Att acceptera mitt jag

Jag har hela tiden vägrat acceptera mitt psykiska mående. Jag vill inte vara en sådan person som mår psykiskt dåligt helt enkelt, och det har väl med samhällets snedvridna bild att göra. Men jag tror att jag måste göra det nu. Om jag ska kunna komma tillbaka till den jag var innan så måste jag inse hur jag mår på riktigt! Jag kan inte gömma det för mig själv längre. Det är som det är just nu och en dag kommer jag bli bra igen. Blir jag aldrig helt bra, nej då får jag väl leva med det och lära mig leva efter det. Så är det bara. Sen är det så, att det som aldrig har mått så här, har inte en blekaste aning om hur det är att kastas omkull av ångest. Känna den här orkeslösheten som inte går att beskriva, att inte ha lust för att göra någonting eller känslan av att man bara vill gå och gömma sig.... Man kan försöka sätta sig in i det, men det är inte som en vanlig deppighet som man har för att det har hänt något sorgligt, för det tar man sig så småningom igenom. Om man inte gör det, ja då hamnar man här där jag och så många andra befinner sig. Livets baksida...

Jag hade i alla fall en lite bättre morgon idag. Det kändes i alla fall inte helt kört när jag och Ebbe gick upp vid sju, som det kan göra ibland. Sen bar det iväg till Atif på fysioterapin igen. Idag tog han i lite mer och det gör så ont att jag bara vill skrika. Men det kan man ju inte göra heller, så med diverse grimaser tog jag mig igenom det med och avslutade med de vanliga styrkeövningarna för min axlar och min nacke.

Efter det gick jag till akademibokhandlen och köpte en bok om mindfullness, en bok om att hantera oro och en om att hantera stress. Som ni förstår greppar jag återigen halmstrån. Kanske jag åtminstone kan lära mig något, av att lära mig leva i nuet. Har även beställt en DVD med övningar som jag ska göra. Jag önskar bara att jag fick lite energi åter så jag kunde känna att jag vill göra allt det här, nu tvingar jag mig. Kanske det vänder så småningom, det är i alla fall vad jag hoppas på.

I kväll blir det grill hos Mia, skönt och komma bort ändå. Hos Mia kan jag bara vara jag och ingen annan så då känner jag inga som helst krav på mig. Hoppas hoppas det vänder snart!