Idag är en sån där seg evighets söndag. Gnäll och bråk mellan syskonen. En av sönerna reter gallfeber på sin mamma genom och säga emot allt jag säger. Märkligt det där... Efter dessutom en ganska jobbig natt så är tålamodet = NOLL!!
Jag ligger ju dessutom på gränsen hela tiden med mitt mående och lite störd sömn gör att jag redan balanserar igen. Sen allt bråk och gnäll... Nja det gör inte saken lättare direkt. Det gör att jag känner mig som en misslyckad mamma rätt igenom! Jag vet att det är så här för alla ibland/emellanåt/nästan alltid/varenda dag... Men vissa dagar orkar jag bara inte. Som idag. Barnen har en massa läxor att göra (mera bråk) och jag orkar inte... inte idag. Men jag fick visst inte bara ändra läxdagar hur som helst så det är väl bara och bråka på...
Jag skulle väl säkert behöva ut och gå, eller träna, eller bara göra något. Men jag orkar inte. Skallen bultar och ångesten dyker upp titt som tätt. Fastän vädret är fantastiskt utanför fönstret så varken vill eller orkar jag ta mig för någonting... Jag hatar när det är så här, när man bara går och väntar på kvällen, för det är ju livet jag väljer bort på något sätt. Det är ju nuet man ska ta tillvara på och jag blir så besviken när nuet inte fungerar för mig.
Igår såg vi på "I rymden finns inga känslor". Lite udda film om en kille som har Asberger. Han tycker inte om när någon tar på honom bla. Gör någon det så liksom bara knuffar han bort dom. Ibland känner jag att man skulle vara lite mer sån, markera starkt vad som är ok och inte. För ofta biter man ju bara "ihop" och finner sig i det mesta. I längden tär det på självkänslan. Nu menar ju inte jag att man behöver vara så drastisk som han och knuffa bort någon så rejält som han gör. Men att bara säga stopp ibland, detta funkar inte för mig, ja det tror jag vi alla skulle behöva ibland. Men när det gäller barnen så spelar det tydligen ingen roll vad man säger, idag lyssnar dom inte ändå...
Detta gör också att jag blir nervös inför veckan som kommer. Förra veckan när jag var ensam hemma med alla barnen så slutade det ju med att jag trilla ihop i hallen en morgon, när det helt enkelt blev för mycket för mig. Ursh, det var läskigt. Kommer jag orka denna veckan? Jag hoppas verkligen att jag är lite starkare och orkar, för jag vill bli mitt gamla jag igen - NU helst. Jag väntar och väntar. Tänker positivt, fastän det är grymt svårt ibland. Men idag är det sannerligen inte den bättre dagen, men den kommer nog i morgon.
Imorn ja, då ska jag fika med trevliga vänner i kyrkans hus. DET ska bli riktigt trevligt. Sen har min dopklänning kommit tillbaka som jag sydde till Emil och rosetterna ska bytas, Ebbe ville visst inte ha rosa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar