Oväntat??

Nej inte alls egentligen. Jag hade väl mina aningar vart det skulle ta vägen när jag bara blev sämre och sämre. Så nu är mitt tillfälliga hem psykiatriska avdelning F. Jag trodde att jag skulle må sämre än vad jag gör över att vara här, men lugnet här gör mig lugn. Dessutom att all underbar personal finns utanför dörren är också skönt, för de hjälper mig när det är jobbigt på bästa sätt. Dom är fantastiska. I morgon ska jag dessutom träffa den bästa läkaren av de alla. Monica Hamarèn. Om någon kan hjälpa mig så är det hon!

Jag har väl inte tagit mig själv på så stort allvar som jag borde ha gjort utan det återigen låtit det gått för långt. De sista dagarna var jag helt förvirrad. Jag kunde inte ens organisera en vanlig enkel kvällsmat. Att få ihop antal glas med antal barn och vad som skulle fram till det var som den svåraste uppgift jag någonsin gjort. Så enkelt, det är ju sånt som i vanliga fall går på rutin och nu fick jag inte ihop det. Jag hittade kylskåpsgrejer i skafferiet och tvärtom. När barnen frågade om de fick göra en viss grej, sa jag bara ja utan att tänka på vad dom skulle göra. Sen när de väl gett sig iväg och jag funderade på vad det var de frågade blev jag rädd för mig själv. Det var ju sådant de i vanliga fall inte får, hur kunde jag säga ja till det??

Frukost och få iväg de till skolan var som den värsta påfrestning jag varit med om. Jag förstår inte hur jag lyckades få iväg dom alla i rätt tid och med rätt grejer. Men på något vis gick det. Men jag förstod ju också att det inte kan fortsätta så här. Jag kände mig helt avstängt från allt. Känslor, engagemang, kunde inte dela med mig av mig själv, om ni förstår hur jag menar. Jag var bara som en stor ångestfylld, känslokall huvudvärksklump. Avskärmad från omvärlden och så trött, så gräsligt trött. Både i kropp och i själ. Jag orkade mig knappt upp till dagis – alla 500 meterna jag behövde gå. Jag som går ständigt. Hela min kropp hade liksom tagit slut. Fanns inga reservkrafter kvar. De hade jag förbrukat för längesen.

Hemma orkade jag heller ingenting göra. Jonny tog hand om både tvätt och disk. Tur det. Annars hade vi varken haft tallrikar eller kläder. Jag satte helt enkelt på mig skygglappar och vägrade se. För jag orkade ändå inte. När jag satte mig ner var jag som en stor cementklump som helt omöjligt orkade resa mig upp igen, för när cement har stelnat så sitter den där den sitter. Möjligtvis att den går förflytta, men den kan ändå inte röra sig.

All huvudvärk och all jäkla ångest och panikångest på det har kört min kropp i botten. Jag förlitar mig just nu på personalen här inne för jag har ingen aning hur jag ska bli mig själv igen. Kan jag bli mig själv igen? Det känns som det aldrig kommer bli som förut. Kanske jag inte riktigt blir den som jag var innan heller även när jag blir bra, jag har ju en livserfarenhet med mig som långt ifrån alla har. Jag vet hur det är här ner på botten av livet, jag vet hur gräsligt det är, jag vet hur tufft det är och kämpa sig upp igen och det kommer jag nog ha med mig och det kommer nog dels förändra mig lite, förhoppningsvis på ett positivt sätt.

Just nu känns det tröstlöst. Hur hur HUR ska jag kunna bli bra?? I ett år har det hållit på nu upp och ner. Vad vad VAD skulle kunna göra mig bra nu? Vi har ju prövat så många mediciner nu. Har också prövat utan, vilket var dumt. Kanske jag inte har varit här idag om jag bara hade fortsatt äta dem. Men det är ju bara spekulationer och just spekulationer är jag superbra på just nu. Jag letar anledningar och troliga orsaker och undrar hur det kan ha blivit så här. Det enda orsaken jag kan komma på är att jag aldrig har tagit mig själv på allvar. Aldrig brytt mig om vad som är bäst för mig och hur mycket jag orkar med. Jag kan säga nej, även om jag aldrig förstått hur man gör. Vissa saker säger jag självklart nej till, sådant som gäller andra. Men sådant som gäller mig är svårare. Ibland har jag tagit på mig mer än vad jag mäktar med, men det är ju för att jag så gärna vill!!

Spekulera och fundera, spelar egentligen ingen roll. Nu är jag där jag är och jag måste upp även om jag inte längre känner någon press. Det får ta den tid det tar. Huvudsaken är att det åtminstone inte går bakåt. Helst ska det gå framåt, men jag kan stå ut med att det står stilla bara det inte gör det för länge.

Att ligga här är som att ligga på sjukhus i allmänhet. Det är dock lite hemtrevligare. Avdelningen består av flera ”moduler” med 5 – 6 rum. O varje modul har ett eget sällskapsrum med tv. Sen finns det ett stort allrum vid matsalen, där personal och patienter sitter och umgås, spelar kort och kollar på tv. Men jag orkar inte det. Jag håller mig i mitt rum. Jag går ut och hämtar min mat och sätter mig bakom min stängda dörr och äter i tystnaden. Bara att gå ut och hämta mat om det är mycket folk kan trigga igång min ångest. Sen är det kört. Men jag får mer hjälp med ångesten nu. Tack och lov! Och läkarbesöket imorgon ser jag fram emot.

Jag ser inte så negativt på att vara inlagd på psyk längre. Här får man hjälp. Här får man stöttning av underbar personal som alla vill mitt bästa. Här kan man både vara i fred eller gå ut och umgås, precis som man vill. Mår man skit behöver man bara säga det till någon i personalen så tar de sig tid och prata, lugna och ge råd. Så känns det lite bättre. Hjälpen finns utanför min dörr och jag tar tacksamt emot den!