Jag hjärta Cymbalta

Ja just nu är jag evigt tacksam för medicinen cymbalta! Det var den som fick mig över ytan igen. Den som gjorde att jag fått mina krafter tillbaka, det är den som har hjälpt upp mig till den nivån där jag kan le igen, att verkligen få känna att jag lever och att jag mår bra!

Tiden som har gått har varit hemsk. Jag har inte kunnat njuta så mycket som jag hade velat. Så här i efterhand så kan jag inte förstå varför dom inte bytte mina mediciner tidigare och jag kan verkligen inte förstå att dom gav mig den där hemska "vikten rusar i topp"medicinen. Varför bytte dom bara inte från början när dom såg att jag inte blev bättre? Så mycket tid jag hade sparat som jag känner nu bara runnit förbi mig. Men försöker se en mening med allt som händer, för då blir det lite lättare att acceptera på något vis. Jag har väldigt länge stått på kanten, men bara inte velat inse det. Så jag hade nog hamnat "där nere" förr eller senare i alla fall. För att inse att man inte kan slarva med sitt "jag" och sin kropp hur mycket som helst.

Jag har fått börja se med andra ögon. Just nu känns det som att jag är nybörjare i mitt eget liv. Jag måste tänka om, lära om, ta hand om livet och dess innehåll. Allt som är viktigt ska jag ta hand om, sånt som sliter får gå bort. Jag måste sålla bland livets innehåll precis som vi alla ibland måste göra.

I dagens stressiga samhälle är jag förvånad över hur många som överlever med hälsan i behåll och med lyckan kvar i sin hand. Så många krav vi ska leva upp till. Vi ska vara ambitiösa och prestera bra på våra jobb, vi ska ha ett fint hem, vi ska va en bra sambo/fru, vi ska va bra på att vara mamma, vi ska laga hemlagad mat som är nyttigt för våra barn, vi ska hinna träna och ta hand om oss själva och hela tiden ska vi vara glada och "må så bra så", när någon frågar. Vem klarar allt detta och fortfarande kan sätta sig i soffan och bara va och njuta av det vi har omkring oss?? Inte jag i alla fall. Det får helt enkelt va lite damm i hörnen och hellre mysa med barnen, jag hoppar över och tycka att allt är så himla bra hela tiden och tillåter mig nu att känna... Jag letar efter sådant som gör mig glad och lycklig och försöker från och med nu att ge sjutton i hur andra ser på mig. Jag är jag, det är ju inte så att jag har något att välja på. Däremot kan jag välja hur jag vill vara, inte hur jag tror att andra vill att jag ska vara. Det är jag nämligen ganska bra på ibland...

Jag jobbar vidare med min självkänsla och upptäcker nya saker om mig själv varje dag. Sådant jag inte sett innan, som har blivit en del av mitt nya jag. Jag ska lära om, stärka mig själv, uppmuntra mina barn, försöka vara glad åt allt vi har omkring oss! Detta är vårat liv, våra jag, och nu är det dags att börja leva - på riktigt!!

Jag hoppas att det ska hålla i sig nu, att jag får fortsätta vara glad. Fortsätta känna det där som har börjat bubblat inom mig. Glädjen. Klart att det kommer komma svackor, men ju fler toppar jag kommer få, desto mer kommer jag klara av svackorna eftersom jag då vet att dom försvinner. På botten har jag varit och dit vänder jag inte igen!