I väntrummet... Det gråa!

Ett inlägg från en anteckning "på plats"

Så sitter man här igen. I det grå väntrummet och känner sig utelämnad, mer än någonsin. Just bara det att man vet att man ska vända ut och in på hela sitt inre om en stund gör det ännu värre. Sånt är jobbigt. När jag väl tittar mig ordentligt omkring så är det inte så grått. Men det känns grått. Vet inte varför just psykakuten och allt som har med det och göra är så svartmålat, eller i detta fallet grått. Jag har väl nyanserat upp det lite i alla fall eftersom jag vet att dessa jobbiga besök leder någon vart, att det faktiskt hjälper. Men vitt, nej det kommer det nog aldrig bli. Inte ens med vitmålade väggar, vitmålade möbler, vita lampor och massor av fönster – så kommer det aldrig att bli vitt.

Fast jag sitter här själv, så dömer jag, och jag hatar att jag gör det för det innebär ju att andra sitter och dömer mig. Eller? Vem som helst kan hamna här, i stort sett. Klart att vi som faktiskt sitter här är mer mottagliga eller fått utstå mer än vad andra har, men ändå. Man tänker sig att här ska sitta missbrukare, konstiga udda människor och människor med tydliga diagnoser. Men här i väntrummet sitter jag och en man som ser ut som vem som helst och varför skulle vi vara annorlunda. Vi har förmodligen prövats lite väl hårt i livet bara. Eller så kanske det är vi som är annorlunda men inte vill inse det?

Snart är det min tur. Jag är rädd att jag inte får det hjälpen jag behöver. Vad förväntar jag mig? Jag förväntar mig ett medicinbyte. Ngt som stillar min ångest tills jag mår bättre, något som hjälper mig med min gräsliga huvudvärk, ngt som gör att jag orkar med livet. Får tillbaka min energi och livslust igen. Vart hittar man medicin mot det? Jag vet inte vad som händer nu. Jag vill inte bli inlagd, samtidigt som jag vill det. Skulle jag bli det skulle jag släppa allt och förmodligen hamna ännu längre ner ett tag, tills jag har fått ur mig allt skräp jag samlar på. Men samtidigt vill jag hem. Jag vill få vardagen på något sätt att fungera, för det är ju det den måste göra. Inskolningen börjar på måndag. Allt rullar igång nu och jag måste vara med, från början. Annars blir jag bara stressad.

Seriöst, så vet jag inte hur mycket mer jag orkar nu innan jag brakar ihop totalt. Vet inte hur mycket mer jag kan pressa mig att vara som vanligt innan det tar stopp. Vet inte hur mycket livet hjälper mig mer att orka vardagen och allt som krävs av en fyra barnsmamma som har kämpat med ett dåligt mående i snart ett år. Ett helt år med detta eländiga måendet och inga pauser, ingen vila. Det bara hänger kvar på mina axlar och gör sig tyngre och tyngre. Snart orkar inte mina fötter och dra mig framåt längre och snart orkar inte mina ben resa mig upp från sängen mer. Snart orkar jag inte med livet mer, inte om det ska vara så hårt mot mig som det har varit nu. Någon måtta får det faktiskt vara!

Jag sitter i väntrummet, det gråa, och skriver och skriver. Ett sätt att mildra ångesten och hålla ihop mig tills det är min tur. Ett sätt att få mig att tänka på annat. Att ha något att koncentrera mig på så att jag inte går härifrån, springer så långt bort jag bara kan. Tänk om jag kunde springa så fort att jag sprang ifrån både huvudvärk och ångesten. Tänk om möjligheten fanns. Oj vad jag skulle träna då. Kondition och snabbhet, hur mycket än huvudet bankade. Sen en dag när jag var tillräckligt stark, då skulle jag ladda och jäklar vad jag skulle springa sen. Jag skulle inte stanna förrän jag spottade blod och benen inte längre bar mig. Men ändå så skulle jag bli så mycket lättare, om jag bara kunde lämna det bakom mig.

Det är det jag förväntar mig nu, att dom ska kunna hitta någon slags lösning som gör att jag kan lämna av den tunga bördan som hänger på mina axlar.

Åh, nu är det min tur!!

Du är viktigast i ditt liv!!

Du är viktigast i ditt liv! Så självklart men ändå så svårt att ta till sig. Om vi slarvar med någon i familjen så är det oss själva. Speciellt vi mammor. Att bli mamma är samma sak för oss som att sätta oss längre ner på skalan. Inte kan man låta sitt jag gå före sina barn! Men det är skillnad på mig och jag. Jag är en mästare på att sätta mig själv sist. Ranka mig själv längst ner på skalan. Spelar ingen roll hur jag mår eller hur jag känner. För barnens skull biter jag ihop och försöker vara som vanligt. Det är ju inte deras fel hur jag mår. Feber som dunder förkyld, i alla väder och måenden biter jag ihop. Möjligtvis vid magsjuka, det är väl det enda som kan nocka mig så pass att jag faktiskt inte kommer upp på benen alla timmar som jag skulle vilja. Varför är det så? Är vi inte lika mycket värda? Är vi inte lika viktiga? Varför finns det inte samma plats för oss? Varför tar vi oss själva aldrig på allvar??

Aldrig tidigare har så många framsidor till tidningar visat att vi har slarvat med oss själva tok för mycket. "tio sätt att göra dig lycklig", "andas dig till ett friskare liv", "sov dig smal", "skratta dig frisk", "bli av med din värk för alltid", "10 lyckotips - som säkert fungerar", "GLAD lycklig och fri" osv. Vi som då inte är "lyckligast i världen" köper så klart varenda exemplar av dessa tidningar och tror att en artikel ska hjälpa oss tillrätta. Är det verkligen så enkelt? Kan alla dessa veckotidningar hjälpa oss att bli lyckliga och få en inre frid i oss själva?? Att vi mår dåligt tjänar dom, tidningar och media, massor på. Precis som våra viktproblem. Men nu verkar jakten på lycka och ett långt glatt liv tagit över.

Inget av detta fungerar på det vis jag önskar, men ändå går jag på det, gång efter gång. Jag läser och läser och tror att jag ska hitta svaret i någon artikel i någon hälsotidning. Lika besviken blir jag. För inte blev jag lycklig av den artikeln heller? Men självklart är det inte så det fungerar. Rubriken på framsidan får det att se ut som att svaren finns just där i just den tidningen. Men det som sen presenteras i tidningen är små hjälpmedel som kan hjälpa oss en bit på vägen. Ett sätt att få igång tanken. Om jag skulle ta en grej från varje artikel som jag tror på sikt skulle hjälpa mig, skulle jag säkert få en del av svaret. Men det mesta landar i motion, sömn, kost och att TA HAND OM OSS SJÄLVA! Egentid, hobby eller annat som jag mår bra av. Det är viktigt. Vi glömmer så ofta bort det.

Att barnen ska ha hobbysar och hitta på en massa som är roligt är för mig självklart - för att dom ska må bra. Men att jag själv ska göra det, är inte lika självklart. Att dom ska sova sina timmar för att orka är jag väldigt noga med, jag får sova dom timmarna som hinns med. För mig finns inte samma tid att avsätta, inte alls, fastän jag borde. Med risk för att låta egoistisk, men det är faktiskt så att - jag är viktigast i mitt liv. Precis som du är viktigast i ditt. Vi måste bara inse det och våga stå för det för att kunna räcka till, till alla runt omkring oss. För varje barn jag fått, desto mindre tid för mig själv har jag fått. Känns som att jag inte har någon tid alls. Men det borde vara tvärtom. För att orka finnas för alla, behöver jag göra något för mig själv för att ladda batterierna, fylla på mitt "jag", för att fylla på glädje och för att orka fysiska och psykiska det kräver att ha fyra barn. Men i själva verket har jag gjort tvärtom. Det lilla tid som funnits över har jag lagt på jobb. Men en dag tar det stopp för alla. Även för mig.

Så nu står jag här och letar lycka i tidningarna och i dyra böcker och inte mår jag bättre för det. Jag har diverse småprojekt som jag hoppas ska hjälpa mig att få lite ro i själen. Sen ska jag börja jobba snart och även om det är jobb, så är det i alla fall lite tid som jag inte bara är mamma. Mina små projekt kommer att dyka upp här framöver. Sen ska regelbunden motion in i schemat för att jag ska orka. Sen finns det både ett jag, en familj och ett vi som mår bra!

Min augusti utmaning!

Ja, åter till det där med vikten då... Men nu är det dax o ta tag i det igen. Har ju mått kasst efter min sista medicin höjning, vilket är vanligt, men förhoppningsvis börjar det stabilisera sig lite nu. Kanske får jag höja en gång till, kommer bli lika jobbigt då förmodligen men kanske allt löser sig nu.

