Ja man kan ju säga att det här är dagens gåta. Vad går så fjäderlätt uppåt utan ansträngning och så trögt när det går neråt, så man får fasiken kämpa varenda timme???
Vikten så klart... Den där jäkla vikten. En av de nyinsatta medicinerna som gör att ångesten ska minska och som gör att jag sover bättre på nätterna, gör tyvärr också att jag äter likt en.... tja, skogshuggare?? Eller han världens starkaste man kanske, som var med i let´s dance? Vi kanske kan jämföra vårat födointag, med enda skillnaden att hans intag, säkerligen, är det mesta nyttigt intag och så är det inte alltid här. Eller - så är det nästan aldrig här. Medicinen gör att jag är konstant hungrig, att det inte finns någon botten, att jag aldrig blir mätt. Kroppen tror på något vis att jag håller på att svälta hela tiden, och det är jobbigt.... Jag som hade kämpat mig ner så duktigt gick upp dom dubbelt så fort och två kilo till.... Suckar tungt när jag skriver och pausar för att stoppa in ytterligare en ullareds kola i munnen?? Märkligt hur hjärnan, ögat och känslan sammarbetar ibland. Eller inte samarbetar mer i detta fallet... Allt verkar fungera omvänt i min kropp just nu. MEN, som vanligt, en sak i taget... Det är lite som att välja mellan pest eller kolera? Ångestfylld, sömnlös och mindre hungrig eller ångestfri, utvilad och matdesperat???
Finns inget val här, för jag har fler än mig själv att tänka på. Först ska jag få vardagen att fungera, må bättre och få mer ork, sen (läs:nu) ska jag käka upp kolorna och SEN börjar jag om med vikten igen... o då jäklar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar