Idag har det känts lite lite lättare. Inte riktigt så ångest full och inte riktigt så stressad och allt har inte känts riktigt så tungt och jäkligt. Jag har rett ut dagen tills Jonny kom hem utan att känna den där stressen tills klockan slår kvart i fem. Det har inte varit så bra att jag klarat mig utan mina lugnande, men det har varit så pass bra att dom har hjälpt mig och dämpat min ångest.
I lördags fick jag min fjärde panikångestatttack. Panik beskriver allt så bra, för det är just det man får – panik. Jag hade sådan ångest hela dagen och mina lugnande hjälpte inte ett skvatt. Ångesten blev bara värre och värre och till slut blev det panikångest. Jag låg i sängen och lyssnade på min avslappningsskiva och försökte andas lugnt och slappna av, men inget hjälpte. Jag fick ett enormt tryck över bröstet och halsen snörptes åt så jag knappt kunde andas. Började hyperventilera när paniken kom och jag blev helt skräckslagen. Vad skulle jag göra nu?? Rusade ner till köket och tog två lugnande till, Vilket jag egentligen inte fick, för man får inte överdosera dom, eftersom dom är så starkt beroendeframkallande. Men jag hade sådan panik att jag lika gärna kunde tagit hela burken. TUR att jag inte är impulsiv utan ”bara” tog de två. Gick sen upp och lade mig. Efter 10 minuter blev jag trött och efter 15 så sov jag. Sen sov jag till och från i över 2 timmar. Det var så obehagligt och jag trodde jag skulle dö. Nu vet jag att man inte gör det, men känslan blir sån. Och så denna panik! Hemskt, fruktansvärt hemskt. Igår var jag så gräsligt trött. Vet inte om det hade med det och göra, men kroppen var helt slut.
Idag är det som sagt lite lättare. Jag vågar inte hoppas att det vänder nu, men skönt att jag fått en dag att återhämta mig lite. Men tänk om, bara OM det blir fler såna här dagar, förstår ni hur skönt jag skulle tycka det var? Det känns som jag kan andas idag, känns som jag kan tänka och samla tankarna lite – de som i vanliga fall bara flyger kort o tvärs i mitt huvud och inte får något samband alls, bara ett enda stort tankekaos. Som att jag vissa stunder faktiskt kan slappna av, som nu när jag skriver. Jag kan sänka axlarna, andas djupt och lugnt och bara skriva. Nu har jag i och för sig lugnande i kroppen, men det brukar inte ha någon betydelse i vanliga fall. Hoppas jag får en sån här dag till.
I övrigt så började vi inskolningen idag. Det gick bra. Ebbe höll sig hela tiden i det rum som jag satt, han vågade sig inte iväg några längre sträckor. Men det kommer väl. Fröknarna verkar vara kanon, så det kommer säkert bli jätte bra. Ska bara få ordning på schemat med. Två veckor kvar, sen är det dags även för mig att köra igång. Jag längtar samtidigt som jag börjar bli lite orolig för hur det ska fungera med alla mina bekymmer. Förhoppningsvis så har medicinen börjat hjälpa då, men det får vi helt enkelt se. Jag funderar inte så mycket på det. Det är ett senare problem. Just nu är det idag och imorgon som finns i huvudet. Det andra, det kommer sen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar