Snart är det här, det nya året. 2011. För mig står 2011 för det året när jag kommer hitta min balans i livet. Det året när jag ser livet med nya ögon. Det året som innehåller livets hemlighet - allt kommer bli bra!
När jag tänker tillbaka på året som gått, så är det med blandade känslor. Det har varit toppar men väldigt mycket dalar, tyvärr... Jag kan i stort sett ganska tydligt dela in årets fyra kvartal med varsin tydlig rubrik.
Januari - Mars. Månaderna fyllda med oro. Det var tre oroliga månader, som mest bestod av tankar som vad andra skulle tycka och tänka om min graviditet, det var då huvudvärken tog fart på riktigt. Jag och Jonny flyttade ihop och allt var mer eller mindre upp och ner. Massor av tankar om hur framtiden skulle se ut. Jag hade svårt av att njuta av min graviditet de här månaderna. Men det var också då jag började berätta och jag kunde med det släppa min oro, för så många sa att det var roligt och att de var glada för min skull. Att det skulle ordna sig. Blev sjukskriven i Mars och jag bestämde mig - andra får tycka vad dom vill, detta är mitt liv och mina val och det var dags att börja njuta. Jag bar ju ett liv inom mig, livet största gåva, klart jag hade rätten att njuta!
April - Juni. Huvudvärk och soffliggande. Jag tror aldrig jag har haft så ont i huvudet som jag hade dessa månader! Varannan dag var jag liggande med kall handduk på pannan och slutna ögon medan det bankade och bultade innanför pannbenet. Samtidigt som jag började få mage och ville njuta, så gjorde huvudet bara mer och mer ont.
Juli - September. Ebbe kom till världen! Slutet av graviditeten. Huvudvärken blev bättre och jag kunde, trots den olidliga värmen, njuta av min mage och alla vilda sparkar. Så kom Ebbe, lyckan borde vart total. Men samtidigt som jag var glad över Ebbe, så drabbades jag av den ena sjukdomen efter den andra. Ebbe bara skrek och skrek, otröstligt. Ju mer han skrek, desto mer dalade jag. Sömnbrist under hela graviditeten hade satt sina spår. Sömnbrist ihop med alla hormoner och allt jag hade med mig i min "ryggsäck", gjorde att jag dalade så långt ner att jag inte trodde det någonsin skulle finnas något ljus inuti mig igen. Jag bara grät och grät när jag var ensam hemma. Ebbe bara skrek och skrek. Jag orkade ingenting, inte ens plocka ur diskmaskinen, allt kändes så hopplöst. Den enda "toppen" jag hade denna tiden var just när han föddes. Sen när jag föll, då föll jag fort. De veckor när Emil, Måns och Maja var hemma, det var de veckor som fungerade. Den andra veckan var det för tomt. Jag kunde känna för mycket.
Oktober - December. Från botten mot toppen. Början av denna perioden var jag långt ner. Lades in på psyket. Ökade på mina mediciner. Gick upp 10 kg på tre veckor!! Ångest, ångest och ångest. Trodde ingen människa kunde ha så mycket ångest. Värsta jag någonsin har upplevt. Men slutet av denna period började det också och vända. Jag är nu på väg mot toppen. Även om det är går väldigt brant uppför ibland, så går det trots allt uppåt. Jag vet när det var som värst, då ifrågasatte jag livet. Nu förstår jag inte hur jag kunde känna så?? Det om något betyder väl att jag är på rätt väg. Jag har massa att leva för omkring mig. Mina barn, min sambo, min familj, mitt liv...
Även om det varit så mycket dalar detta året och att det varit så deppigt och ångestfyllt, så har jag ändå blivit rikare. Jag förstår andra i min situation mycket bättre, jag vet att det går att ta sig upp igen (eller jag intalar mig det för jag är inte där än), jag uppskattar saker omkring mig mycket mer, uppskattar lättare dagar otroligt mycket. Sådana dagar som man alltid tagit för givet. Innan var det dom dåliga dagarna jag kom ihåg i efterhand, nu är det tvärtom, det är dom bra dagarna som jag lägger märke till och kommer ihåg. Det är dom som är betydelsefulla och som jag väntar på hela tiden. Och när dom väl dyker upp, då är det bara så fantastiskt skönt och leva! Det man glömmer så lätt är att det inte alltid är självklart att vara lycklig!
Jag mår inte riktigt som jag ska än, litar inte på att jag "klarar mig själv" ute på egen hand. Blir nervös, orolig och rädd när jag ska göra något, vilket gör att jag i de stunder får ta lite extra medicin. Men jag tar hellre extra medicin och gör det som är tänkt och kommer ut bland folk, istället för att låta bli medicinen och stanna hemma. För jag skulle lätt bli folkskygg av det här, det känns ganska väl. Men sen finns det vissa gånger som jag helt enkelt får stanna hemma och låta bli medicinen. Som tex julfesten med jobbet. Jag mådde så dåligt hela dagen över den där festen, samtidigt som jag så himla gärna ville. Var ett nervrak innan jag kom iväg. Tog extra medicin och skulle så klart skippat alkoholen. För när jag mådde som jag gjorde och inte medicinen hjälpte så tog jag mig ett (läs: många) glas vin i stället, för att slippa den där oron i magen. Vilket inte var någon bra kombination... Så jag kommer undvika fester tills jag mår bra, eller helt enkelt avstå alkohol. För jag har inget stopp när det gäller det och ännu värre är det nu. Jag har struntat i att ha ångest över den festen. Jag kan inte gå runt och må dåligt över det. Har så mycket annat och som jag mår dåligt över. Det jag kan göra, är att se till att det inte händer igen.
Jag brukar aldrig ge några nyårslöften. Tycker hela iden är ganska löjlig. Men i år ska jag faktiskt göra det. Jag är skyldig mig själv att ta tag i vissa saker... Men för att 2011 ska bli ett bra och ljust år ska jag lova mig själv några saker.
1. Jag ska ta hand om MIG mer. Det finns ett JAG som måste vårdas och tas hand om, för jag tänker aldrig falla tillbaka dit ner igen.
2. Jag ska ta hand om min kropp bättre. Den kan inte misskötas som den gör nu. Jag behöver inte bli smal, men jag kan inte se ut som jag gör nu. För hälsans skull så är jag skyldig mig det. Jag är skyldig mina barn det...
3. Jag ska fortsätta och jobba med min självkänsla. Den måste stärkas och efter det underhållas. Det gäller bara att lära sig att "jag duger gott och väl precis som jag är, det räcker bra med att bara vara jag".
Så med detta väntar jag nu på att klockan ska slå tolv och mitt nya år ska börja. Jag säger hej då till 2010, som har varit ett innehållsrikt år på många vis. Året jag blev mamma till ytterligare ett underbart barn, året jag föll men reste mig igen, året med en riktig vinter, året med en tok varm sommar. Året jag blev sambo med Jonny och året då Jonny blev pappa för första gången. Året mina barn blev ytterligare ett år äldre och börjar nu bli stora på riktigt.
Jag tror att 2011 kommer bli fantastiskt! Hela livet väntar på mig och nu är det dags att börja leva igen. Min svacka har varit och jag har lärt mig mycket av det. Nu är det dags och se framåt och ta nya tag. Livet lever inte av sig själv, inte alltid i alla fall.
Gott nytt 2011 alla mina underbara vänner!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar