Min årskrönika...

Snart är det här, det nya året. 2011. För mig står 2011 för det året när jag kommer hitta min balans i livet. Det året när jag ser livet med nya ögon. Det året som innehåller livets hemlighet - allt kommer bli bra!

När jag tänker tillbaka på året som gått, så är det med blandade känslor. Det har varit toppar men väldigt mycket dalar, tyvärr... Jag kan i stort sett ganska tydligt dela in årets fyra kvartal med varsin tydlig rubrik.

Januari - Mars. Månaderna fyllda med oro. Det var tre oroliga månader, som mest bestod av tankar som vad andra skulle tycka och tänka om min graviditet, det var då huvudvärken tog fart på riktigt. Jag och Jonny flyttade ihop och allt var mer eller mindre upp och ner. Massor av tankar om hur framtiden skulle se ut. Jag hade svårt av att njuta av min graviditet de här månaderna. Men det var också då jag började berätta och jag kunde med det släppa min oro, för så många sa att det var roligt och att de var glada för min skull. Att det skulle ordna sig. Blev sjukskriven i Mars och jag bestämde mig - andra får tycka vad dom vill, detta är mitt liv och mina val och det var dags att börja njuta. Jag bar ju ett liv inom mig, livet största gåva, klart jag hade rätten att njuta!

April - Juni. Huvudvärk och soffliggande. Jag tror aldrig jag har haft så ont i huvudet som jag hade dessa månader! Varannan dag var jag liggande med kall handduk på pannan och slutna ögon medan det bankade och bultade innanför pannbenet. Samtidigt som jag började få mage och ville njuta, så gjorde huvudet bara mer och mer ont.

Juli - September. Ebbe kom till världen! Slutet av graviditeten. Huvudvärken blev bättre och jag kunde, trots den olidliga värmen, njuta av min mage och alla vilda sparkar. Så kom Ebbe, lyckan borde vart total. Men samtidigt som jag var glad över Ebbe, så drabbades jag av den ena sjukdomen efter den andra. Ebbe bara skrek och skrek, otröstligt. Ju mer han skrek, desto mer dalade jag. Sömnbrist under hela graviditeten hade satt sina spår. Sömnbrist ihop med alla hormoner och allt jag hade med mig i min "ryggsäck", gjorde att jag dalade så långt ner att jag inte trodde det någonsin skulle finnas något ljus inuti mig igen. Jag bara grät och grät när jag var ensam hemma. Ebbe bara skrek och skrek. Jag orkade ingenting, inte ens plocka ur diskmaskinen, allt kändes så hopplöst. Den enda "toppen" jag hade denna tiden var just när han föddes. Sen när jag föll, då föll jag fort. De veckor när Emil, Måns och Maja var hemma, det var de veckor som fungerade. Den andra veckan var det för tomt. Jag kunde känna för mycket.

Oktober - December. Från botten mot toppen. Början av denna perioden var jag långt ner. Lades in på psyket. Ökade på mina mediciner. Gick upp 10 kg på tre veckor!! Ångest, ångest och ångest. Trodde ingen människa kunde ha så mycket ångest. Värsta jag någonsin har upplevt. Men slutet av denna period började det också och vända. Jag är nu på väg mot toppen. Även om det är går väldigt brant uppför ibland, så går det trots allt uppåt. Jag vet när det var som värst, då ifrågasatte jag livet. Nu förstår jag inte hur jag kunde känna så?? Det om något betyder väl att jag är på rätt väg. Jag har massa att leva för omkring mig. Mina barn, min sambo, min familj, mitt liv...

Även om det varit så mycket dalar detta året och att det varit så deppigt och ångestfyllt, så har jag ändå blivit rikare. Jag förstår andra i min situation mycket bättre, jag vet att det går att ta sig upp igen (eller jag intalar mig det för jag är inte där än), jag uppskattar saker omkring mig mycket mer, uppskattar lättare dagar otroligt mycket. Sådana dagar som man alltid tagit för givet. Innan var det dom dåliga dagarna jag kom ihåg i efterhand, nu är det tvärtom, det är dom bra dagarna som jag lägger märke till och kommer ihåg. Det är dom som är betydelsefulla och som jag väntar på hela tiden. Och när dom väl dyker upp, då är det bara så fantastiskt skönt och leva! Det man glömmer så lätt är att det inte alltid är självklart att vara lycklig!

Jag mår inte riktigt som jag ska än, litar inte på att jag "klarar mig själv" ute på egen hand. Blir nervös, orolig och rädd när jag ska göra något, vilket gör att jag i de stunder får ta lite extra medicin. Men jag tar hellre extra medicin och gör det som är tänkt och kommer ut bland folk, istället för att låta bli medicinen och stanna hemma. För jag skulle lätt bli folkskygg av det här, det känns ganska väl. Men sen finns det vissa gånger som jag helt enkelt får stanna hemma och låta bli medicinen. Som tex julfesten med jobbet. Jag mådde så dåligt hela dagen över den där festen, samtidigt som jag så himla gärna ville. Var ett nervrak innan jag kom iväg. Tog extra medicin och skulle så klart skippat alkoholen. För när jag mådde som jag gjorde och inte medicinen hjälpte så tog jag mig ett (läs: många) glas vin i stället, för att slippa den där oron i magen. Vilket inte var någon bra kombination... Så jag kommer undvika fester tills jag mår bra, eller helt enkelt avstå alkohol. För jag har inget stopp när det gäller det och ännu värre är det nu. Jag har struntat i att ha ångest över den festen. Jag kan inte gå runt och må dåligt över det. Har så mycket annat och som jag mår dåligt över. Det jag kan göra, är att se till att det inte händer igen.

Jag brukar aldrig ge några nyårslöften. Tycker hela iden är ganska löjlig. Men i år ska jag faktiskt göra det. Jag är skyldig mig själv att ta tag i vissa saker... Men för att 2011 ska bli ett bra och ljust år ska jag lova mig själv några saker.

1. Jag ska ta hand om MIG mer. Det finns ett JAG som måste vårdas och tas hand om, för jag tänker aldrig falla tillbaka dit ner igen.

2. Jag ska ta hand om min kropp bättre. Den kan inte misskötas som den gör nu. Jag behöver inte bli smal, men jag kan inte se ut som jag gör nu. För hälsans skull så är jag skyldig mig det. Jag är skyldig mina barn det...

3. Jag ska fortsätta och jobba med min självkänsla. Den måste stärkas och efter det underhållas. Det gäller bara att lära sig att "jag duger gott och väl precis som jag är, det räcker bra med att bara vara jag".

Så med detta väntar jag nu på att klockan ska slå tolv och mitt nya år ska börja. Jag säger hej då till 2010, som har varit ett innehållsrikt år på många vis. Året jag blev mamma till ytterligare ett underbart barn, året jag föll men reste mig igen, året med en riktig vinter, året med en tok varm sommar. Året jag blev sambo med Jonny och året då Jonny blev pappa för första gången. Året mina barn blev ytterligare ett år äldre och börjar nu bli stora på riktigt.

Jag tror att 2011 kommer bli fantastiskt! Hela livet väntar på mig och nu är det dags att börja leva igen. Min svacka har varit och jag har lärt mig mycket av det. Nu är det dags och se framåt och ta nya tag. Livet lever inte av sig själv, inte alltid i alla fall.

Gott nytt 2011 alla mina underbara vänner!!!

En ny fortsättning

Som man brukar säga efter julen - god fortsättning -! Om det inte var bra innan då, vad säger man då? Bättre fortsättning?? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till mig själv men - en ny fortsättning - tycker jag låter bra! Det är nu jag ska vända om tankarna, tänka rätt, allt negativt ska vändas till positivt. Tänker jag att "det kommer jag aldrig fixa" tänker jag istället "det kommer jag fixa bra!" Skulle det sen bli något slags misslyckande, så får jag väl tänka att det det kommer bli bättre nästa gång. Det viktigaste är att jag försökte.

Jag ska sluta med mina mediciner eftersom dom inte verkar ha någon effekt på mig. Dom gjorde mig ju sämre istället för bättre, sen fick jag ytterligare mediciner för att ta bort effekterna av den första medicinen. Krångligt? Jag vet. Det är en himla soppa det här med mina mediciner. Därför ska vi nu pröva att ta bort dom och se om det blir bättre. Annars ska dom pröva en annan sort. Vi får se hur det går. Huvudsaken är att jag får sova ordentligt så ska det nog lösa sig. En medicinsort är redan borta och den andra ska jag börja minska sakteliga i morgon.

Julen har varit bra. Trots att jag saknade mina barn, som firade med sin pappa detta året. Det är otroligt tomt på julafton utan dom. Vi hade lite mys på morgonen och sen bytte vi julklappar och åt lite gott. Sen när dom åkte vid halv tre, satte vi oss i bilen ner till Hjorted till Jonnys föräldrar och det blev även besök för Ebbe hos farfar Ebbe. Inte alla dagar det är två stycken Ebbe i samma rum! Det var i alla fall trevligt, trots att det blev en massa farande mellan de olika hemmen. Hela Jonnys familj är helt underbara så det blev, trots allt, en fröjdefull jul - även om jag saknade mina andra tre barn, och resten av min familj, såklart!

Så - god fortsättning till alla där ute och - en ny fortsättning till mig!!!

Förlåt....

Detta blir lite klurigt och skriva, vet liksom inte riktigt hur jag ska börja... Jag vill bara börja med att säga förlåt...

Det handlar så klart om det förra inlägget. Jag hade missförstått allt. Ja, i stort sett hela X blogg har jag nog lite missförstått. Jag trodde X syftade på någon specifik person, i detta fallet jag, men fick ett långt brev från X igår där X förklarade sig. Jag blev alldeles tårögd av det brevet. Av flera orsaker. Dels för att det var fantastiskt fint och ärligt, dels för att jag insåg hur fel jag hade och dels för att jag direkt hitta tillbaka känslan till den människa som jag alltid tyckt att X var.

Att jag tog åt mig är flera orsaker. En orsak vet både jag och X men det väljer jag att inte ta upp här. Men det har med tidigare relationer och göra och jag tror vi förstår varann när det gäller den punkten. Jag var osäker för jag har inte frågat vad X tycker om mitt liv idag. Som jag skrev i det förra inlägget så har jag läst en hel del om självkänsla och jag har inga höga tankar om mig själv. Det är väl därför jag hela tiden går och funderar på vad andra tycker och tänker om mig hela tiden. Så även med X. X är en väldigt stark person och någonstans är det väl jag som är lite avundsjuk på det. Starka och vackra personer får mig så lätt att krympa. Jag har så otroligt svårt att stå upp för mig själv medan X vet precis hur man gör just det. Hade jag bara frågat vad X tycker om allt hade jag inte tagit åt mig av så mycket som X skrev. Varför tror jag att allt dåligt handlar om mig och allt bra om andra? Självkänsla är mitt svar på så mycket. Men absolut inget som ursäktar.

Jag ångrar ändå inte riktigt att jag skrev det. För nu vet jag. X är ju den fina person som jag trodde X var. Vad jag däremot ångrar var att jag gick ut så hårt och inte tog det "privat". Jag hade ju bara kunnat fråga. Men som Mia Törnblom skriver "det är meningslöst att gå runt och ångra sig hela tiden, för man kan ju ändå inte få det ogjort, men däremot kan man ställa saker och ting till rätta" Det är det jag försöker göra nu. Jag ska givetvis ta det "privat" också, men för er som läser, och till X givetvis, så vill jag också säga det. Jag hade fel och jag är ledsen för det.

Jag skulle kunna skriva en lång uppsatts om det här med min självkänsla. Men det får bli en annan dag. Idag ville jag bara skriva hur fel jag hade och att jag nu vet.... Så tack X för mailet, det kommer ett tillbaka....

Ledsen eller arg???

... eller möjligtvis besviken? Jag har nog varit alla tre idag. Först blev jag bara så ledsen och ödslade en timme med min dyrbara tid av att gråta. Sen blev jag arg! Vem har rätt att döma mig och mitt liv??? Nu är jag bara grymt besviken. För det finns tydligen dom som känner att dom har rätt, och vågar, sparka på den som redan ligger... Det har väl bäst effekt då, antar jag...

Fördelen, och nackdelen, med att blogga är att man fritt kan härja med sina tankar, funderingar och sitt tycke om saker och ting. Eftersom man kan göra det om ting kan man ju också göra samma sak med personer och relationer. Både om dom man tycker om och tycker mindre bra om, kanske rentav tycker riktigt illa om. Jag vet, för jag har gjort det jag med. Det är väl lite meningen med att blogga, att på något sätt ventilera sina tankar och känslor, så det är väl inget konstigt med det. Men när folk blir ledsna och sårade, blir trampade på, då tycker jag att det har gått för långt.

Kanske man inte gör det med mening alla gånger. Men ibland är det just det som är meningen, att personen ska läsa och på så sätt se vad den andra tycker och tänker. Men jag tycker man ska tänka sig lite för, för vissa saker kan rentav bli elaka. Och vem vill medvetet vara elak?? Visst man kan gå med inställningen att "tar personen åt sig så är det dens problem, jag har inte skrivit vem det gäller" Men det är ju ännu mer skrämmande - att man inte bryr sig!! Man kan så lätt gömma sig bakom att skriva den/det/dom/han/hon/andra/X ect. Då kan man rensa sitt samvete och säga att det inte handlade om någon alls. Man har ju inte skrivit vem det gäller.

Jag känner mig i alla fall påhoppad av en person. Jag väljer och beskriva personen som X. På så vis har jag gjort samma sak. Har inte pekat ut någon men hoppas personen tar åt sig OM det nu var mig det handlade om. Var det inte om mig, så skriver jag för/åt den det var, för vissa saker kan man hålla för sig själv. Visst, jag väljer om jag vill läsa eller inte. Jag har ju känt mig "påhoppad" någon gång innan. Men jag trodde inte personen var sån... Elak. Jag har ju tyckt om att läsa den bloggen för den har ju fallit mig i smaken. Men nu smakar den illa....

Som sagt, när man har fått en förlossnings depression, så mår man inte särskilt bra. Jag som i vanliga fall tänker tok för mycket om vad andra säger och tycker om mig, gör det ännu mer nu. Fast jag vet att jag inte ska... Omedvetet gör jag det ändå och jag tar illa upp. Jag vill ju bara vara en vanlig snäll mamma som älskar sina barn. Är det så konstigt? Men jag balanserar på kanten hela tiden och vad som helst kan få mig att vippa över. Det behövs inte så mycket. Så idag grät jag en timma, just bara för detta som jag känner som ett påhopp.

Min väg hit, där jag är i dag, har sannerligen vara krokig, det skrev jag redan i mitt första inlägg på bloggen. Men det har ju resulterat i något alldeles underbart! En liten vacker människa som jag, precis som mina andra barn, aldrig skulle ångra!! Det har ju berikat mitt liv ännu mer. Jag tror att allt har en mening. Hur kan det vara så svårt att tro att personer växer ihop. Ett barn kan få vem som helst att mogna och börja inse vad som egentligen är viktigt. Sådant som man kanske inte har sett innan. Är det därför, är det någon slags avundsjuka, för att inte X har lyckats med det? Eller vad är problemet? Hur kan allt va ett så stort problem att X har rätten att såra? Jag förstår inte. Men det är kanske inte meningen. Uppenbart bryr sig X allt för mycket, varför skulle ämnet annars komma upp. Ja, jag tar åt mig och jag blir ledsen. Jag gråter och sen blir jag arg, på mig själv framför allt. Varför bryr jag mig för??

Men saken var den att jag en gång tyckte väldigt mycket om X. En jätte go person. Oavsett vad X skulle göra för val i livet och vilken väg X än skulle ta, så skulle jag ändå respektera det, oavsett om jag inte förstod. För tycker man bra om någon så är det ju sådan man måste vara. Så jag har väl insett nu att X aldrig tyckt om mig. Jag var bara en liten (eh...stor) docka med trådar man kunde dra i för att få andra att bli arga och reagera. Tydligen. För även om man inte förstår, så respekterar man folk man tycker om. Det är deras liv och deras val.

Jag har läst mycket nu om självkänsla. En person kan ha ett väldigt bra självförtroende men väldigt låg självkänsla. Det yttrar sig bla i att skryta om sig själv och sitt eget liv och klanka ner på andra. Så kan det vara det som är problemet? Jag har ju insett att jag har väldigt dålig självkänsla, om jag nu ens har någon. Det är nog delvis därför jag har förlåtit så mycket i mina dagar. Det har ju haft sin mening det med, för annars hade ju inte underbara Ebbe funnits. MEN - jag klagar inte på andra och hur de lever sina liv. Jag tycker inte jag har rätten att göra det! Men X:s liv kanske är så förbannat perfekt att alla andras liv är skit. Det kanske bara X väg som är den rätta. Kanske är inga andra ett skit värda än X och X:s närmaste. Det är i alla fall den känslan jag får. Har man inte rätt kläder, rätt vänner och rätt liv är man ingenting värd. Eller?

Mitt sista tillägg är att jag har INTE påverkats av någon annan att tycka så här. Det kommer säkert komma ett inlägg om folk som tar åt sig får skylla sig själva att det är X åsikter och så tycker X. Men för mig är det samma sak som - Jag bryr mig bara om mig och skiter i andra. Som sagt jag har tyckt mycket om X och försvarat X handlingar och val, hela tiden, tills idag. Nu går jag helt på den som skulle kunnat påverkat mig. För i slutändan har jag nu insett att den personen hade rätt. Sparka på den som redan ligger, för den är ingenting värd - det är, tyvärr, min känsla idag.

Med rätt personer i sin omgivning är X säkert den goa person som jag trodde X var. Men jag är tydligen inte den personen, för jag står inte för samma saker och tycker inte likadant som X. Antar att det är därför X ser mitt liv som ett misslyckande. Men nu ser jag att det var jag som faktiskt vann! Mitt liv har bara blivit rikare, när jag gav det en chans. Att jag fick en förlossningsdepp har inget med det att göra. Det kan drabba vem som helst, även dig...

ps. Man väljer inte alltid väg själv, ibland väljer livet åt en, det är nu bevisat att det kan bli jäkligt bra ändå... ds

För min egen skull...

(bilden är lånad...)

Har ju funderat på vad jag skulle vilja göra - för min egen skull. Något som jag verkligen verkligen vill göra och som jag tycker är roligt. Men har som sagt tappat bort mig själv lite. Men så kom jag på - RIDA såklart. Jag har många timmar bakom mig på hästryggen och det är verkligen något jag saknar. Hittade denna bilden när jag sökte på ridning och just precis den här utsikten är FRIHET för mig. Att komma ut i skogen på en häst är så underbart. Obeskrivbart. Att sitta på banan och jobba ihop hästen är precis lika roligt. Men inget slår ändå en skogsritt, på en fin häst, i tystnaden....

DET skulle jag verkligen vilja göra, för min skull, bara bara för mig!!

På rätt väg...

Ja, det är väl det jag är när jag börjar känna igen mitt pyssel-jag. För det är ju sån jag är, egentligen. Jag har bara glömt bort det någonstans på vägen. Mitt jobb har tagit så mycket av mitt pyssel-jag, att jag inte velat göra något mer när jag väl kommit hem. Sen ju mer trött jag har blivit och ju längre ner jag har sjunkit, desto mer av mitt "riktiga" jag har försvunnit. Men att jag känner lusten att pyssla igen, gör att jag känner att jag är på rätt väg.

Så idag har jag börjat med julgodiset. Imorgon ska jag sätta ihop mitt pepparkakshus.

Har funderat mycket på det med "jag". Mitt eget jag. Om jag skulle få välja och göra vad som helst, för min egen skull. Något som jag verkligen tycker är roligt, bara för mig, vad det då skulle vara? Jag har lite svårt att komma på det. Det bevisar väl hur mycket jag glömt bort mig själv. Men jag kommer tillbaka, snart. Jag behöver bara lite mer tid, sen kommer jag igen, igen!

Söndags tankar...

Igår kväll när vi hade lördags mys så såg vi på Shrek 4. Jag gillar Shrek, för i grund och botten så handlar den om att tycka om sig själv oavsett sitt utseende. Man kan se ut som ett träsk troll men ändå vara vacker på insidan, som Fiona. Klart att man skulle vilja vara en vacker prinsessa som hon var från början, men hon är ju fortfarande den samma, innuti...

Denna filmen kunde jag så väl känna igen mig i Shrek. Det börjar med han mer och mer börjar känna att alla dagar ser likadana ut. Att det inte finns någon plats för "Shrek" utan att han bara är pappa och gör alla måsten med barnen och hemmet, från att barnen vaknar på morgonen tills dom lägger sig. Samma sak från början till slut, samma sak varje dag. När han försöker göra något för sig själv, ta sitt sköna gyttjebad exempelvis, så är det alltid något eller någon som avbryter honom. Han börjar mer och mer känna att det blir för mycket, att han mer och mer vill att det ska vara innan, innan barnen, innan Fiona, när han kunde göra precis som han ville, när han ville, utan att någon kunde säga eller tycka något om det. När han gjorde precis just det, som hade lust för, precis just då. Inga måste och inga krav. Utan bara få "va"...

Ja han får just precis den möjligheten. Genom ett "kontrakt" fick han byta en dag. Han fick välja vilken dag han ville uppleva igen, mot att byta en valfri dag tillbaka. Han sa att han kunde ge bort vilken dag som helst, det spelade ingen roll. Han fick så vara Shrek en dag, innan barnen, innan Fiona, när han var ett "farligt" träsktroll, när han kunde skrämma alla om han ville, han kunde ta stii gyttjebad precis hur länge som helst, han kunde göra precis vad han ville, när han ville, och oj så han njöt, till en början...

Ju mer han fyller dagen med sådant som han gjorde innan, desto mer "tom" känns tillvaron. Han saknar något. Allt det där som han längtade efter så mycket, var roligt en stund, men sen när han väl upplevt det, så var ju inte det hans liv längre. Han började sakna "stöket" omkring honom igen. Han saknade att barnen städigt drog i honom, han saknade Fiona, han saknade sin familj - sitt liv... Men när han började titta sig omkring, så fanns dom inte kvar....

Dagen som han "gav bort" var dagen han föddes...

Så börjar då hans kamp att få tillbaka sitt liv. Han säger det själv, man vet inte vad man har förrän man har förlorat det. Precis så är det. Man tycker dagarna bara går och går. Nu när jag har mått som jag har mått, kan jag ibland ifrågasätta livet. Kan ibland känna att vad är det för vits, om man bara ska gå runt och må dåligt hela tiden? Men så tittar jag omkring mig. Jag har ju allt. Jag har fyra underbara barn. Jag har en fin sambo som tar väl hand om oss. Jag har ett hus och bo i. Jag har alltid mat på bordet till hela familjen. Jag har ett jobb som jag i grund och botten älskar. Jag har så mycket kärlek omkring mig, jag har allt jag behöver. Hur kan man då ifrågasätta det??? Skulle jag förlora något av det jag har, skulle jag ju aldrig klara av det. Jag vill inte förlora något, inte någon. Men man tar så lätt livet för givet och man tar inte alltid så väl hand om det man har.

Jag och min inre kamp kämpar vidare. Jag har några frågor som jag skriver ner svar på varje morgon och varje kväll. Dom är för många tok för lätta och svara på, men för mig är dom jätte svåra. En fråga är "vad ser du fram emot idag" innan - skulle jag kunnat skriva tusen svar på det. Nu kan jag ha svårt att svara på det, för inte kan man skriva "jag ser fram emot att det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig"???? Blir så arg på mig själv när jag tänker på det. Men det är väl så här, när man mår som jag gör. Jag letar ljusglimtar hela tiden och jag kämpar tappert för att bli bättre. Jag ger inte upp, även om det ibland skulle kännas som det enklaste.

En kärlek som jag hade en gång sa "jag strävar efter att göra vardagen så rolig som det går, för det är ju det som är livet" Klar det är så. Han har ju så rätt. Han var så klok han. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, utan det är ju nuet man ska ta vara på. Oavsett om det är en stund framför Tvn, när man lagar mat, när man kämpar med barnen och deras läxor eller när man städar - för det är ju precis just det som är nuet. Och nuet är en slags förberdelse till resten av livet som man ska ta väl vara på. Att finnas här och nu är viktigt, men att ta vara på här och nu är det viktigaste. Jag älskar mitt liv - jag måste bara pussla ihop känslan med tanken. Ligger inte pusselbitarna rätt så blir ju bilden fel.

Ofta vill man så gärna vara en vacker prinsessa med ett stort slott och bekvämligheter och jätte mycket pengar. Men varför skulle man bli mer lycklig av det?? Nä, då är jag hellre ett fult fattigt träsktroll med ett hem som inte är välstädat hela tiden. För bor kärleken i vardagen, ja då kan man inte bli rikare!!

GALET!!!!

Här har ni mig - snart. Mitt huvud syns snart inte. Jag håller på att fullständigt spricka. Jag bara ökar och ökar och ökar. Det finns ingen hejd på det hela och jag håller på att förlora greppet fullständigt. Jag har gått upp tio kg sen jag låg inne. Mindre än en månad. Förstår ni???? Jag som redan vägde för mycket, väger nu så mycket som jag aldrig någonsin har gjort i hela mitt liv!

Skickade ett sms till Marie. Det började med HJÄLP MIG!!!! För jag behöver göra något drastiskt och det måste ske nu! Jag måste rensa kroppen och börja om. Jag måste rasa några kilo, för jag orkar snart ingenting längre. Det måste få ett slut nu. Jag klarar inte av att äta annat än socker. Min kropp vill inte ha mat. Inget varmt, inget salt. Men ändå är jag konstant hungrig. Jag är aldrig mätt. Kroppen är i oblans och den lurar min hjärna att socker är det enda som skulle hjälpa mig. Jag vet så klart att det inte är så, men jag kämpar så tappert mot ångesten och allt det andra, att jag inte orkar stå emot socker begäret. Men nu ska det få ett slut, det MÅSTE få ett slut.

Snälla Marie har plockat ihop lite burkar till mig och jag ger Fit Line ytterligare en chans. Jag vet ju att jag mådde så bra av de där tre dagarna sist, när jag rensade ut kroppen. Så nu gör jag det igen. Det finns inget mellanting nu, jag måste bryta allt. Jag måste ta hand om min kropp. Det känns inte bra. Jag proppar i den mediciner och onyttigheter varenda dag och det måste ta en vändning NU. Jag ska mata Ebbe, sen ska jag ut i snön till Marie och hämta min räddning.

Det där med 79.9 och ner.... ha ha, ja det började ju så bra men sen gick det verkligen på fel håll. Men nu börjar vi om, IGEN!!!!

Livet från ett annat perspektiv...

Ute är det vitt. Jätte vitt. Jätte fint. Här inne är det lite gråare. Men inte så grått som innan, det börjar ljusna. Sakta men säkert ljusnar det lite mer för varje vecka. Det är i alla fall inte så svart som det var ett tag.

Jag försöker tänka positivt. Så fort jag börjar fundera på hur jag mår, tänker jag om. När jag känner att ångesten är på intåg så tänker jag att det är inte på riktigt. Kroppen bara luras. Så långt det går, så tänker jag om.

Jag har suttit nu på förmiddagen och läst Lindas blogg och det ger ju en ett helt annat perspektiv på livet. Jag tänker på henne och det gör ont i hela mig. Jag har inte ens orkat mig ut efter jul sakerna än, har varken haft lust eller ork. Hon skulle göra allt för att få vara hemma och plocka och pyssla. Då blir jag så arg på mig själv!! Jag har så mycket glädje omkring mig och så mycket liv omkring mig, som bara väntar på att jag ska greppa tag i det igen. Det gamla ordspråket får en att tänka efter - Lev idag, i morgon kan det vara för sent - är ju så sant. Jag glömmer bort det lite väl lätt ibland bara...

Det är juletider, familjens tider. Vi ska vara rädda om varann, uppskatta varann, uppskatta livet, leva och älska!!

Ja som sagt, det går mot juletider och idag går alla mina tankar till den familj som inte vet hur deras jul kommer se ut. Jag tänker på Linda, jag tänker på hennes barn och hennes man. Som sagt, man ser på livet från ett helt annat perspektiv när man får ett inblick i deras... Detta är svårt att skriva om, konstigt vore väl annars, finns ju inga ord i världen som räcker till det hemska som händer henne. Så det får helt enkelt sluta här idag, men tankarna på familjen fortsätter...

Zumba it is...

Hur allt än är, hur jobbigt allt än må vara och hur orkeslös jag än är - så måste jag träna på ett eller annat sätt... Det är så jäkla motigt när allt man bara vill är och ligga och vila, när möjligheten finns. Men då tvingar jag mig. På med träningskläderna och på med Zumba.... Kroppen mår ju inte bra. Ryggen värker och kilorna ökar. Den där medicinen gör att jag bara äter och äter och äter. Inte bra alls, så något måste göras. Jag måste börja i någon ände, varken jag vill eller inte... Och jag börjar med Zumba.

Det är något mellanting. Dansa är ju kul -i vanliga fall- träna är mindre kul, men detta i kombination fungerar ganska hyfsat. Jag kan tycka att musiken är lite enformig, och hur mycket jag än försöker, kan jag inte lära mig salsa stegen. Men jag rör på mig och zumba är bra för flåset och speciellt magpartiet, för det känns när man gör rätt kan jag lova. Mera träningsvideor som är gjort mer som dans skulle jag önska, för dansa är alltid kul.

Men vilken komedi det blir... Man får ju hoppas att ingen råkar se mig när jag likt en flodhäst försöker mig på dans som salsa och andra roliga "rör på höfterna danser", för det måste ju se fruktansvärt roligt ut. Det hade ju varit väldigt bra, om det hade roat mig lika mycket som det skulle roa andra, om dom fick se mig... Men i slutändan kommer det roa mig med. På ett annat sätt, när det - förhoppningsvis - ger lite resultat!!

Let´s Zuuuuumbaaaaaaaa!!!

Oförstående...

Just nu kan jag tyvärr inte skymta solen, tråkigt nog...

Jag förstår verkligen inte hur vårdcentralen fungerar. Jag är alltid den snälla patienten som låter mig vänta och inte kräver och är påstridig. Jag tycker att när jag har sagt och förklarat mitt problem, så ska dom finns där för att hjälpa. Men det är tydligen inte så. Måste man skälla, vara arg och kräva för att få någon som hjälper?? Ja gjorde det idag, jag Jenny Lindén har ringt och skällt (!), men tror inte det heller hjälper, det känns inte så i vilket fall...

Det var ju så allt startade, att jag inte fick den hjälp jag behövde. Jag ringde och ringde och ringde... Men vad hjälpte det? Olika läkare, olika svar, miss i journalen och diverse turer - det var ju det som gjorde mig så dålig, att jag tillslut fick läggas in. Ja när jag själv sa att ni får skicka mig vidare nu för jag får ju ingen hjälp av er, det var ju då jag fick till svar "ja vi känner att inte vi kan göra mer för dig mer här heller nu". Nej, det förstod ju jag med, men vad ska man göra då?? Hjälp mig! Jag har ju aldrig varit i den här karusellen innan och när man redan mår dåligt, är det inte lätt och vara påstridig.

Det var ju därför jag valde att läggas in när dom tyckte att det var det som behövdes, för att få den hjälp jag behövde, för att få en chans att återhämta mig, men när jag väl skrevs ut därifrån, ja då börjar vi om från noll igen.

Jag har så mycket frågor om min medicinering, men jag har ingen jag kan fråga - märkligt nog. Ringer jag till Ryhov får jag svaret att jag ska ringa till vårdcentralen. Ringer jag vårdcentralen säger dom att dom ska ringa tillbaka, eftersom dom inte har någon ansvarig läkare till mig där heller OCH att dom inte fått någon remiss från psyk i jönköping, vilket dom borde fått om jag skulle tillbaka till den där förbannade vårdcentralen. Men ingen ringer tillbaka och jag ringer igen. Men då ska dom kolla vad den förra sköterskan har sagt och så säger dom åter igen "hon ringer dig imorgon" ja visst, gör det... jag har ju hört det innan, det betyder inte ett skit för mig att få det svaret. Känns det bättre nu frågade hon idag, efter ytterligare ett samtal med det svaret... Nej det gör det inte, inte alls, för det svaret har jag fått innan och ingen har ringt så det känns inte ett skit bättre, men vad ska man säga?? Jag sa som jag kände -nej, det gör det inte och vi får väl se om någon ringer imorgon...

Jag har ringt både avdelningen som jag var inlagd på och vårdjouren. Alla säger samma sak - en uppföljning borde vara inbokad av ansvarig läkare för att se hur det fungerar med mediciner och hur jag mår osv. Dessutom har min psykolog kollat upp hur det ska fungera när man har behandlats för förlossnings depression. Då ska man inte skickas tillbaka till allmänläkare på vårdcentralen, utan följas upp av en psykriatiker. Det står klart och tydligt men ingen verkar förstå. Hon har både ringt och mailat psyk på ryhov, men får inga svar. Jag ringer, men får inga svar. Vad ska man göra??? Detta är helt galet sjukt och jag vet snart inte vart jag ska vända mig. Hur kan det inte finnas någon som är ansvarig?? Jag var ju faktiskt så dålig att jag till slut fick läggas in, så hur vågar dom bara låta mig gå här hemma och må dåligt, med tusen frågor, och fortsätta ringa runt och runt utan svar???

Så idag har jag en riktigt tung dag igen. Orkar ingenting, orkar inte ta tag i något, har ingen matlust, vill bara gråta. Jag försöker och försöker vara positiv, jag försöker se solen, jag kämpar mot toppen men just nu är det väldigt slirigt, har åkt ner en bra bit igen och känner mig så maktlös, så matt.... För nu vet jag inte hur jag ska fortsätta, vart jag ska vända mig. Ska man behöva åka in till psykakuten IGEN, bara för att ingen tar tag i det hela? Inte konstigt i så fall att dom är överbelastade... Ett mail ska gå från den här uppgivna tjejen till chefen där inne. Det kan jag lova, för jag tycker detta är skamligt. Tänker på alla dom som mår värre än mig. Måtte inte dom ha samma bekymmer med vården som jag har!

Det finns inga alternativ mer än att fortsätta kämpa mig uppåt, idag är det bara så himla jobbigt. Jag hoppas jag får nytt fotfäste när jag vaknar imorgon....

Pest eller kolera??

Ja man kan ju säga att det här är dagens gåta. Vad går så fjäderlätt uppåt utan ansträngning och så trögt när det går neråt, så man får fasiken kämpa varenda timme???

Vikten så klart... Den där jäkla vikten. En av de nyinsatta medicinerna som gör att ångesten ska minska och som gör att jag sover bättre på nätterna, gör tyvärr också att jag äter likt en.... tja, skogshuggare?? Eller han världens starkaste man kanske, som var med i let´s dance? Vi kanske kan jämföra vårat födointag, med enda skillnaden att hans intag, säkerligen, är det mesta nyttigt intag och så är det inte alltid här. Eller - så är det nästan aldrig här. Medicinen gör att jag är konstant hungrig, att det inte finns någon botten, att jag aldrig blir mätt. Kroppen tror på något vis att jag håller på att svälta hela tiden, och det är jobbigt.... Jag som hade kämpat mig ner så duktigt gick upp dom dubbelt så fort och två kilo till.... Suckar tungt när jag skriver och pausar för att stoppa in ytterligare en ullareds kola i munnen?? Märkligt hur hjärnan, ögat och känslan sammarbetar ibland. Eller inte samarbetar mer i detta fallet... Allt verkar fungera omvänt i min kropp just nu. MEN, som vanligt, en sak i taget... Det är lite som att välja mellan pest eller kolera? Ångestfylld, sömnlös och mindre hungrig eller ångestfri, utvilad och matdesperat???

Finns inget val här, för jag har fler än mig själv att tänka på. Först ska jag få vardagen att fungera, må bättre och få mer ork, sen (läs:nu) ska jag käka upp kolorna och SEN börjar jag om med vikten igen... o då jäklar!!

Älskade barn....

I bland kan jag bara sitta och fundera på hur mycket man kan älska sina barn egentligen. Skulle man på något sätt gradera på en skala från ett till tio? Nej det fungerar ju inte eftersom tio långt ifrån räcker till. Samma sak om man skulle sätta en skala från noll till en miljon, så fungerar det inte i alla fall. För en miljon, vad är det mätt i kärlek till sina barn?? Absolut ingenting. Hur man än försöker mäta, så går det inte.

Skulle den gå att mäta i längd? Nej, för den längden skulle inte ha något slut. Och vart hittar man ett måttband som aldrig tar slut? Möjligtvis om man hade ett måttband som satt ihop så det blev en cirkel, för då finns det inget slut, inget stopp, den bara fortsätter och fortsätter... Men dessvärre blir den inte större och större, utan skulle vara samma cirkel hela tiden, så det fungerar ju inte heller. För varje dag med mina barn, så älskar jag bara mer och mer....

Skulle man istället mäta kärleken till barnen i volym, då skulle det rinna över hur lätt som helst, även om man hittade det största måttet som någonsin tillverkats, det skulle rinna över fortare än något någonsin runnit över.


Hur jag än funderar på om det på något sätt går att mäta kärleken till de underbara små som man faktiskt har satt till världen, så fungerar det inte. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dom och att all den kärlek faktiskt får plats i mitt hjärta, är lika oförklarligt som livets uppkomst.

På kvällarna när barnen sover och jag är klar för sängen, brukar jag alltid gå ett varv till barnen och stoppa om dom en extra gång och ge dom en puss på pannan. I bland blir jag stående där och tittar på deras fridfulla ansikte när dom sover så gott. Då svärmar det över. Underbara underbara barn... Hur dagen än har varit med de små - hur bråkigt det än har varit - så är allt som bortblåst när man står där och tittar på dom.

Dom är det absolut det bästa som hänt mig och min kärlek till var och en av dom är oändlig. Jag tänker var och varannan dag när jag tittar på mina barn - Hur mycket kan man älska sina barn egentligen??? Hur mycket kärlek får plats i en mammas hjärta?? Svaret är nog bara att det finns bara en början till all kärlek och alla känslor, en start - men inget slut och inget stopp. För hur mycket den än växer, så finns det alltid plats, för kärleken går inte mäta och då kommer det heller aldrig bli fullt, hur mycket man än älskar!!

Emil, Måns, Maja och Ebbe - Jag älskar Er mest av allt, alltid!!!

Ett snäpp uppåt

Ja idag är första dagen på resten av mitt liv. Inget får en att tänka på livet så här mycket, som efter man har varit där nere på botten. För där nere finns ingen framtid, inga känslor, ingen ork, inget liv, inget glatt, inget alls... Allt är bara en enda gråskala. Man bara överlever. På något sätt försöker man göra det, en dag till, en timme till... Alla orkar inte ens en minut till. Som tur var kom jag aldrig så långt ner, att jag började ifrågasätta om livet ens var värt att leva. För leva ville jag. Fanns inget jag hellre ville! Leva och må bra. De sista dagarna när det var som värst, ville jag bara ta en sömntablett tidigt på kvällen så jag fick sova, för jag orkade inte vara vaken.... Men någon tanke på att jag inte ville leva, det fanns aldrig - och det är jag så oändligt glad över, att jag inte lät det gå så långt. För då hade vägen tillbaka varit ännu längre...

Idag är det dags för att ta sig upp en avsats ytterligare. Första dagen jag är ensam hemma med Ebbe. Första dagen Jonny jobbar. Första dagen då jag inte kan sätta mig själv först om jag skulle behöva det... Jag har haft gott om ångest på morgonen, vill helst inte vara ensam hemma. Jag vet att jag klarar det, jag vet att jag fixar det nu, men känslan gnager ändå. En nervös knut bor i min mage. "Knyt upp den då" skrev Jonny i sitt sms. Idiotiskt svar tänkte jag först, men sen när jag tänkte en gång till, så insåg jag att han har ju så rätt. Jag kommer ju aldrig knyta upp den så länge jag drar mig undan och bara väljer att slippa allt som jag tycker är lite jobbigt nu. Jag drar ju bara åt hårdare och hårdare varenda gång. Jag måste allt börja lossa på det lite nu, jag vet att jag klarar det! Lite i taget utan stress, så kommer jag känna den lite mindre för varje dag.

För det har vänt. Stundtals känner jag igen mitt gamla jag igen. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns!! Det liksom vill bubbla över i hela mitt inre när jag känner så. Jag kan inte säga att jag går ner och känner mig "deppig" längre. Blir bara väldigt lätt trött och så denna ångest då... Den är inte ett dugg bättre ÄN, men snart, då ska jag ta tag i den där lilla ångesten med horn med. Men en sak i taget, och jag måste börja med knuten. Dag för dag ska den bli lite lösare och när den är uppknuten så har jag klarat en avsats till!!

Jag kan inte tacka Er alla nog för alla kommentarer och stöttande sms! Även om jag inte har svarat, så är ni och era ord guld värda. För varje gång jag läst något som någon av er skrivit här, på facebook eller via ett sms så har jag lett för mig själv och tänkt på hur gulliga ni är som bryr er!! Det betyder MASSOR!!! Ta hand om Er alla underbara!!

Från botten mot toppen...

Ja, när man väl varit där nere, på botten, finns bara en väg att vandra och det är mot toppen. Jag har börjat. Det är långt dit upp, men jag börjar åtminstone skymta den. Det ser så klart ut där uppe. Inga gråa moln och solen ler. Jag ska dit, även om det tar lite tid så kommer jag fram, så småningom....

Efter diverse turer till olika läkare, olika medicineringsordinationer, slarv från läkare som inte antecknat det dom ordinerat, receptslarv och telefonkö varenda dag eftersom inget av deras slarv hjälpte mig så brast det ordentligt. Jag som trodde jag var på botten insåg att det gick och komma längre ännu längre ner. Tack vare "underbara" vårdcentralen... Ja så efter alla turer orkade jag inte mer.

Det resulterade i att jag blev inlagd. Inlagd på "psyket" klingar ju inte så fint i någons öron, inte ens i mina, så det var väl inte det jag först ville. Men kände sen att jag inte hade något val. Nu skulle jag åtminstone få rätt hjälp. Avdelningen för de med förlossningsdepressioner var full, så jag fick ligga på en för dom som är "allmänt" deprimerade. Man har ju en slags bild hur det ska vara där inne, men så var det inte. Bara vanliga människor som haft det jobbigt på ett eller annat sätt och behöver hjälp med att ta sig upp till ytan igen. Första dygnet bara grät jag, personalen var underbar på alla vis. Jag såg det som ett misslyckande att hamna på "psyket". Nu vet jag bättre. Det var starkt av mig att skriva in mig och be om den hjälp som ingen på vårdcentralen kunde ge mig. Ett misslyckande hade det istället blivit om jag inte skrivit in mig och fått hjälp, för vem vet hur det hade blivit då??

De två nästa dygnen bara sov jag. Jag var så trött. Alla mediciner blev utbytta, många blev insatta. Nu kunde jag slappna av, slippa oroa mig, slippa all jäkla ångest som jag gick omkring med. Jag la min hälsa i personalens händer och bara andades ut... Så trött jag insåg att jag var då. Det var så skönt och få släppa allt och bara vara så där trött och få det ur kroppen. Nu är det viktigaste att jag får sova ordentligt och ta det lugnt för att återhämta mig. Stannade en och en halv vecka sen skrev jag ut mig själv. Dom hade velat ha mig där ett par dagar till, men jag har ju tre barn till som det ska fungera med, så jag fick ta mig hem.

Det som är mest skrämmande med att vara inlagd är att man inser hur många i vårat samhälle som faktiskt mår dåligt. Det kan vara vem som helst. Någon hade jobbat sig "slut", någon hade förlorat sin man, någon fick inte rätsida på sitt liv på grund av arbetslöshet och sjukdom, många var unga, runt 25, men några var äldre och det gemensamma var - de var precis vem som helst. Underbart goa trevliga människor som man önskade allt gott när man åkte hem. Hoppas dom finner sin väg "upp" snart.... Jag tror att de avdelningarna kommer bli mer och mer överbelastade dessvärre i vårat stressiga samhälle. Vi är inte så rädda om oss som vi borde vara. Vi "kör på" och förtränger till kroppen inte håller längre. Det är tragiskt, men sant....

Jag är i alla fall hemma nu, men det är tufft. Min kropp är helt slut, så slut den bara kan vara. Inte en enda energi cell verkar fungera och man får samla alla krafter man har bara för att ta fram frukost och skicka barnen till skolan.... Jag har börjat min vandring upp. Jag kämpar varje dag uppför den långa backe jag har att vandra. Jag börjar fyllas med hopp, hopp om en ljusare framtid. Jag vet att jag kommer upp, men jag vet att det kommer ta tid, men det får det... Och sen när jag kommit dit upp, då ska jag göra allt för att inte komma hit ner igen. Även om det innebär att man får vara egoistisk och sätta sig själv först i vissa lägen, ja då får det bli så. För det gynnar ingen i sin närhet när man mår så här! Jag tror på mig själv, jag måste det. Finns inga alternativ.

Jonny har varit toppen mitt i allt kaos. Han har tagit Ebbe utan att klaga en gång på att det varit jobbigt. Det är skillnad på att vilja göra allt och att måste göra allt. Han verkar vilja och det är otroligt skönt. Han tar nätterna alltid, de gånger han äter på nätterna vill säga. Oftast gör han inte det längre. Han ser till att jag får den vila jag behöver. När jag ser han och Ebbe tillsammans så fylls jag av lugn, för det fungerar så bra. Ytterligare en toppen pappa har tagit ett kliv in familjelivet. Med stora kliv dessutom!

Jag tror på ett lyckligt inre i framtiden, jag hoppas det kommer vara bra nästan varje dag. För har man inga dåliga dagar, så inser man ju inte vilka dagar som är bra. Sen ska jag med kärlek och omtanke visa alla runt mig hur mycket dom betyder för mig!!! För ni, mina nära och kära, betyder allt!! Så med tro, hopp och kärlek ska framtiden bli fantastisk!!

Ångest träsket...

Nya inlägg ekar tomt på denna sidan. Finns en anledning till det. Jag har inte mått särskilt bra. Mår inte bättre nu heller, men jag hoppas det vänder snart. Väldigt snart....

Jag har funderat en del på hur personlig man ska vara i sin blogg. En del kan inte förstå att man skriver vissa saker och varför... Men jag tycker det är upp till var och en. Jag gick tillbaka till mitt första inlägg och läste "Men jag har ett stort behov av att ventilera just nu..." kom också ihåg att det var för att kunna få en möjlighet att förklara mig. Jag är nämligen bäst på att fundera på vad folk tycker och tänker om mig, vad andra säger om mig. Vad folk tycker om vad jag gör och vad alla ska säga om mina val. Den väg i livet jag väljer och ta. Jag lägger mer energi på det än vad som är bra för mig, så därför startade jag den här sidan från början - för att få en chans att förklara mig, för att andra ska kunna lära känna mig som jag är. Den riktiga Jenny. Inte den Jenny som ryktena skapar... Folk antar, folk tycker för man har faktiskt hört att det är så... För det är så vi lär känna folk i den här bygden.... Att faktiskt gå fram och fråga hur det faktiskt är, hur någon faktiskt mår, att fråga hur det går.... Nja, det är inte många som gör, för hur det har varit innan, tillsammans med det som alla säger - Ja det är sanningen för många. Tyvärr...

Därför har jag valt att skriva om vad som händer i mitt inre just nu. Jag är rädd att jag börjar uppfattas som otrevlig i andras ögon. Eftersom jag just nu inte hör av mig till så många. Några vet, några tror att dom vet, men många varken vet eller tror...

Två veckor efter att lilla Ebbe tittade ut så började mitt inre och falla... Sen när Ebbe började skrika hela tiden, föll det ännu mer... Jag tror att det var en vecka där som jag inte kände något. Varken glad eller ledsen. Tror jag fortfarande höll mig över ytan då, även om jag visste var det var på väg. Men jag brukar bita ihop, lägga locket på och gå vidare. Men min tunna började bli väldig full. När jag har börjat tänka efter, så ligger det väldigt mycket där i. För någon gång då och då måste man bearbeta det jobbiga och låta det rinna ut. Låta det göra ont ett tag, för sen blir det bättre. Men jag tycker det är jobbigt när det gör ont, för jobbigt... Så jag har som sagt lagt locket på, förlåtit mer än vad en människa kanske bör förlåta. Men jag tror på snällhet... Men för snäll är tydligen inte bra.

