Jag fick träffa en jätte gullig läkare som lyssnade precis på vad jag hade att säga. Vi gick igenom hur det varit det senaste året, vilka mediciner jag prövat och hur jag mådde. Det kändes skönt att få ur sig allt, för nu var det hon som satt med mitt mående över sig och skulle ta ett beslut om hur vi skulle fortsätta. Hon ville absolut att jag skulle läggas in. För att få en chans att återhämta mig, att få en chans att vila och för att se hur jag reagerade på de nya medicinerna. Men även om jag vissa dagar inte vill något hellre, för att få en chans att börja om, så ville jag ändå inte ligga inne på Ebbes 1-års dag. Sen kommer de tre andra barnen idag med och allt blir så krångligt då, så jag åkte hem på egen begäran. Men blir jag sämre så åker jag tillbaka, för då får det lösa sig bäst det vill. Barnen har en pappa med som får lösa det i så fall. Jag är inte ensam, även om det allt för ofta känns så.
En ny medicin har i alla fall lagts till. Den ska ha bättre effekt på ångesten och all den inre stress jag känner av hela tiden. Så jag hoppas på den nu, hela hela jag hoppas och ber att den ska hjälpa mig. Snälla, kan det inte vara min tur nu?? Har jag inte fått min dos av skit mående??
Nu gäller det bara att härda ut! Det blir en försämring nu, det vet jag, det blir det alltid när man sätter in en ny medicin eller höjer. Fixar jag det?? Jag hoppas det, men det ligger en klump i magen och gror, för om jag blir sämre än vad jag är nu, om tankarna blir djupare, då kommer jag bli rädd för mig själv. Då dyker jag nog inte upp här på ett tag. Då har jag stängt dörren om mig, på en låst avdelning, på ryhov.
Den som lever, ja - den får helt enkelt se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar