lördag 14 december 2013

Att respektera andra...

Sitter här ytterligare en kväll, eller ja, natt och snart nästan morgon, och John Blund har återigen missat min adress... I natt surrar mer tankar än vanligt och tänkte att det kanske vore bra och skriva ner lite av dom här. Kanske ger det lite utrymme i mitt huvud där något liknade sömnighet kan få en liten plats. Inte så troligt, men det skadar inte att försöka ändå!

Sitter och funderar på detta med att respektera våra medmänniskor och sätta sig in i lite hur en människa kan känna om man gör si eller så. Framförallt då det gäller våra ungdomar. Såklart gäller det inte alla, men idag många och i synnerhet vissa... Funderar på vad som hände med respekten mot vuxna i samhället, mot lärarna i skolan och mot rättsväsendet. Respekten mot andra barn och ungdomar, respekt mot både de som verkar "ha" allt och mot de som får "kämpa" för nästan allt. Respekten mot de som kanske har diagnoser eller inga diagnoser, respekten för sig själv och för hela sin närvaro. Respekten för du och jag. Alltså, respekten mot ALLA oavsett.

Jag är som person väldigt förlåtande, oftast väldigt för mycket förlåtande. Ger de flesta en ny chans, eller fem. Tror på det mesta som personer säger, för att jag så gärna vill att människor ska tala sanning. Blir sällan arg på andra och blir jag det så går det fort över. Hatar ingen, eller jo, jag hatar han som nästan slog ihjäl sin sambo, mamman till deras 3 månaders barn och gjorde så att hon får problem resten av sitt liv och därmed miste rätten till sin egen dotter. HAN hatar jag faktiskt, trots att jag aldrig har träffat honom, men det står jag för. Men trots det så går det över gränsen, om jag någonsin skulle tänka att jag på något sätt skulle göra honom illa. Sån är inte jag. Jag tror att de flesta som beter sig illa har något som ligger bakom, att dom har det jobbigt på ett eller annat sätt, att deras hemförhållanden kanske är åt skogen och att jag önskar att dom kan få hjälp och stöttning för att komma på rätt väg igen. Men oavsett, så ger det ju inte någon rätten att kränka och behandla andra människor illa!! Jag känner att jag har fått nog av detta beetende som många har idag, framförallt i grundskolan!!

Det är en tuff värld idag. Det skrivs på internet, det skickas sms och uttrycks i alla möjliga sociala forum idag. Attityden är tuff och man kallar varandra både det ena och det andra. Sen rullar det på, snöbollen blir större och större, tillslut är det så stor och tung att ingen kan stoppa den. Om någon skulle försöka så blir man nedtryckt, nästintill under jorden, när den rusar fram och bara fortsätter växa. Jag står då och hoppas på den där bergväggen, betongplattan eller vad det nu kan va, som den smäller in i och allt flyger i tusen bitar och går sönder. Tar stopp och landar på marken. Men det är dåligt med murare där ute och vi lever i hyfsat platt landskap, så den kan fortsätta och rulla och rulla... 

Många är rent av elaka i sina kommentarer och i sina handlingar. Man säger sårande saker, man hotar och tillslut finns det de människor som ger sig på andra fysiskt "för att dom kan", "för att dom har en diagnos och inte kan hjälpa det" eller som den bästa kommentaren jag fick höra ikväll "för att jag inte är myndig och då kan jag göra precis vad jag vill, för det händer ändå inget...". Vad händer i samhället då när man fått den bilden?? För det första så handlar det inte skit om rättsliga följder, egentligen. Det handlar om hur vi behandlar våra medmänniskor och hur vi får andra att må och känna! Det kan delvis handla om diagnoser, men då går man inte till någon -planerat och avvaktande- på det perfekta tillfället att tex stå bakom någons rygg och sparka till den som inte ens tittar åt ens håll, rakt i ryggen, så den personer flyger framlänges. Står där med ett nöjt leende och inte ens har vett att avvika från plats!! Men idag får man faktiskt skylla sig själv säger någon som står bredvid. Snackar man skit får man spö helt enkelt. Det handlar nog mest om att dom tycker att dom kan. Empati och medmänsklighet, det ingår inte i deras ordförråd, eller vad handlar det om?? Hur har det blivit så här? Vad har vi vuxna missat? Jag gråter över allt det här för jag tycker det är sorgligt... Vad ska man göra för att hjälpa alla dessa? Hur får man snöbollen att sakta ner och stanna utan att någon skadas på vägen??

På toppen sen av allt kränkande betende mot andra i ungdomar, så kommer även respekten för vuxna in. När jag var "ung" var jag livrädd för att få skäll. Jisses om någon höjde rösten, då blev man så liten och nästan lipfärdig. Man hade respekt för lärarna, eller nästan alla i vilket fall. Hängde man på "byn" och det kom en sån där "fältare" då blev man livrädd för att man skulle göra något som såg "fel" ut i deras ögon. För att inte tala om respekten för poliserna... Men idag? Ja vad händer idag? Jag är som ett stort frågetecken och fortfarande stum. Man kan skälla på vuxna och misshandla sin lärare eller tom ge rektorn en rak höger?? Man skriker fula ord till polisen och dom där fältarna, ja vad kan dom göra liksom?? Man beter sig dumt mot personer som kanske bara vill hjälpa, för dom är helt intställda på att inget hjälper. Mer än att ge någon stryk och göra den personen så liten som möjligt. Att elever får gömma sig på toaletter är idag inget ovanligt. Inte heller att elever får gå hem för att man inte kan garantera säkerheten för eleven i skolan, eller att man som lärare får släppa ut elever "bakvägen" för att det står hotande personer och vaktar dörren ut...

Hur blev vi vuxna så små???

Hur kommer det sig att det inte går att tala dom tillrätta och försöka få dom att samarbeta??

Har vi det idag alldeles för bra, för "tryggt", för att tänka på andra saker än hämnd och bråk?? Ibland kan jag tänka att det behövs nog ett krig för att få dom att förstå att vi faktiskt behöver varandra... Drastiska tankar, men inte så konstiga heller egentligen... Hur tappade dom förtroendet för oss vuxna??

Ren fakta visar dessutom att självmord bland unga ökar drastiskt. Det kanske man ska ha i tankarna när man ger sig på någon, om och om igen. Kan man leva med att man kanske har drivit en ung människa dit? Jag läser tragiskt nog i aftonbladet från den 12 mars 2013...

"Bredvid järnvägsövergången i Kumla står gravlyktorna i fjolårsgräset. Där ligger ett gosedjur och en orange McDonaldsballong. Några kompisar har lämnat avskedsbrev till den 13-åriga flicka som i fredags tog sitt liv när hon kastade sig framför tåget.
Flickan var nätmobbad. Fick höra att hon var så ful att hon borde ta livet av sig. Polisen misstänker att någon hotat att sprida bilder av henne på nätet.
I januari lade hon själv ut en Youtube-film där hon vädjade om att får vara i fred.
Vad som till slut drev henne att ta sitt liv får vi aldrig veta. Klart är att hon inte fick samhällets stöd för att orka leva vidare. En sjundeklassare, bara 13 år gammal."

läser också vidare i samma artikel...
"Föräldrar, skola, hälso- och psykvård. Det är många som delar ansvaret för ungdomarna och det de behöver är – tid.

De behöver föräldrar som inte jobbar ihjäl sig, föräldrar som inte ständigt oroar sig för att förlora jobbet. De behöver lärare och fritidspersonal som hinner lyssna och en hälsovård som har tid.
I nya tuffa Sverige tvingas den vuxna generationen hela tiden stå på tå, anstränga sig lite extra. Slita lite hårdare. De har helt enkelt inte den tid som tonåringarna faktiskt behöver.
Det är viktigt att polisen nu utreder nätmobben mot den 13-åriga flickan. Men förövaren eller förövarna misstänks vara nästan lika unga och det manar till eftertanke om vilket samhälle vi faktiskt har skapat."
(hämtat från artikeln "självmordförsök ökar bland unga" av Eva Franchell 12 mars 2013)

Det behövs stora insatser för att rädda framtiden. Barnen och ungdomarna är vår framtid. Hur kommer det se ut i samhället om det fortsätter så här. Jag kan bara hoppas att det kommande valet kommer att lyfta det här problemet. Som samhället ser ut idag så faller det, det faller fort, på alla fronter. Jag hoppas att det kommer ske en förändring och att det läggs resurser på båder vård, skola och omsorg. Vi kan inte fortsätta så här. Tex så är gränserna på dagis på 15 barn/avdelning numer borttagen. Det börjar redan där, stressen. Stora grupper med långa dagar. Hem och sova och så iväg igen... Mitt hjärta gråter när jag tänker på vad vi utsätter barnen för. Inte konstigt att vi förlorar respekten i tidig ålder...

Så där ja, rak och ärlig. Sån är jag, åtminstone på bloggen, fast det blir allt för sällan. Kanske blir det mer framöver, låt oss i alla fall hoppas det! Ha nu en mysig helg alla ni fina där ute, var rädda om varann och respektera de som finns omkring dig!!!

Avslutar med bilder på de finaste i mitt liv! Jag älskar er av hela mitt hjärta och jag finns alltid när ni behöver mig - glöm aldrig det!!











Inga kommentarer: