Från botten mot toppen...

Ja, när man väl varit där nere, på botten, finns bara en väg att vandra och det är mot toppen. Jag har börjat. Det är långt dit upp, men jag börjar åtminstone skymta den. Det ser så klart ut där uppe. Inga gråa moln och solen ler. Jag ska dit, även om det tar lite tid så kommer jag fram, så småningom....

Efter diverse turer till olika läkare, olika medicineringsordinationer, slarv från läkare som inte antecknat det dom ordinerat, receptslarv och telefonkö varenda dag eftersom inget av deras slarv hjälpte mig så brast det ordentligt. Jag som trodde jag var på botten insåg att det gick och komma längre ännu längre ner. Tack vare "underbara" vårdcentralen... Ja så efter alla turer orkade jag inte mer.

Det resulterade i att jag blev inlagd. Inlagd på "psyket" klingar ju inte så fint i någons öron, inte ens i mina, så det var väl inte det jag först ville. Men kände sen att jag inte hade något val. Nu skulle jag åtminstone få rätt hjälp. Avdelningen för de med förlossningsdepressioner var full, så jag fick ligga på en för dom som är "allmänt" deprimerade. Man har ju en slags bild hur det ska vara där inne, men så var det inte. Bara vanliga människor som haft det jobbigt på ett eller annat sätt och behöver hjälp med att ta sig upp till ytan igen. Första dygnet bara grät jag, personalen var underbar på alla vis. Jag såg det som ett misslyckande att hamna på "psyket". Nu vet jag bättre. Det var starkt av mig att skriva in mig och be om den hjälp som ingen på vårdcentralen kunde ge mig. Ett misslyckande hade det istället blivit om jag inte skrivit in mig och fått hjälp, för vem vet hur det hade blivit då??

De två nästa dygnen bara sov jag. Jag var så trött. Alla mediciner blev utbytta, många blev insatta. Nu kunde jag slappna av, slippa oroa mig, slippa all jäkla ångest som jag gick omkring med. Jag la min hälsa i personalens händer och bara andades ut... Så trött jag insåg att jag var då. Det var så skönt och få släppa allt och bara vara så där trött och få det ur kroppen. Nu är det viktigaste att jag får sova ordentligt och ta det lugnt för att återhämta mig. Stannade en och en halv vecka sen skrev jag ut mig själv. Dom hade velat ha mig där ett par dagar till, men jag har ju tre barn till som det ska fungera med, så jag fick ta mig hem.

Det som är mest skrämmande med att vara inlagd är att man inser hur många i vårat samhälle som faktiskt mår dåligt. Det kan vara vem som helst. Någon hade jobbat sig "slut", någon hade förlorat sin man, någon fick inte rätsida på sitt liv på grund av arbetslöshet och sjukdom, många var unga, runt 25, men några var äldre och det gemensamma var - de var precis vem som helst. Underbart goa trevliga människor som man önskade allt gott när man åkte hem. Hoppas dom finner sin väg "upp" snart.... Jag tror att de avdelningarna kommer bli mer och mer överbelastade dessvärre i vårat stressiga samhälle. Vi är inte så rädda om oss som vi borde vara. Vi "kör på" och förtränger till kroppen inte håller längre. Det är tragiskt, men sant....

Jag är i alla fall hemma nu, men det är tufft. Min kropp är helt slut, så slut den bara kan vara. Inte en enda energi cell verkar fungera och man får samla alla krafter man har bara för att ta fram frukost och skicka barnen till skolan.... Jag har börjat min vandring upp. Jag kämpar varje dag uppför den långa backe jag har att vandra. Jag börjar fyllas med hopp, hopp om en ljusare framtid. Jag vet att jag kommer upp, men jag vet att det kommer ta tid, men det får det... Och sen när jag kommit dit upp, då ska jag göra allt för att inte komma hit ner igen. Även om det innebär att man får vara egoistisk och sätta sig själv först i vissa lägen, ja då får det bli så. För det gynnar ingen i sin närhet när man mår så här! Jag tror på mig själv, jag måste det. Finns inga alternativ.

Jonny har varit toppen mitt i allt kaos. Han har tagit Ebbe utan att klaga en gång på att det varit jobbigt. Det är skillnad på att vilja göra allt och att måste göra allt. Han verkar vilja och det är otroligt skönt. Han tar nätterna alltid, de gånger han äter på nätterna vill säga. Oftast gör han inte det längre. Han ser till att jag får den vila jag behöver. När jag ser han och Ebbe tillsammans så fylls jag av lugn, för det fungerar så bra. Ytterligare en toppen pappa har tagit ett kliv in familjelivet. Med stora kliv dessutom!

Jag tror på ett lyckligt inre i framtiden, jag hoppas det kommer vara bra nästan varje dag. För har man inga dåliga dagar, så inser man ju inte vilka dagar som är bra. Sen ska jag med kärlek och omtanke visa alla runt mig hur mycket dom betyder för mig!!! För ni, mina nära och kära, betyder allt!! Så med tro, hopp och kärlek ska framtiden bli fantastisk!!