... eller möjligtvis besviken? Jag har nog varit alla tre idag. Först blev jag bara så ledsen och ödslade en timme med min dyrbara tid av att gråta. Sen blev jag arg! Vem har rätt att döma mig och mitt liv??? Nu är jag bara grymt besviken. För det finns tydligen dom som känner att dom har rätt, och vågar, sparka på den som redan ligger... Det har väl bäst effekt då, antar jag...
Fördelen, och nackdelen, med att blogga är att man fritt kan härja med sina tankar, funderingar och sitt tycke om saker och ting. Eftersom man kan göra det om ting kan man ju också göra samma sak med personer och relationer. Både om dom man tycker om och tycker mindre bra om, kanske rentav tycker riktigt illa om. Jag vet, för jag har gjort det jag med. Det är väl lite meningen med att blogga, att på något sätt ventilera sina tankar och känslor, så det är väl inget konstigt med det. Men när folk blir ledsna och sårade, blir trampade på, då tycker jag att det har gått för långt.
Kanske man inte gör det med mening alla gånger. Men ibland är det just det som är meningen, att personen ska läsa och på så sätt se vad den andra tycker och tänker. Men jag tycker man ska tänka sig lite för, för vissa saker kan rentav bli elaka. Och vem vill medvetet vara elak?? Visst man kan gå med inställningen att "tar personen åt sig så är det dens problem, jag har inte skrivit vem det gäller" Men det är ju ännu mer skrämmande - att man inte bryr sig!! Man kan så lätt gömma sig bakom att skriva den/det/dom/han/hon/andra/X ect. Då kan man rensa sitt samvete och säga att det inte handlade om någon alls. Man har ju inte skrivit vem det gäller.
Jag känner mig i alla fall påhoppad av en person. Jag väljer och beskriva personen som X. På så vis har jag gjort samma sak. Har inte pekat ut någon men hoppas personen tar åt sig OM det nu var mig det handlade om. Var det inte om mig, så skriver jag för/åt den det var, för vissa saker kan man hålla för sig själv. Visst, jag väljer om jag vill läsa eller inte. Jag har ju känt mig "påhoppad" någon gång innan. Men jag trodde inte personen var sån... Elak. Jag har ju tyckt om att läsa den bloggen för den har ju fallit mig i smaken. Men nu smakar den illa....
Som sagt, när man har fått en förlossnings depression, så mår man inte särskilt bra. Jag som i vanliga fall tänker tok för mycket om vad andra säger och tycker om mig, gör det ännu mer nu. Fast jag vet att jag inte ska... Omedvetet gör jag det ändå och jag tar illa upp. Jag vill ju bara vara en vanlig snäll mamma som älskar sina barn. Är det så konstigt? Men jag balanserar på kanten hela tiden och vad som helst kan få mig att vippa över. Det behövs inte så mycket. Så idag grät jag en timma, just bara för detta som jag känner som ett påhopp.
Min väg hit, där jag är i dag, har sannerligen vara krokig, det skrev jag redan i mitt första inlägg på bloggen. Men det har ju resulterat i något alldeles underbart! En liten vacker människa som jag, precis som mina andra barn, aldrig skulle ångra!! Det har ju berikat mitt liv ännu mer. Jag tror att allt har en mening. Hur kan det vara så svårt att tro att personer växer ihop. Ett barn kan få vem som helst att mogna och börja inse vad som egentligen är viktigt. Sådant som man kanske inte har sett innan. Är det därför, är det någon slags avundsjuka, för att inte X har lyckats med det? Eller vad är problemet? Hur kan allt va ett så stort problem att X har rätten att såra? Jag förstår inte. Men det är kanske inte meningen. Uppenbart bryr sig X allt för mycket, varför skulle ämnet annars komma upp. Ja, jag tar åt mig och jag blir ledsen. Jag gråter och sen blir jag arg, på mig själv framför allt. Varför bryr jag mig för??
Men saken var den att jag en gång tyckte väldigt mycket om X. En jätte go person. Oavsett vad X skulle göra för val i livet och vilken väg X än skulle ta, så skulle jag ändå respektera det, oavsett om jag inte förstod. För tycker man bra om någon så är det ju sådan man måste vara. Så jag har väl insett nu att X aldrig tyckt om mig. Jag var bara en liten (eh...stor) docka med trådar man kunde dra i för att få andra att bli arga och reagera. Tydligen. För även om man inte förstår, så respekterar man folk man tycker om. Det är deras liv och deras val.
Jag har läst mycket nu om självkänsla. En person kan ha ett väldigt bra självförtroende men väldigt låg självkänsla. Det yttrar sig bla i att skryta om sig själv och sitt eget liv och klanka ner på andra. Så kan det vara det som är problemet? Jag har ju insett att jag har väldigt dålig självkänsla, om jag nu ens har någon. Det är nog delvis därför jag har förlåtit så mycket i mina dagar. Det har ju haft sin mening det med, för annars hade ju inte underbara Ebbe funnits. MEN - jag klagar inte på andra och hur de lever sina liv. Jag tycker inte jag har rätten att göra det! Men X:s liv kanske är så förbannat perfekt att alla andras liv är skit. Det kanske bara X väg som är den rätta. Kanske är inga andra ett skit värda än X och X:s närmaste. Det är i alla fall den känslan jag får. Har man inte rätt kläder, rätt vänner och rätt liv är man ingenting värd. Eller?
Mitt sista tillägg är att jag har INTE påverkats av någon annan att tycka så här. Det kommer säkert komma ett inlägg om folk som tar åt sig får skylla sig själva att det är X åsikter och så tycker X. Men för mig är det samma sak som - Jag bryr mig bara om mig och skiter i andra. Som sagt jag har tyckt mycket om X och försvarat X handlingar och val, hela tiden, tills idag. Nu går jag helt på den som skulle kunnat påverkat mig. För i slutändan har jag nu insett att den personen hade rätt. Sparka på den som redan ligger, för den är ingenting värd - det är, tyvärr, min känsla idag.
Med rätt personer i sin omgivning är X säkert den goa person som jag trodde X var. Men jag är tydligen inte den personen, för jag står inte för samma saker och tycker inte likadant som X. Antar att det är därför X ser mitt liv som ett misslyckande. Men nu ser jag att det var jag som faktiskt vann! Mitt liv har bara blivit rikare, när jag gav det en chans. Att jag fick en förlossningsdepp har inget med det att göra. Det kan drabba vem som helst, även dig...
ps. Man väljer inte alltid väg själv, ibland väljer livet åt en, det är nu bevisat att det kan bli jäkligt bra ändå... ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar