Jag bara måste skriva av mig helt enkelt...

Visingsö juli 2011

Det är jobbigt nu igen, på gränsen till vad jag klarar av. Har ju varit här innan, så vet hur nära det är för att det ska brista... Ni som nu känner "men nu får hon väl ändå sluta deppa - orka läsa om detta mer...", er ber jag sluta läsa nu. Jag skriver för att jag behöver, behöver en ventil, en rejäl sådan!!

Varje dag när jag vaknar, vaknar jag med känslan att idag är det en ny dag - en ny kamp, mer inre strider, mer ångest, mer orkeslöshet, mer nedstämdhet och mer stresskänslor. Varje dag blir arg på mig själv för mina känslor och tankar. Varför är det så här? Innan var det alltid -en ny dag, åh vad ska vi hitta på idag och TITTA, solen skiner dessutom - UNDERBART. Nu när jag drar upp rullgardinen går tankarna mer i stilen - meeeeeen, solFAN är ju framme, vem beställde den, nu måste vi ju hitta på något.... Jag hatar denna sidan av mig själv, avskyr den som pesten, varför är det så här? När jag väl hamnat här känns det som det är omöjligt att komma ur det.

Jag har ju gått hela tiden och väntat på att få komma till smärtenheten och till ortoptisten. Då skulle ju allt lösa sig. När jag fått en plan för min smärta, när jag fått mina glasögon när jag börjat jobba med min värk, då skulle ju allt kännas bättre. Nu står jag här, har kommit dit som jag längtat efter, men ändå känns det inte bättre? Olika smärtlindrande preparat prövas, Atif inne på fysioterapin rynkar på pannan och prövar nya saker, glasögonen sitter på men de tar tid och vänja sig vid... Inget känns ett dugg bättre och inom mig gråter jag. Smärtfri är en lyx som jag tydligen inte har råd med.

Sen är det ju detta med då med semester, samhället går liksom på halvfart. Ingen läkare vågar ändra på något som ordinarie läkare ordinerat. Nu har jag ju en fantastisk läkare inne på smärtkliniken som är otroligt duktig och förstående. Men nu går hon med på semester och jag hänger i luften. Vem ska jag vända mig till om jag blir sämre nu?? Hon blev lite sträng och sa -gå inte och må dåligt nu Jenny, vänta inte för länge, det blir inte bättre för dig eller oss inom vården! Blir det tufft så sök till psykakuten så du får rätt medicinering, INGEN ska gå runt och må så dåligt dag efter dag!!!

Psykakuten, så laddat ord, ett jobbigt ord, ett skamset ord. Men jag vet ju att det är precis som vanliga akuten egentligen - bara med en egen ingång. Men ändå så svartmålat. Så fullt med skam... Jag vet att det är där de kunniga läkarna finns, där man verkligen får rätt hjälp med medicinering, men ändå känns det som det är dit man åker när man brutit ihop och inte orkar mer. Min läkare på smärtenheten delade dock inte min åsikt för OM man åker dit i tid behövs inte ens hälften läggas in och det skulle spara mycket tid för dom. Men varför finns det inget mellanting? Varför finns det ingen med riktig psyk kompetens ute på vårdcentralerna ALLTID??

Jag vill inte åka dit, samtidigt som att det inte finns något annat jag hellre vill. Jag vill må bra. Det har snart gått ett år, ett helt jäkla år och kvar står jag och stampar!!! Lena på BVC, min samtalskontakt, har dessutom semester, men åh vad jag behöver henne nu! Det är jobbigt nog att må skit, man ska må skit för att man mår skit också.

Mitt hem är min trygga borg, vill ogärna lämna dessa väggar. Här inne finns bara vi, inget kan hända, jag möter ingen jag måste vara social med, måste inte prata med någon, måste inte le och säga hej till någon ytlig bekant - om jag inte själv vill. För någon vecka kändes allt lite bättre och jag letade folk till både höger och vänster att umgås med. Satte mig på byn för att ge Ebbe mellis bara för att få vara runt människor. Vart jag än tittade fanns det liv och då blev det min trygghet. Jag var liksom inte ensam. Men så vände det igen. När jag väl kommer till den punkten att jag faktiskt träffar folk så är det så oerhört trevligt ändå. Det är bara innan jag tänker och vänder och vrider på saker och ting och jag hatar det!!!

Vikten går det åt helvete med. Jag orkar inte kämpa med den också. Jag fixar det bara inte. Det finns inga krafter över till det. Det som gick så bra. Nu när jag har ångest och mår skit får jag känslan att något saknas i min kropp. Jag rentav tröstäter och det får mig verkligen inte att må bättre. Tvärtom - förståss... Jag vet, det blir inte lättare, inte alls, men vad fanken ska jag göra då?? Jag får känslan av att bli galen, förlora förståndet. Ibland känns det bara som att jag vill ställa mig mitt i lägenheten och bara skrika rakt ut, så länge och så högt jag bara kan och orkar. Kan man skrika bort sin psykiska ohälsa?? Ibland skulle jag bra gärna vilja pröva...

Meningslösheten sköljer som vanligt över mig. Ibland skulle jag bara vilja somna in och vakna när allt är bra igen. Säkert därför jag drömde den där drömmen i natt. Jag och Mia körde av vägen. Hon var gravid. Mia klarade sig bra men jag hamnade i koma och låg så i tre år. När jag vaknade så blev jag så stressad, letade fakta över allt som hänt och allt jag missat. Och Mias barn hade ju redan blivit tre år, jag hade ju missat de första åren helt och hållet. Ibland kan jag ju känna att det är precis så det är. Jag missar ju allt! Jag ser ju inte hur fantastiskt bra allt omkring mig är! I efterhand tänker man efter, men det är så dags då? Ska jag sitta och tänka igenom allt jag missat så missar jag ju livet i vilket fall.

Jag står och stampar där jag stått så länge, ibland går det lite fram men sen går det snabbt bakåt i en hiskelig fart. Jag vill inte må så här mer! Jag vill vara mitt gamla glada jag igen!!! Vilken väg ska jag gå för att komma tillbaka dit? Vad ska jag göra för val? Vad ska jag begära av andra, hur mycket ska jag begära av mig själv. Vad stjälper och vad hjälper? LENA - sluta semestra nu JAG BEHÖVER DIG!!!

Ja ja, dax och lägga sig. En ny dag hos Atif och hans rynkande panna och kliandes i huvudet imorgon. Vad han än gör, blir inte musklerna i nacken mjukare. En ny dag med fighter som jag hoppas fortsätta ta mig igenom, jag kan inte falla, inte nu...