Oförstående...

Just nu kan jag tyvärr inte skymta solen, tråkigt nog...

Jag förstår verkligen inte hur vårdcentralen fungerar. Jag är alltid den snälla patienten som låter mig vänta och inte kräver och är påstridig. Jag tycker att när jag har sagt och förklarat mitt problem, så ska dom finns där för att hjälpa. Men det är tydligen inte så. Måste man skälla, vara arg och kräva för att få någon som hjälper?? Ja gjorde det idag, jag Jenny Lindén har ringt och skällt (!), men tror inte det heller hjälper, det känns inte så i vilket fall...

Det var ju så allt startade, att jag inte fick den hjälp jag behövde. Jag ringde och ringde och ringde... Men vad hjälpte det? Olika läkare, olika svar, miss i journalen och diverse turer - det var ju det som gjorde mig så dålig, att jag tillslut fick läggas in. Ja när jag själv sa att ni får skicka mig vidare nu för jag får ju ingen hjälp av er, det var ju då jag fick till svar "ja vi känner att inte vi kan göra mer för dig mer här heller nu". Nej, det förstod ju jag med, men vad ska man göra då?? Hjälp mig! Jag har ju aldrig varit i den här karusellen innan och när man redan mår dåligt, är det inte lätt och vara påstridig.

Det var ju därför jag valde att läggas in när dom tyckte att det var det som behövdes, för att få den hjälp jag behövde, för att få en chans att återhämta mig, men när jag väl skrevs ut därifrån, ja då börjar vi om från noll igen.

Jag har så mycket frågor om min medicinering, men jag har ingen jag kan fråga - märkligt nog. Ringer jag till Ryhov får jag svaret att jag ska ringa till vårdcentralen. Ringer jag vårdcentralen säger dom att dom ska ringa tillbaka, eftersom dom inte har någon ansvarig läkare till mig där heller OCH att dom inte fått någon remiss från psyk i jönköping, vilket dom borde fått om jag skulle tillbaka till den där förbannade vårdcentralen. Men ingen ringer tillbaka och jag ringer igen. Men då ska dom kolla vad den förra sköterskan har sagt och så säger dom åter igen "hon ringer dig imorgon" ja visst, gör det... jag har ju hört det innan, det betyder inte ett skit för mig att få det svaret. Känns det bättre nu frågade hon idag, efter ytterligare ett samtal med det svaret... Nej det gör det inte, inte alls, för det svaret har jag fått innan och ingen har ringt så det känns inte ett skit bättre, men vad ska man säga?? Jag sa som jag kände -nej, det gör det inte och vi får väl se om någon ringer imorgon...

Jag har ringt både avdelningen som jag var inlagd på och vårdjouren. Alla säger samma sak - en uppföljning borde vara inbokad av ansvarig läkare för att se hur det fungerar med mediciner och hur jag mår osv. Dessutom har min psykolog kollat upp hur det ska fungera när man har behandlats för förlossnings depression. Då ska man inte skickas tillbaka till allmänläkare på vårdcentralen, utan följas upp av en psykriatiker. Det står klart och tydligt men ingen verkar förstå. Hon har både ringt och mailat psyk på ryhov, men får inga svar. Jag ringer, men får inga svar. Vad ska man göra??? Detta är helt galet sjukt och jag vet snart inte vart jag ska vända mig. Hur kan det inte finnas någon som är ansvarig?? Jag var ju faktiskt så dålig att jag till slut fick läggas in, så hur vågar dom bara låta mig gå här hemma och må dåligt, med tusen frågor, och fortsätta ringa runt och runt utan svar???

Så idag har jag en riktigt tung dag igen. Orkar ingenting, orkar inte ta tag i något, har ingen matlust, vill bara gråta. Jag försöker och försöker vara positiv, jag försöker se solen, jag kämpar mot toppen men just nu är det väldigt slirigt, har åkt ner en bra bit igen och känner mig så maktlös, så matt.... För nu vet jag inte hur jag ska fortsätta, vart jag ska vända mig. Ska man behöva åka in till psykakuten IGEN, bara för att ingen tar tag i det hela? Inte konstigt i så fall att dom är överbelastade... Ett mail ska gå från den här uppgivna tjejen till chefen där inne. Det kan jag lova, för jag tycker detta är skamligt. Tänker på alla dom som mår värre än mig. Måtte inte dom ha samma bekymmer med vården som jag har!

Det finns inga alternativ mer än att fortsätta kämpa mig uppåt, idag är det bara så himla jobbigt. Jag hoppas jag får nytt fotfäste när jag vaknar imorgon....