Ute är det vitt. Jätte vitt. Jätte fint. Här inne är det lite gråare. Men inte så grått som innan, det börjar ljusna. Sakta men säkert ljusnar det lite mer för varje vecka. Det är i alla fall inte så svart som det var ett tag.
Jag försöker tänka positivt. Så fort jag börjar fundera på hur jag mår, tänker jag om. När jag känner att ångesten är på intåg så tänker jag att det är inte på riktigt. Kroppen bara luras. Så långt det går, så tänker jag om.
Jag har suttit nu på förmiddagen och läst Lindas blogg och det ger ju en ett helt annat perspektiv på livet. Jag tänker på henne och det gör ont i hela mig. Jag har inte ens orkat mig ut efter jul sakerna än, har varken haft lust eller ork. Hon skulle göra allt för att få vara hemma och plocka och pyssla. Då blir jag så arg på mig själv!! Jag har så mycket glädje omkring mig och så mycket liv omkring mig, som bara väntar på att jag ska greppa tag i det igen. Det gamla ordspråket får en att tänka efter - Lev idag, i morgon kan det vara för sent - är ju så sant. Jag glömmer bort det lite väl lätt ibland bara...
Det är juletider, familjens tider. Vi ska vara rädda om varann, uppskatta varann, uppskatta livet, leva och älska!!
Ja som sagt, det går mot juletider och idag går alla mina tankar till den familj som inte vet hur deras jul kommer se ut. Jag tänker på Linda, jag tänker på hennes barn och hennes man. Som sagt, man ser på livet från ett helt annat perspektiv när man får ett inblick i deras... Detta är svårt att skriva om, konstigt vore väl annars, finns ju inga ord i världen som räcker till det hemska som händer henne. Så det får helt enkelt sluta här idag, men tankarna på familjen fortsätter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar