Tankar om....

...LIVET - Ja så har det gått ett läsår till. Barnen ska flyttas upp ytterligare en årskurs. Jag förstår inte hur stora dom faktiskt börjar bli. En bieffekt av det är ju dessutom att även jag blir äldre, något jag brukade förtränga ganska bra. Men just nu är jag faktiskt nöjd med där jag befinner mig i livet. Varken mer eller mindre. Just nu är allt bra som det är!

...FACEBOOK - Jag gillar Facebook. Jag skulle klara mig utan det, såklart, men det är roligt att läsa om vad som händer i andras liv. Vad alla Ni där ute gör om dagarna. Dom som man inte ringer så ofta, kan man ändå ha viss kontakt med. Men det jag inte gillar är, menar inte detta som kritik mot någon, att man uppdaterar andras statusar genom sin egen. För att man liksom ska va först med nyheten på något sätt. Speciellt då menar jag när någon får barn. Att just det "stör"mig är nog för att min dag närmar sig. Jag vill inte läsa på någon annans status "grattis Jenny och Jonny till deras lilla ***** som tittade ut kl **.**" DEN nyheten vill jag skriva själv. Liksom alla andra stora saker som händer i sitt liv. Varför måste andra vara så snabba med att skriva det på sina statusar? Är det deras liv? Är det deras händelse? Är det deras nyhet? Har man sagt att det är ok, är det såklart en helt annan sak. Men jag hoppas att jag får berätta det för min släkt och mina vänner. Vill inte gärna att någon berättar det för mig. Kan bli så ledsen när jag läser det på någon annans status att "nu har dom åkt in till förlossningen, haft verkar hela natten" ect... Det är inte Eran nyhet... Vill verkligen inte trampa någon på tårna, men snälla ni, innan jag har skrivit något, eller Jonny, så hoppas jag att ingen annan gör det heller. Hoppas också att ni som gör det, uppdaterar andras statusar genom eran egna, kollar först att det är ok. Kanske bara jag som är känslig, men det är så jag känner och tror att många andra känner som jag. Det är väl Facebooks baksida, antar jag...

... PERFEKTA FÖRHÅLLANDEN - dom finns väl kanske inte. Ju mer man letar efter ett sådant, desto mer fel och brister hittar man. Men igår såg jag nog ett ganska bra exempel. Jag ska inte skriva vilka ni är. Du/ni förstår kanske om ni läser, men hoppas inte ni tar illa upp i så fall. Vi träffades igår kväll. Vi befinner oss ungefär i samma "fas" i livet. Vi är båda gravida och väntar båda vårat fjärde barn. När jag lyssnade på henne, när hon pratade om hur dom är, mot varandra, mot barnen, hur dom lever... Då kunde jag bara inte låta bli att slås av tanken att -dom har ju verkligen förstått. Förstått vad allt går ut på, vad man behöver i ett förhållande, både som individ och tillsammans. Dom passar så himla bra ihop, dom kompletterar varandra så bra. Dom verkar ta vara på stunderna som ges, det enkla och det vardagliga blir verkligen så speciellt, och är det inte det allt handlar om??? Det känns som att dom verkligen hittat receptet på lycka. Nu känner inte jag båda så bra att jag borde uttala mig om detta. Men när man ser dom och när man lyssnar på dom så känns det verkligen precis så - att dom har förstått vad allt går ut på. Och jag är så glad för deras skull!!!

...OPERATION NEDTRAPPNING - inleds på måndag. Har börjat lite redan. Försöker inte ta full dos någon dag. Men det kommer bli tufft. Inte så att jag känner mig beroende av mina tabletter, för jag klarar mig utan. Har jag ingen värk, så behöver jag inte ta dom. Men hur jag kommer tackla min värk, det är jag livrädd för. Är rädd att jag inte ska orka ha så ont, hela tiden. Kommer jag bli liggande och inte komma upp ur sängen? Kommer jag ha någon matlust och kunna äta? Hur kommer jag orka att vara mamma och sambo när det gör som ondast. Kanske går det jätte bra. Det jag längtar efter är att slippa va så här trött. För man blir trött av tabletterna och det ska bli skönt att slippa va så där "dåsig" som man blir ibland. Efter förlossningen kommer jag kunna börja med min förebyggande tabletter igen och då hoppas jag att allt blir bättre.