Jennys blogg

Ju mer tid jag har för mig själv här, desto mer tid har jag att fundera. På både gott och ont. Varför reder inte jag ut livet som alla andra? Jag klandrar mig själv, tycker jag är klen, borde jag inte vara starkare än så här. Varför skulle just jag bryta ihop och hamna tre dagar i veckan på dagkirurgen och få ström genom skallen för att få fart på alla må bra hormoner? Att det ska krävas så mycket????

Varför???

Jag kan bara komma på ett enda svar. - Sluta fundera, sluta vrida och vända på allt hit och dit hela tiden. Det är som det är, just nu kan jag inte göra något åt det, mer än att hålla huvudet över ytan och låta all underbar kunnig personal hjälpa mig. Att för en gångs skull få landa i någon annans händer, någon annan som tar hand om mig, någon annan som ser till att jag är mätt, någon annan som ser till att jag sover ordentligt och kollar till mig då och då under natten så jag säkert inte ligger vaken.

Men det hjälper inte…

Jag saknar mina barn, jag saknar Jonny, jag saknar mitt hem, jag saknar min säng, jag saknar mitt liv. Det är ju inte så här det ska levas?

En ECT behandling till, sen ska det utvärderas med läkaren. Kanske får jag fler efter det, kanske inte. När det känns som värst försöker jag tänka att det är så kort tid av mitt liv. 1 – 2 veckor. Vad är det av ett helt liv??? Jag brukar ju alltid stå för den tanken att allt har en mening, att allt händer av en mening, men när det känns som mest bittert så förstår jag inte alls. Vad är det för mening med att må så här, vara ifrån sin familj och ha ångest så jag knappt orkar mig igenom dagarna? Men, jag har inte varit så snäll mot mig själv eller min kropp. Det kanske inte är så konstigt att jag idag mår som jag gör, men, jag kan lära mig något av det. För det måste jag. Mitt liv kan inte fortsätta så här, då är det ju helt meningslöst.

Låta alla kunniga här hjälpa mig, bli pigg, hem och ta tag i mig själv. Det ska bli ändring på mycket när jag kommer hem. Hur jag ska orka allt vet jag inte än, men det ger väl sig när jag blir piggare.

När jag sitter i matsalen och äter och tittar mig omkring på de andra som är här, så undrar jag om jag verkligen är på rätt avdelning. Alla ser så pigga ut, inte alls nedstämda eller ledsna. Några sitter och umgås som med vilket kompisgäng som helst. Jag har inte pratat med så många än, jag som brukar vara social och öppen, är nu sluten och tyst. Vill helst sitta i min ensamhet på rummet och bara vara. Men tror inte det hjälper mig. Jag behöver prata lite och vara lite social, annars kommer jag nog bli folkskygg.

Men nu har ju jag tur, det är en till som jag känner här innan, från en familj som ligger mig varmt om hjärtat. Så jag har någon att prata med som redan känner mig och det är otroligt skönt. Inför henne behöver jag inte hålla uppe någon fasad. Jag kan bara vara jag och hon vet precis hur det är.

Just nu är det som det är. Nästa gång jag skriver kanske jag låter lite mer uppåt och har märkt ngn skillnad på behandlingen. Hoppas det i alla fall! För jag vill hem till mina barn, det är plågsamt att vara utan de alla fyra.

Så är det just nu i vilket fall. Jag väntar fortfarande på vändningen. Jag hoppas den kommer snart, den måste komma snart, snälla livet – ge mig en chans att komma tillrätta med allt nu! Det är min tur nu….