... Det gråa!

Ett inlägg från en anteckning "på plats"

Så sitter man här igen. I det grå väntrummet och känner sig utelämnad, mer än någonsin. Just bara det att man vet att man ska vända ut och in på hela sitt inre om en stund gör det ännu värre. Sånt är jobbigt. När jag väl tittar mig ordentligt omkring så är det inte så grått. Men det känns grått. Vet inte varför just psykakuten och allt som har med det och göra är så svartmålat, eller i detta fallet grått. Jag har väl nyanserat upp det lite i alla fall eftersom jag vet att dessa jobbiga besök leder någon vart, att det faktiskt hjälper. Men vitt, nej det kommer det nog aldrig bli. Inte ens med vitmålade väggar, vitmålade möbler, vita lampor och massor av fönster – så kommer det aldrig att bli vitt.

Fast jag sitter här själv, så dömer jag, och jag hatar att jag gör det för det innebär ju att andra sitter och dömer mig. Eller? Vem som helst kan hamna här, i stort sett. Klart att vi som faktiskt sitter här är mer mottagliga eller fått utstå mer än vad andra har, men ändå. Man tänker sig att här ska sitta missbrukare, konstiga udda människor och människor med tydliga diagnoser. Men här i väntrummet sitter jag och en man som ser ut som vem som helst och varför skulle vi vara annorlunda. Vi har förmodligen prövats lite väl hårt i livet bara. Eller så kanske det är vi som är annorlunda men inte vill inse det?

Snart är det min tur. Jag är rädd att jag inte får det hjälpen jag behöver. Vad förväntar jag mig? Jag förväntar mig ett medicinbyte. Ngt som stillar min ångest tills jag mår bättre, något som hjälper mig med min gräsliga huvudvärk, ngt som gör att jag orkar med livet. Får tillbaka min energi och livslust igen. Vart hittar man medicin mot det? Jag vet inte vad som händer nu. Jag vill inte bli inlagd, samtidigt som jag vill det. Skulle jag bli det skulle jag släppa allt och förmodligen hamna ännu längre ner ett tag, tills jag har fått ur mig allt skräp jag samlar på. Men samtidigt vill jag hem. Jag vill få vardagen på något sätt att fungera, för det är ju det den måste göra. Inskolningen börjar på måndag. Allt rullar igång nu och jag måste vara med, från början. Annars blir jag bara stressad.

Seriöst, så vet jag inte hur mycket mer jag orkar nu innan jag brakar ihop totalt. Vet inte hur mycket mer jag kan pressa mig att vara som vanligt innan det tar stopp. Vet inte hur mycket livet hjälper mig mer att orka vardagen och allt som krävs av en fyra barnsmamma som har kämpat med ett dåligt mående i snart ett år. Ett helt år med detta eländiga måendet och inga pauser, ingen vila. Det bara hänger kvar på mina axlar och gör sig tyngre och tyngre. Snart orkar inte mina fötter och dra mig framåt längre och snart orkar inte mina ben resa mig upp från sängen mer. Snart orkar jag inte med livet mer, inte om det ska vara så hårt mot mig som det har varit nu. Någon måtta får det faktiskt vara!

Jag sitter i väntrummet, det gråa, och skriver och skriver. Ett sätt att mildra ångesten och hålla ihop mig tills det är min tur. Ett sätt att få mig att tänka på annat. Att ha något att koncentrera mig på så att jag inte går härifrån, springer så långt bort jag bara kan. Tänk om jag kunde springa så fort att jag sprang ifrån både huvudvärk och ångesten. Tänk om möjligheten fanns. Oj vad jag skulle träna då. Kondition och snabbhet, hur mycket än huvudet bankade. Sen en dag när jag var tillräckligt stark, då skulle jag ladda och jäklar vad jag skulle springa sen. Jag skulle inte stanna förrän jag spottade blod och benen inte längre bar mig. Men ändå så skulle jag bli så mycket lättare, om jag bara kunde lämna det bakom mig.

Det är det jag förväntar mig nu, att dom ska kunna hitta någon slags lösning som gör att jag kan lämna av den tunga bördan som hänger på mina axlar.

Åh, nu är det min tur!!