Det säger jag då, en gravids humör går inte ens beskriva i ord. Det som beskriver det bäst är väl precis som rubriken säger. Humöret är värre än Balder!!! Om man skulle göra Balder dubbelt så stor på både höjd och bredd, då skulle vi kanske komma någonstans i närheten. När det äntligen går upp mot toppen och man börjar få en bra utsikt och allt ser ganska ljust ut, då jäklar, då s
törtar det rätt ner. Hjärnan trycks ner i magen när det släpper i närmre 90 grader nerför. När man kommer ner, då sitter man fasttryckt mot sätet utan en enda möjlighet att man skulle lätta, inte ens en liten mm. När man är där nere i svackan, botten, ja då går det helt plötsligt rätt upp mot toppen igen. nog svänger det lite där emellan och man kastas fram och tillbaka, det gäller att hålla sig i så gott man kan, man får både ont i nacken och huvudet på vägen. Och allt går dessutom i samma tidsperspektiv som balder faktiskt gör. Men när det väl saktar in, stannar och spärrarna släpper. Ja då kan man hämta andan. Även om man är både andfådd, uppjagad och är röd i ansiktet. Man har kanske både skrattat och gråtit och skrikit rakt ut, men man kan äntligen slappna av. Förmodligen mår man illa med och känner sig kräkfärdig, men det släpper sakta men säkert. Men det gäller och kliva av snabbt, annars drar det iväg igen. För det behövs inte mycket för att den ska starta, knappen behövs knappt nuddas, det räcker att någon säger DET, så drar det iväg uppför den där långa backen, sen, ja då brakar allt loss igen...Tänk då samtidigt att det sitter en stackars människa där, precis bredvid vagnen som vi sitter fastspända i, följer med hela vägen runt, men hans väg är plan och utan kurvor. Han ser inte ens alla de höga topparna och hur långt det är dit ner, till botten, och alla kraftiga kurvor som svänger hit och dit. Han förstår inte ens va vi skriker för, för i hans ögon så sitter ganska stilla. Ja, ganska skönt faktiskt, i soffan med stora sköna kuddar, myser och händerna vill gärna va på platser som vi inte ens har känslomässig tillgång till, inte just detta varvet åtminstone. Men så vitt han kan se finns ingen bergbana så långt hans öga kan nå. Så vad bölar vi för? Vad är det som är jobbigt? Han kanske undrar om han kan göra något, om man kanske vill ha en glass eller en stor chokladkaka? För det är ju sånt som brukar hjälpa. Men hur i hela friden ska man kunna äta i den här farten. Man har ju fullt upp med att hålla sig i och inte bli åksjuk. Så vad tjatar han om?? Ser han inte? Känner han inte? Märker han inte vad fasen det är som händer??? Ja, där har ni den oförstående pappan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar