Äntligen värme!! Äntligen vecka 30!!

Ja då var man här, imorgon är det 30+0. Eller vecka 31, beroende på hur man väljer att räkna. Vecka 30 är en slags milstolpe på vägen."när jag är vecka 30..." Sommaren, värmen och vecka 30 har hela tiden betydd nedräkning för min del. Tänk att alla tre kom på samma gång. Det är nu man kan börja förbereda lite. Det är nu det börjar känns verkligt. Ännu mer verkligt blev det dessutom när jag insåg att jag inte fick rum framför spegeln heller. Magen är stor, men jag njuter ändå. Det börjar bli osmidigt när man ska lägga sig, för hamnar man inte rätt från början, då blir det bökigt. Alla mina 6 kuddar, min mage och jag, lämnar knappt någon plats över till sambon. Men ännu har han inte klagat. Foglossningen börjar kännas med så fort man gör något, ganska rejält dessutom. Men tack och lov så har jag inte börjat svullna än, men bara för att jag skrev det så vet jag väl vad jag har att vänta mig...

"Bebisens lungor och matsmältningssytem är nu nästan färdigutvecklade. Ökningen i längd kan komma att sakta, bebisen är ungefär 40 cm lång nu, men den kommer att lägga på sig vikt ända fram till födseln.

Bebisen fortsätter att blinka och kan förmodligen se vad som händer inne i livmodern, till exempel skiftande ljusnivåer och rörliga ljuskällor. Om du håller en ficklampa mot magen, kanske bebisen inte bara vänder sig mot den, utan sträcker sig eventuellt mot ljuset. Bebisen har nu ögonbryn och ögonfransar."

Som sagt, förberedelserna har börjat. I förgår var vi och hämtade lilla hjärtats första sovplats. En vagga. Jag hade en snarlik till Maja och jag tyckte det var så smidigt att ha en sån bredvid sängen. Det räcker och sträcka ut handen så når man, man behöver inte lyfta huvudet från kudden knappt, för man ser ändå. Alla som har haft en liten nyfödd i sitt sovrum, vet hur många gånger man måste titta, känna och bara kolla så allt är bra. Jag ska måla eller skriva något på gavlen, eller runt om, men vet inte vad än. Vill att det ska vara genomtänkt, med ett budskap eller tanke bakom. Men jag brukar vara just sådan. Så låser det sig istället och så blir det ingenting. Blir nog en del googlande kan jag tänka mig.

Första plagget är också inköpt. Två små pyjamas som jag bara inte kunde låta bli. Vill inte köpa för mycket innan jag vet vad det blir. Men lite basplagg kommer man ju behöva i vilket fall. Så dessa två ligger nu i lådan och väntar. Jag längtar så otroligt mycket, samtidigt som att jag inte vill att det ska ta slut. För den här känslan, att det är en liten människa i magen, är otrolig. När h*n sparkar och knuffas och bökar runt, det kommer jag förmodligen inte uppleva igen. För detta är sista gången. Men jag kan inte sluta förundras över att det fungerar och hur det fungerar. Hur en liten cell kan utvecklas till en människa. Tänkte aldrig så innan, men nu gör jag det och kan inte låta bli att tänka att det är ett mirakel för alla som får vara med om det.