Allvaret börjar närma sig på allvar nu. Nästa vecka börjar Jonny jobba, veckan efter det börjar inskolning på dagis, sen är det jobb igen. Så min tre veckors utmaning (tre veckor borde jag väl klara???) är: ett mål mat per dag, resten naturdiet. Minst tre 30 min effektiva promenixer i veckan och minst ett fettförbränningspass i veckan. Lördagen får vara lite mer "fri" men får inte på något sätt spåra ur i ett helt galet matfrosseri. Det låter väl ändå ganska rimligt eller??? Jag har kört sen i tisdags med soppor o ett mål mat. Dock åt jag lite glass igår och maten idag blev inte så nyttig. Våfflor och glass och en Cider till det.... hm, men mmmm... men sköter jag mig resten, så får det väl vara ok. Promenader och fettförbränningspass går bort i värmen. Klarar verkligen inte av det. Så det får va tills lite svalare väder kommer, eller tills jag fixar och gå på kvällen. Just nu orkar jag inte det. Men det kommer!

Lite hopp för ett bättre mående börjar kännas lite närmre nu igen. Vilket känns otroligt skönt. Fy vilken tuff vecka det har varit! Med både värk och nedstämdhet, ångest och inre stress. Men det känns som det lättar lite nu och jag hoppas jag börjar bygga upp ett starkare jag. I takt med att kilona lossnar är jag helt säker på att det kommer bli så!

Plus och naturligtvis ett minus

Underbara delfiner... dock svåra att fota...

Dagen igår tillhör sannerligen en av mina plus dagar. Vi spenderade den på Kolmårdens djurpark och trots värmen så hade vi det jätte bra!! Galet dyrt kan jag känna dock. Inträdet för hela "laget", parkering och hyra av skrinda blev nästan 2000 kr! Sen kommer det till glass och dricka. En omgång mat, fika och frukt hade vi med oss. Sen köpte vi resten. Sen bensin på det. Ja ja, smakar det så kostar det som dom brukar säga. Jag var lite orolig för hur jag skulle, reda ut dagen med min huvudvärk, men det gick ganska bra ändå. Vi hann inte riktigt med hela parken ordentligt, men det viktigaste hann vi dock med. DELFINSHOWEN!! Att marcolio dessutom hade satt ihop musiken till den gjorde den inte sämre. Sannerligen inte! Glad musik i hela kroppen och så dessa underbara djur! Underbart! Vi stod längst fram i kön dessutom och hamna längst fram, blöta blev vi. men oj vad bra vi såg! Barnen skötte sig exemplariskt, slogs nästan ingenting på hela dagen. En jätte bra dag helt enkelt och jag var så nöjd när vi åkte hem!

Men för att det ska stämma med det där plusset så måste det ju alltid komma ett minus. Annars skulle det ju bli lite för bra för lilla Jenny. Dagen idag har varit en av de gräsligaste på länge. Började dagen inne hos Atif med en behandling för nacken och tänkte att det skulle ju passa jätte bra idag. O fy vad ont!! Inte blev det bättre efter det heller. Hela dagen har varit så hemsk så jag kan inte beskriva. Har bara velat sova bort den och hoppas det blir bättre imorgon. Ringde och uppdaterade smärtenheten och ska pröva ytterligare en sorts smärtlindrande och se om det hjälper. Jag hoppas det. Jag vill ha ett par smärtfria dagar nu innan barnen åker igen! Kvalitetstid! Nu! SNÄLLA!!!!

Återigen slår jag rekorden....

Gränna hamn Juli 2011

Ja, återigen lyckas jag med det inte så omöjliga - tydligen. + 5 kg på två veckor. Inte illa jobbat eller vad tycker ni. Jag orkar knappt ens reagera... "Ja ha, så var det med det" är mer min känsla. Hur ska jag hitta orken och motivationen när jag mår som jag gör. SUCK!!! Jag som hade ett mål tills jag började jobba, ja det målet kan jag fetglömma nu. Såg på en annan blogg att hon skulle sätta upp en augusti utmaning, så jag tänkte göra samma sak. Inom rimliga gränser så klart. Jag kan nog inte sätta för höga krav på mig själv just nu. Det går nog inte. Men jag kan ju åtminstone sluta tröstäta!! Finns ingen tröst i att gå upp i vikt. Jag är så väl medveten om mina fel och brister, men har inte orken och energin att göra något åt det. Men jag måste, jag bara måste, på något sätt... Återkommer med min "plan" när jag funderat färdigt. Alltså imorgon.

Dagen igår gick hyfsat. Lite senare på eftermiddagen hade jag väl lyckats hålla ihop tillräckligt och jag blev återigen fylld med stress, kaos och ångest. Då är det väl tur att man har något man kan lugna ner sig med. Även om jag ogärna vill ta det, så har jag inte så mycket val vid de tillfällena. Speciellt inte när jag är själv hemma heller. Idag är det lite tungt i huvudet, säkert för att jag var på helspänn hela dan igår, men hoppas det lättar snart.

I eftermiddag får Ebbe besök av Ebbe och han fru. Gammelfarfar kommer och fikar och det ska bli trevligt och träffa dom en stund. Det är skönt när Jonnys släkt kommer häråt eftersom vi inte alltid lika enkelt kommer iväg. Så Ebbe får träffa dom lite oftare. Farfar förra veckan i Gränna och gammelfarfar denna. Det gillar vi!

Jag ska försöka slänga ihop något gott till fikat tills dom kommer och hoppas dom blir nöjda!

Hyfsat stabil morgon

Idag känns det än så länge hyfsat stabilt. Ångesten har inte tagit riktig fart än och hoppas inte den gör det heller. Jag kan aldrig vara säker men jag hoppas, hoppas, hoppas...

Jonny är iväg i Tyskland med Pelle, dom åkte vid ett i natt, så jag är själv hela dagen. Trodde det skulle få mig och må sämre men än så länge funkar det ok. Otroligt skönt. Har inte ens behövt ta någon lugnande än och hoppas jag slipper. Det brukar bli sämre framåt kvällen, men idag tar jag dagen som den kommer. Kanske den sista höjningen av antideppen var bra för mig, kanske är det den som hjälper nu. Jag kan spekulera i mängder, vi får helt enkelt se. Just nu känns det i alla fall ok och det är det viktigaste!

Vi ska nog bara ta det lugnt idag. Barnen är för en gångs skull alldeles lugna. Det kan ju bero på att Måns sitter med en chips skål, Maja vid tvn, Emil spelar GTA och Ebbe sover. Det händer inte ofta att det faktiskt är lugnt med alla fyra hemma. Så jag ska passa på att njuta och hoppas dagen fortsätter i samma anda. Det har i vilken fall som helst startat bra!

Att acceptera mitt jag

Jag har hela tiden vägrat acceptera mitt psykiska mående. Jag vill inte vara en sådan person som mår psykiskt dåligt helt enkelt, och det har väl med samhällets snedvridna bild att göra. Men jag tror att jag måste göra det nu. Om jag ska kunna komma tillbaka till den jag var innan så måste jag inse hur jag mår på riktigt! Jag kan inte gömma det för mig själv längre. Det är som det är just nu och en dag kommer jag bli bra igen. Blir jag aldrig helt bra, nej då får jag väl leva med det och lära mig leva efter det. Så är det bara. Sen är det så, att det som aldrig har mått så här, har inte en blekaste aning om hur det är att kastas omkull av ångest. Känna den här orkeslösheten som inte går att beskriva, att inte ha lust för att göra någonting eller känslan av att man bara vill gå och gömma sig.... Man kan försöka sätta sig in i det, men det är inte som en vanlig deppighet som man har för att det har hänt något sorgligt, för det tar man sig så småningom igenom. Om man inte gör det, ja då hamnar man här där jag och så många andra befinner sig. Livets baksida...

Jag hade i alla fall en lite bättre morgon idag. Det kändes i alla fall inte helt kört när jag och Ebbe gick upp vid sju, som det kan göra ibland. Sen bar det iväg till Atif på fysioterapin igen. Idag tog han i lite mer och det gör så ont att jag bara vill skrika. Men det kan man ju inte göra heller, så med diverse grimaser tog jag mig igenom det med och avslutade med de vanliga styrkeövningarna för min axlar och min nacke.

Efter det gick jag till akademibokhandlen och köpte en bok om mindfullness, en bok om att hantera oro och en om att hantera stress. Som ni förstår greppar jag återigen halmstrån. Kanske jag åtminstone kan lära mig något, av att lära mig leva i nuet. Har även beställt en DVD med övningar som jag ska göra. Jag önskar bara att jag fick lite energi åter så jag kunde känna att jag vill göra allt det här, nu tvingar jag mig. Kanske det vänder så småningom, det är i alla fall vad jag hoppas på.

I kväll blir det grill hos Mia, skönt och komma bort ändå. Hos Mia kan jag bara vara jag och ingen annan så då känner jag inga som helst krav på mig. Hoppas hoppas det vänder snart!

Jag bara måste skriva av mig helt enkelt...

Visingsö juli 2011

Det är jobbigt nu igen, på gränsen till vad jag klarar av. Har ju varit här innan, så vet hur nära det är för att det ska brista... Ni som nu känner "men nu får hon väl ändå sluta deppa - orka läsa om detta mer...", er ber jag sluta läsa nu. Jag skriver för att jag behöver, behöver en ventil, en rejäl sådan!!

Varje dag när jag vaknar, vaknar jag med känslan att idag är det en ny dag - en ny kamp, mer inre strider, mer ångest, mer orkeslöshet, mer nedstämdhet och mer stresskänslor. Varje dag blir arg på mig själv för mina känslor och tankar. Varför är det så här? Innan var det alltid -en ny dag, åh vad ska vi hitta på idag och TITTA, solen skiner dessutom - UNDERBART. Nu när jag drar upp rullgardinen går tankarna mer i stilen - meeeeeen, solFAN är ju framme, vem beställde den, nu måste vi ju hitta på något.... Jag hatar denna sidan av mig själv, avskyr den som pesten, varför är det så här? När jag väl hamnat här känns det som det är omöjligt att komma ur det.

Jag har ju gått hela tiden och väntat på att få komma till smärtenheten och till ortoptisten. Då skulle ju allt lösa sig. När jag fått en plan för min smärta, när jag fått mina glasögon när jag börjat jobba med min värk, då skulle ju allt kännas bättre. Nu står jag här, har kommit dit som jag längtat efter, men ändå känns det inte bättre? Olika smärtlindrande preparat prövas, Atif inne på fysioterapin rynkar på pannan och prövar nya saker, glasögonen sitter på men de tar tid och vänja sig vid... Inget känns ett dugg bättre och inom mig gråter jag. Smärtfri är en lyx som jag tydligen inte har råd med.

Sen är det ju detta med då med semester, samhället går liksom på halvfart. Ingen läkare vågar ändra på något som ordinarie läkare ordinerat. Nu har jag ju en fantastisk läkare inne på smärtkliniken som är otroligt duktig och förstående. Men nu går hon med på semester och jag hänger i luften. Vem ska jag vända mig till om jag blir sämre nu?? Hon blev lite sträng och sa -gå inte och må dåligt nu Jenny, vänta inte för länge, det blir inte bättre för dig eller oss inom vården! Blir det tufft så sök till psykakuten så du får rätt medicinering, INGEN ska gå runt och må så dåligt dag efter dag!!!

Psykakuten, så laddat ord, ett jobbigt ord, ett skamset ord. Men jag vet ju att det är precis som vanliga akuten egentligen - bara med en egen ingång. Men ändå så svartmålat. Så fullt med skam... Jag vet att det är där de kunniga läkarna finns, där man verkligen får rätt hjälp med medicinering, men ändå känns det som det är dit man åker när man brutit ihop och inte orkar mer. Min läkare på smärtenheten delade dock inte min åsikt för OM man åker dit i tid behövs inte ens hälften läggas in och det skulle spara mycket tid för dom. Men varför finns det inget mellanting? Varför finns det ingen med riktig psyk kompetens ute på vårdcentralerna ALLTID??

Jag vill inte åka dit, samtidigt som att det inte finns något annat jag hellre vill. Jag vill må bra. Det har snart gått ett år, ett helt jäkla år och kvar står jag och stampar!!! Lena på BVC, min samtalskontakt, har dessutom semester, men åh vad jag behöver henne nu! Det är jobbigt nog att må skit, man ska må skit för att man mår skit också.

Mitt hem är min trygga borg, vill ogärna lämna dessa väggar. Här inne finns bara vi, inget kan hända, jag möter ingen jag måste vara social med, måste inte prata med någon, måste inte le och säga hej till någon ytlig bekant - om jag inte själv vill. För någon vecka kändes allt lite bättre och jag letade folk till både höger och vänster att umgås med. Satte mig på byn för att ge Ebbe mellis bara för att få vara runt människor. Vart jag än tittade fanns det liv och då blev det min trygghet. Jag var liksom inte ensam. Men så vände det igen. När jag väl kommer till den punkten att jag faktiskt träffar folk så är det så oerhört trevligt ändå. Det är bara innan jag tänker och vänder och vrider på saker och ting och jag hatar det!!!

Vikten går det åt helvete med. Jag orkar inte kämpa med den också. Jag fixar det bara inte. Det finns inga krafter över till det. Det som gick så bra. Nu när jag har ångest och mår skit får jag känslan att något saknas i min kropp. Jag rentav tröstäter och det får mig verkligen inte att må bättre. Tvärtom - förståss... Jag vet, det blir inte lättare, inte alls, men vad fanken ska jag göra då?? Jag får känslan av att bli galen, förlora förståndet. Ibland känns det bara som att jag vill ställa mig mitt i lägenheten och bara skrika rakt ut, så länge och så högt jag bara kan och orkar. Kan man skrika bort sin psykiska ohälsa?? Ibland skulle jag bra gärna vilja pröva...

Meningslösheten sköljer som vanligt över mig. Ibland skulle jag bara vilja somna in och vakna när allt är bra igen. Säkert därför jag drömde den där drömmen i natt. Jag och Mia körde av vägen. Hon var gravid. Mia klarade sig bra men jag hamnade i koma och låg så i tre år. När jag vaknade så blev jag så stressad, letade fakta över allt som hänt och allt jag missat. Och Mias barn hade ju redan blivit tre år, jag hade ju missat de första åren helt och hållet. Ibland kan jag ju känna att det är precis så det är. Jag missar ju allt! Jag ser ju inte hur fantastiskt bra allt omkring mig är! I efterhand tänker man efter, men det är så dags då? Ska jag sitta och tänka igenom allt jag missat så missar jag ju livet i vilket fall.

Jag står och stampar där jag stått så länge, ibland går det lite fram men sen går det snabbt bakåt i en hiskelig fart. Jag vill inte må så här mer! Jag vill vara mitt gamla glada jag igen!!! Vilken väg ska jag gå för att komma tillbaka dit? Vad ska jag göra för val? Vad ska jag begära av andra, hur mycket ska jag begära av mig själv. Vad stjälper och vad hjälper? LENA - sluta semestra nu JAG BEHÖVER DIG!!!

Ja ja, dax och lägga sig. En ny dag hos Atif och hans rynkande panna och kliandes i huvudet imorgon. Vad han än gör, blir inte musklerna i nacken mjukare. En ny dag med fighter som jag hoppas fortsätta ta mig igenom, jag kan inte falla, inte nu...

Grattis min Emil!!!

Idag är äntligen den dagen han så länge gått och väntat på, min Emil. Han födelsedag! I 12 år har jag varit mamma till min älskade grabb, som nu börjar bli stor. Tok stor!

Idag är en sådan där dag som jag sitter och tänker tillbaka på åren som gått. Den dagen han föddes, när han äntligen låg på min mage. Lilla Emil så liten, nätt och otroligt söt! Tiden med en ny liten människa man fick lära känna. När han började krypa, stå och gå. När han var ett par år, min solstråle till son, och han blev storebror till Måns, oj vad han var stolt! När dom misstänkte att han hade en tumör i huvudet och vi fick åka och göra undersökningar på stört, fy så orolig jag var då... När han åkte rutschkanan i stora lekparken och stod på näsan och skrapade upp hela ansiktet. När han blev storebror igen, till lilla Maja. När han lärde sig att cykla. När bara jag och Emil tog semester och åkte till Falkenberg själva och campade bara han och jag. När han började skolan hos Birgitta, DÅ tyckte jag sannerligen att han var stor. Alla hans födelsedagar vi har firat. Hans skolavslutningar som jag har bölat till när alla barnen klämt i "sommarlov" för full hals. Och när han blev storebror ytterligare en gång - stoltaste ever! Nu ska han börja högstadiet. Högstadiet??? Var sjutton tar tiden vägen?

12 år fulla med minnen ska firas i massor! Men nu är han dessvärre på semester i Varberg med sin pappa så det får bli grattis via telefonen idag, så får vi ta igen det när han kommer hem!!

GRATTIS PÅ DIN DAG - MIN ÄLSKADE EMIL!!!

Ebbes dagis

Startdatum för dagis närmar sig med stormsteg! Ångest och mer ångest. Hade gärna låtit honom vara hemma till jul åtminstone, men nu får han i stället gå lite på halvfart och det är väl också bra att börja så, för både mig och Ebbe... Jag och Ebbe var i alla fall där och lekte lite en kväll och det var roligt, såklart, han är ju en riktig liten "ute unge"!