Det började med att jag bröt i hop på BVC. När tårarna väl började rinna, då fanns det ingen hejd på det. Ulrika vågade nog knappt skicka hem mig ensam den dagen. Men ja, jag svalde, torkade tårarna och sa det kändes bättre och knallade hem med en skrikande Ebbe. Men när jag sen började gråta varenda gång jag kom till BVC så tog Carina tag i det hela. Kanske det var dags att gå och prata lite med Lena Lindsten? Jag tycker mycket om Lena och det kändes inte så laddat som om jag skulle blivit skickad till någon i psykolog teamet. När jag väl kom till Lena så hade det gått ganska långt. Fick fylla i ett papper som skulle visa på hur svår min depression var. Svår depression blev svaret...

Deprimerad? Jag? ja lite deppig blir vi ju alla då och då. Inget konstigt med det. Men när hon väl lyfte på det där locket, då insåg jag... Jag kände inte glädje över något. Jag bara grät. Jag orkade inte umgås. Jag hade tappat aptiten. Jag varken ville eller orkade ta tag i något alls. Jag kunde inte sova. Jag blev så arg för minsta lilla. Jag bara orkade inte!!! Ingenting alls... Fick tänka över tanken på medicinering och jag valde efter ett tag att göra det. Så här kunde jag inte gå runt och ha det. Det var varken rättvist för mig eller mina barn. Jag tror jag började i rätt tid. Hade jag väntat en vecka till, då vågar jag inte tänka på hur det hade blivit.

Det är svårt att förklara för andra hur det är när man är så här nere. Jag tror heller ingen "sett" det. Jag har nog varit lite okoncentrerad, haft svårt att följa med i samtal, men jag har ansträngt mig till tusen för att "vara som vanligt" så jag har blivit helt slut sen när jag kommit hem. Herre jisses, man vill ju inte vara annorlunda i denna perfekta värld!! Bara den som själv har varit här, vet hur det är, hur man mår och hur man känner sig. Man får kämpa sig fram timme för timme vissa dagar och bara hoppas man håller ihop till sambon kommer hem. Lena tror att jag har fått en förlossningsdepression, sen ihop med allt gammalt jag har bakom mig, så har det blivit riktigt jobbigt. Mer jobbigt än vad jag någonsin kan förklara.

När man börjar med mediciner blir man dessutom ännu värre. Jag har fått ångest som är fruktansvärt jobbig. Jag hade ingen aning om att man kunde mår så här!! Tänk dig känslan att du ska göra något som är så jobbigt att du verkligen verkligen INTE vill, men du måste tvinga dig att göra det ändå, du vet det men du vill inte. DEN känslan man får i kroppen då, den känslan känner jag hela tiden. Man vill fly, men det går inte... Man vet inte hur man ska hantera det och hur man ska klara nästa timme. Mår illa, svettas, blir nervös, får ont i magen, svårt att andas... Jag tror ni förstår lite vad jag menar. Den känslan är pest, men jag försöker, så gott jag kan.

Grejen är den att jag har sorterat in "de där deprimerande" i ett eget fack. Som dom som är lite svagare än alla andra. Att dom på något vis har sociala problem. JAG VET ATT DET ÄR FEL, men det är nog lite så hela samhället ser på det. Det är inga som pratar om det och om någon äter anti depressiva mediciner så vilar det någon slags "skam" över det. Och inte är det annorlunda nu. Jag har sorterat in mig själv i det facket och tycker att jag är svag och klen som inte klarar av att reda ut livet. Men jag tror - att en dag sväljer inte kroppen mer. Någon gång är det stopp. Mitt stopp kom nu, ihop med förlossnings depressionen. För när jag väl ramlade och föll, då föll jag långt och jag föll fort och jag föll ner på botten. Jag kommer upp på några avsatser vissa dagar. Men jag balanserar tappert på kanten hela tiden och det behövs inte mycket för att jag ska tappa balansen och ramla ner igen. Och det är precis det jag gör, om och om igen...

Frågar ni mig hur jag mår, kommer ni nog få till svar att jag mår bra. För det är ju det jag vill göra. Och sen orkar jag inte säga hur det är. Jag förtränger som vanligt, men nu gör jag det bara tills jag kommer hem och stänger dörren. Sen tillåter jag mig och känna, jag tillåter mig ha ont. Jag vet att jag måste genom det här, en dag vänder det, även om det inte känns så nu. Men det är det som alla säger och jag måste försöka tro dom...

Undertiden finns min sambo här. Han har verkligen växt i mina ögon. Även om han inte förstår hur jag mår, så tar han hand om allt det där som han kan. Han fixar allt det som måste göras varje dag. Han går upp med Ebbe på nätterna och matar, så jag får sova. Han tar Ebbe när han kommer hem, så jag bara får vara. Jag har min syster som förstår mig bättre än någon annan. Hade det inte varit för henne, vet jag inte vart jag hade varit idag. Eftersom läkarna på vårdcentralen sköter min medicinering, så är det en himla tur att jag har henne som möter många som mig i sitt jobb. För det är hon som tipsar på vad det finns, som kan hjälpa mig, så jag åtminstone kan resa mig upp igen när jag ramlat ner. För det är läkarna inte så duktiga på här nere. (undrar om dom är duktiga på något??) Hon är min klippa!! Hon drar upp mig en avsats varje gång och jag är så tacksam att hon finns. Älskar dig syster!! Sen finns även alla nere på BVC. Carina är underbar och en riktig stöttepelare när det är jobbigt. Hon hjälper mig med sådant som inte hör till hennes arbetsuppgifter, för att jag helt enkelt ska slippa ringa runt. Sist men inte minst Lena. Vart vore jag utan henne? Hon har fått mig att våga lyfta på locket och titta ner i den där jäkla tunnan. Jag vet ju att jag måste det och hon får mig att göra det. Varje gång känns det sen lite lättare och det är skönt. Den där fulla tunnan är jobbig och släpa runt på, men målet är att den ska bli lättare allt eftersom, kanske medicinen sätter hjul på den åtminstone, så den inte blir riktigt så tung att dra runt på även om den fortfarande väger lika mycket. Sen är det upp till mig och tömma den, lite i alla fall.

Jag försöker tvinga ut mig och göra saker i lagom dos, för jag tror att det är bra för mig. Jag hänger på och fikar och jag kan när någon frågar, men jag är inte den som tar tag i det hela och frågar, för det orkar jag inte. Helst av allt skulle jag vilja ligga i sängen och sova bort mitt liv tills jag vaknar en dag och känner att jag är bra. För detta är kämpigt. Men jag vet ju att det fungerar inte så. Jag hoppas varenda dag att medicinen ska hjälpa, så jag snart får le åt livet igen. Jag vill leva, jag vill skratta och jag vill njuta av det. Kanske jag gör det i morgon, det är i alla fall vad jag hoppas på....

JAG HATAR ATT MÅ SÅ HÄR, JAG VILL BARA VARA JAG - NU!!!!!