Ja idag är första dagen på resten av mitt liv. Inget får en att tänka på livet så här mycket, som efter man har varit där nere på botten. För där nere finns ingen framtid, inga känslor, ingen ork, inget liv, inget glatt, inget alls... Allt är bara en enda gråskala. Man bara överlever. På något sätt försöker man göra det, en dag till, en timme till... Alla orkar inte ens en minut till. Som tur var kom jag aldrig så långt ner, att jag började ifrågasätta om livet ens var värt att leva. För leva ville jag. Fanns inget jag hellre ville! Leva och må bra. De sista dagarna när det var som värst, ville jag bara ta en sömntablett tidigt på kvällen så jag fick sova, för jag orkade inte vara vaken.... Men någon tanke på att jag inte ville leva, det fanns aldrig - och det är jag så oändligt glad över, att jag inte lät det gå så långt. För då hade vägen tillbaka varit ännu längre...
Idag är det dags för att ta sig upp en avsats ytterligare. Första dagen jag är ensam hemma med Ebbe. Första dagen Jonny jobbar. Första dagen då jag inte kan sätta mig själv först om jag skulle behöva det... Jag har haft gott om ångest på morgonen, vill helst inte vara ensam hemma. Jag vet att jag klarar det, jag vet att jag fixar det nu, men känslan gnager ändå. En nervös knut bor i min mage. "Knyt upp den då" skrev Jonny i sitt sms. Idiotiskt svar tänkte jag först, men sen när jag tänkte en gång till, så insåg jag att han har ju så rätt. Jag kommer ju aldrig knyta upp den så länge jag drar mig undan och bara väljer att slippa allt som jag tycker är lite jobbigt nu. Jag drar ju bara åt hårdare och hårdare varenda gång. Jag måste allt börja lossa på det lite nu, jag vet att jag klarar det! Lite i taget utan stress, så kommer jag känna den lite mindre för varje dag.
För det har vänt. Stundtals känner jag igen mitt gamla jag igen. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns!! Det liksom vill bubbla över i hela mitt inre när jag känner så. Jag kan inte säga att jag går ner och känner mig "deppig" längre. Blir bara väldigt lätt trött och så denna ångest då... Den är inte ett dugg bättre ÄN, men snart, då ska jag ta tag i den där lilla ångesten med horn med. Men en sak i taget, och jag måste börja med knuten. Dag för dag ska den bli lite lösare och när den är uppknuten så har jag klarat en avsats till!!
Jag kan inte tacka Er alla nog för alla kommentarer och stöttande sms! Även om jag inte har svarat, så är ni och era ord guld värda. För varje gång jag läst något som någon av er skrivit här, på facebook eller via ett sms så har jag lett för mig själv och tänkt på hur gulliga ni är som bryr er!! Det betyder MASSOR!!! Ta hand om Er alla underbara!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar