ECT

Idag har jag varit iväg på min första ECT behandling. Ett sista försök för att få bukt med den här eländiga depressionen! Enkelt förklarat så blir man blir sövd en kort stund medan man får ström i sig. Låter läskigt och kändes läskigt kan jag lova. Det sista jag sa innan jag somnade medan jag kramade den snygga naskosläkarens hand allt vad jag kunde var – lova att jag vaknar igen. Sen sov jag. Det som är negativt med behandlingen är ju att korttids minnet påverkas. Och det gjorde det. Jag hade jätte svårt att få ihop var jag var o varför när jag vaknade. Sen hittade jag inte tillbaka till mitt eget rum. Förstod inte alls när jag kom upp på avdelningen vilket håll som var vilket och vart jag skulle. Så konstigt det kändes! Det börjar komma tillbaka nu, hoppas jag i alla fall, annars får jag väl ingen middag om jag inte hittar till matsalen…

Jag är trött då jag inte sovit något alls knappt i natt. Och så har jag nog bitit ihop rejält under ECT:n för jag har så gräsligt ont i ena tinningen och ner i tänderna. Kan knappt tugga. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att detta ska hjälpa mig, det måste det! Jag vill få tillbaka mitt jag nu! Jag saknar hemma, jag saknar barnen, jag saknar jonny och jag saknar mitt riktiga glad jag!! Skulle ju börjat jobba på måndag med. Det sket sig det med. Sjukskriven till mitten av oktober, sen får vi helt enkelt se hur jag mår. Jag tycker nog att jag allt är lite modig som vågar mig på ECT. Det råder lite delade meningar huruvida det är bra eller dåligt. Jag har läst skräckhistorier men jag har också både läst och hört en massa bra om det. Jag tror och hoppas att det är bra, det måste vara bra.