Bedårande

Idag vaknade både jag och Ebbe på så fel sida vi kunde. Han vaknade gnällig och jag vaknade ännu gnälligare. Vägde mig igen och har gått ner ytterligare ett halvt kilo. Humöret borde ha vänt där, men nej då. Inte ens det fick mig glad. Jag borde hoppa och jubla, men bredvid mig på golvet satt Ebbe och gnällde...

Efter en timma la jag Ebbe i vagnen med sin favorit filt och snutte och han låg där och bara myste, tills han en kvart senare somnade. Klart han var gnällig, han var trött plutten. Så klart! Så jag utgår att det är därför mitt humör är på fel spår. Har suttit och beundrat honom en stund, han är bedårande! Men nu ska jag hoppa i duschen, ut och gå, prata loss hos Lena och sen kommer jag vara mycket gladare när jag kommer hem!

Tankar och funderingar en onsdag...

Har stirrat på inläggs sidan i nästan två timmar nu, men har fortfarande inte kommit på vad jag ska skriva. Varför ens skiva då? För att jag känner att jag behöver. Men det jag skulle behöva skriva, får ändå stanna inom mig idag. Vissa saker är jobbiga o tär just nu oerhört mycket, men ensam får vara stark, ett tag till i alla fall. När ord och känsla går isär, så spelar orden inte så stor roll. Ska till Lena imorgon. Sannerligen i rätt tid! Jag behöver bena isär mina känslor och funderingar just nu. Hoppas verkligen hon kan hjälpa mig med det!

I övrigt har jag so far haft en mycket bra vecka! I måndags var vi ju hos Susanne. Så otroligt kul att ses igen! Idag har vi varit hos Johanna och druckit kaffe med barn skrikiga i omgångar. Precis så som det ska vara när man träffas några mammor med sina små och försöker sitta och prata. Meningar blir inte alltid avslutade, ämnen byts hit och dit eftersom man inte hänger med i samtalet hela tiden. Jag tycker det är underbart! Svettigt men underbart. Mammaledighet på hög nivå! Äntligen är jag här!

Tog lite kort på de underbara små. Men jag hade inte rätt "känsla" idag. Mycket spelar in när jag står eller sitter med kameran i ansiktet. Blir inte att man fångar "det" på samma sätt. Inte i mina ögon, men säkert i andras. Hur märkliga mina bilder kan bli på Ebbe, eller på något av mina andra barn, så älskar jag dem alla ändå. Det är ju mina guldklimpar förevigade på bild! Jag raderar inte ens en bild som är suddig så det knappt går att se vad det föreställer, alla ska sparas och alla ska beundras! Igen och igen och igen... Datorn blir full av suddiga ögonblick!

Funderar lite över framtiden. Hösten, jobb och dagis. Hemska dagis. Vill inte lämna Ebbe än. Han hinner växa lite till, jag vet, men ändå... Lilla Ebbe. Han kommer säkerligen stormtrivas på dagis, med andra barn dagarna i ända. Men frågan är om mamma kommer göra det? Säkert när jag väl kommer dit, då kommer det fungera kanon. Men tanken skrämmer mig.

Jobbet, hur blir det på jobbet nu? Mycket maler i skallen när det gäller jobbet. Jag vet hur mycket jag älskar mitt jobb. Vet hur dagarna rusar. Jag vet hur jag tycker om att göra kunder nöjda, jag vet att jag kan... Men det finns människor som jag inte vet vart jag har, jag vet inte hur jag ska vara för att det ska bli bra på jobbet igen. Kommer det någonsin bli som det var? Nu när allt är så förändrat? Sen finns det dom som jag verkligen saknar på jobbet. Sen saknar jag ju jobbet. Massvis! Endast tiden får väl avgöra hur den saken blir... Det är många frågor och många funderingar. Men jag kan inte fundera på allt. Men tyvärr närmar sig hösten som har varit så avlägsen och jag måste nog fundera på allvar på just den biten nu. Kanske skulle jag gå tillbaka till mina helger nu, det kanske är dax och börja med något. Men vet inte vad jag har för rättigheter när det gäller den biten. Kanske bör jag ringa facket och kolla läget lite. Så jag vet...

Funderingar och funderingar, massvis med tankar och funderingar... Som bara fortsätter och fortsätter...

Men nu börjar snart Grey´s. Så hej då funderingar, vi hörs imorgon!

Fotografering och så är jag lite små kär. Han var så vacker!

Dagarna bara rusar och allt för sällan tar jag mig tid och sätter mig här. Jag behöver inte samla på mig en hel uppsatts innan jag skriver, har inte förstått det än bara. Men nu är jag här - så vad händer??


Äntligen äntligen, har jag tagit mig ut till Susanne och hälsat på. Det har alltid kommit något i vägen, men nu äntligen blev det av. Det var så roligt, det var så längesen, men ändå som igår. Märkligt det där, med tiden och gamla vänner. Många år kan passerat, men när man väl ses, har tiden stått stilla.

Har tagit lite kort på hennes underbara söta dotter Emelie, men ska ta mer då jag inte riktigt fick med det jag ville. Ebbe hade inte sin bästa dag då vi hade läkarbesök och allergitest på förmiddagen. Men jag ska åka själv, med kameran som sällskap och ge det lite mer tid. Sen är det bara att hoppas att Susanne blir nöjd!

Det stora bilden längst upp, har jag redigerat lite för att den skulle få ett yttryck för "länge sedan", eftersom det var längesedan vi sågs! Men samtidigt, det är en liten tjej på bilden som inte är så gammal än, strax över 1. Så hon får stå för det "nya" i bilden. För bilden är ju ny... Ah, ni fattar va. Ville bara vara lite konstnärlig och "djup", tänkte det kunde va roligt liksom sådär...

i alla fall

Det blev så många bilder som blev fina, jättefina, men inte så rätt i ljus och inställningar. Mycket går ju fixa i efterhand. Men mitt mål är att bilderna ska bli så bra, så när jag öppnar upp den i datorn, så ska det inte vara så mycket och ändra på. Mindre tid (om jag nu någon gång känner sig så duktig så jag skulle kunna tjäna en liten slant på det hela) tar det och jag kan lämna ifrån mig alla bilderna som dom är nästan direkt. Nu vill jag inte lämna i från mig en bild som inte är så bra, utan kanske vill lägga lite tid på den för att den, helst, ska vara perfekt! Men det som är perfekt i mina ögon kanske inte är perfekt i kundens ögon, så lite redigering tillsammans ska man nog göra ändå. För det ultimata...

Men lilla Emelie, glad och framåt, vill gärna vara med och det var inte svårt att få några fina bilder på henne. Susanne hade dessutom en väldigt fin ljusgul fåtölj som gjorde sig jätte fin i bakgrunden. Jag vill oftast ha ganska mörka bilder med mycket färg och mycket djup. Men i den fåtöljen blev det jätte kul att leka med bilderna och göra dom riktigt, riktigt ljusa. Det blev häftigt faktiskt. Jag har ju tänkt, efter jag frågat alla förstås, att jag ska sätta upp ett kort på varje barn som jag fotar nu i början. Det är ju oftast kort på familj/vänners barn, så jag tror nog inte det ska vara några problem. Men det skulle vara så kul och ha!






Susanne är ju dessutom en häst tjej och en av hästarna charmade ju mig direkt. Åh jag ville bara ta in och rykta, rykta och rykta i timmar. Köra näsan i pälsen och bara sniffa underbar häst som får mig upp på höjderna direkt. Han (för det var väl en han, har redan glömt namnet med) hade den där utstrålningen och det där i ögonen som jag faller för direkt. UNDERBARA SKAPELSE!!! Här kommer han på bild med - finingen...

Han är så vacker!!!
(ska ta bort staketet sen med - det förstör!)

Jag hade i alla fall en fantastisk bra dag!! På kvällen grillade vi med Madelen och Gabeiel. Jonny har ju köpt en ny grill och han står där gärna med tången i högsta hugg och vänder kött och grönsaker. Han kommer bli som han i solsidan tillslut, jag kommer hitta honom på baksidan mitt i nätterna med grillen på fullt ös. Jag åt förstås INTE, jag dricker ju mina soppor och det går bra, så jätte bra, så jag kör på ett tag till!!

Det tar aldrig slut...

Negativa inlägg haglar på min sida, men "what are bloggs for??". Ni väljer ju själva om ni vill läsa eller inte, så jag fortsätter och skriva av mig.

Har mått dåligt under en tid, av huvudet som vanligt... Men en ny värk har attackerat mig och en hel del andra negativa symtom och nu börjar jag bli orolig... Börjar bli lite vimsig med (mer än vanligt) så jag ska försöka återberätta så gott jag kan och kommer ihåg alla turer som har varit.

Det började med att mina ögon började bli torra, med det följde att jag såg lite dimmigt och konstigt, så jag fick en tid till ögon ganska omgående. Det visade sig att mitt vänsta öga inte hade någon tårfunktion alls och det högra hade försämrad. Men det högra ögat hade jag börjat få lite ont bakom och sa det till ögonläkaren när jag var där. Han trodde det berodde på att det andra ögat varit så torrt, så det det högra ögat hade fått anstränga sig lite mer, därav värken. Ja det var väl inte omöjligt, så jag nöjde mig med svaret. Till historien hör också att mitt högra öga inte har helt utvecklad syn, jag är praktiskt taget nästan blind på det ögat, men inga glasögon hjälper, så det liksom bara "hänger med". Jag skulle i alla fall droppa ögonen måååånga gånger per dag med både geleaktiga droppar och lite tunnare vanliga, så hoppades han att det skulle bli bättre. Om det inte var bättre så skulle jag återkomma om ca 2 veckor så skulle dom sätta in en "plugg" i tårkanalen i det vänstra ögat. Ni kan väl gissa att jag fortsätter droppa och INTE ringt tillbaka! Jag hoppas det blir bättre och att jag slipper det, för det lät inte alls spännande...

I alla fall...

Värken i det högra ögat har inte blivit bättre, tvärtom. Till det började en konstig yrsel komma. Började må allmänt dåligt. Så på påskdagen besökte jag jourcentralen. Han undersökte mitt öga väldigt noga för att kolla om det var själva ögat som var problemet. Jag försökte förklara att det satt bakom ögat, men han gav sig inte. Jag lät honom kolla, det var ju ändå skönt att han kollade mig noga. Han hittade inget fel, utan trodde på ögonmigrän. Skulle äta Imigran 2 gånger om dagen i ytterligare tre dagar, för att se om det hjälpte annars skulle jag söka igen. Det hjälpte ingenting och på Tisdagen sökte jag på vårdcentralen, för yrslen tilltog allt mer och så även smärtan. Blev skickad direkt till akuten då han blev orolig för min yrsel just. Så jag åkte dit, spenderade fyra timmar i väntrummet, innan jag gråtandes bad dom hjälpa mig för jag hade så ont och mådde så illa. Blev vid ett tiden hemskickad med mer värktabletter och med orden "det gjordes en så grundlig utredning på dig 2006 som inte visade något och det var ju ingenting då så det är nog samma värk som återkommit, så åk hem och ta det lugnt" för mig kändes det som att han sa "vi har inte råd att göra en ytterligare utredning, du kostar sjukvården för mycket pengar, ät värktabletter så kan du ringa till din vårdcentral om nya om det inte är bättre då".

Mesiga jag, åkte hem, kanske jag överdriver, kanske har jag inte så ont som det känns, kanske ska jag inte klaga så mycket och bita ihop istället, inte ska jag gnälla så här??

Efter det har det bara fortsatt åt fel håll. Värktabletterna är effektiva, hjälper bra mot värken i säkert en timma av 24... Yrslen är ganska ok när jag vaknar, men allt efter att dagen går blir det bara sämre och sämre, kan knappt stå emellanåt, än mindre gå. Det är som när virvelvinden tar fart så fort jag rör mig, det i sin tur ger ett gräsligt illamående. Ju längre dagen går desto svullnare blir ögat. Det liksom spänner bakom på något vis som är svårt att beskriva. Jag börjar se ännu sämre på ögat, det är en gröt av ljusa och mörka fält och ytterkanten blir bara gråare och gråare. En svart prick finns med mig i synfältet nästan hela dan, men inte riktigt. Den kommer och går. Ju längre dagen går blir jag allt "sluddrigare" får anstänga mig för att prata bra, jag har liksom svårt att forma munnen och det rinner lätt lite i mungipan. Det låter helt sjukt och det är helt sjukt! Vad f-n beror det på???

Så iväg till vårdcentralen idag igen. För jag klarar mig knappt själv med Ebbe tills
Jonny kommer hem. Hon undersökte mig lite och när jag skulle följa fingret med ögonen, vilket har gått bra de andra gångerna, så följer nu inte längre ögat med! Antingen är det stilla eller så far det iväg åt fel håll!?! Då blev hon orolig och sa att vi går in på hennes "kontor" istället. Hon läser i diverse böcker, letar och bläddrar, men nej - hon hittar inga svar där utan ringer in till ögon istället. Kan inte påstå att hon beskrev mitt problem särskilt bra och deras svar blev typ "ja men droppar hon ögonen som hon ska då?". Men va i hela livet menar dom?? Det är ju inte ens DET ögat! Nej just det, men då förklarade dom det med min dåliga syn. Men då borde jag ju alltid ha dessa symtom, för dåligt ser jag ju varenda dag! Det blir tyst och så säger hon i nästa mening, "nej nej, idag förväntade jag mig inte en akut tid till henne men bara det inte dröjer iväg i månader..." Satt och funderade en stund på vad hon menade. För mig är detta väldigt akut då Jonny får vara hemma från jobbet i morgon och detta gör mig, faktiskt, seriöst orolig.

Detta syns väldigt väl när man tittar på mig. Dels så hänger huden som är ovanför ögonlocket men under ögonbrynet (ja ni förstår va?) ner över ögat ju längre tid på dagen som det går. Man ser att inte ögat följer med som det ska när man pratar med mig och så detta sluddrande då... Hennes förklaring i väntan på en tid till ögon var att min "vanliga" huvudvärk har helt enkelt satt sig där just nu istället för där den brukar sitta annars, alltså i hela huvudet. Den har helt enkelt samlat ihop sig nu då eller? Men mesiga Jenny säger ja ha, ja tack för hjälpen och går ut med en enda fråga i huvudet "ska det verkligen vara så här, bara så där????" Hur mycket ska jag stå ut med, hur mycket värk och symtom orkar jag bortförklara med att det är nog inte så farligt. Jag ska väl inte klaga, det finns dom som har det värre. Men det här är värre för mig!

Sitter och överväger om jag ska ringa jouren eller inte så dom får sen mig på kvällstid. Men såg likadan ut när jag var på vårdcentralen. Hon kanske inte såg det fastän jag försökte förklara, men när jag sen träffade på en jag kände, så såg hon väldigt väl att det såg konstigt ut. Nu får ni inte föreställa er att mitt öga är som en bula och skinnet hänger över hela ögat och dreglet bara rinner. För så illa är det inte, men det är en väl märkbar skillnad. Men det som gör mig mest orolig, är nog ändå att inte ögat hänger med och denna otäcka yrslen, även om smärtan nästintill är vad jag orkar med. Men jag hatar och känna mig som en besvärlig patient, så gissar att jag väntar och försöker ringa ögon imorgon istället så jag säkert får en tid dit imorgon.

Jag hoppas varenda kväll när jag lägger mig, att imorgon när jag vaknar, så är det säkert lite bättre. Om det nu är så imorgon så lovar jag och skriva det. Men det känns inte som att det skulle gå över så enkelt och det känns heller inte som dom seriöst kommer ta reda på orsaken förrän jag inte längre kan stå upp. Eller så vänder det så småningom (förhoppningsvis) och blir bättre och då har ju sjukvården klarat av ännu ett fall och fått en patient frisk...

Dom är fantastiska, dom där, i sjukvården...

Viktväktarna och människor fullt med skit i munnen.

Oj vad elände jag samlar på mig när jag aldrig skriver - så - varning för ett enormt tycka synd om mig själv inlägg!!! Känsliga läsare varnas, skvallriga får mer info...

En del av mig skriker att nu ger jag f-n i detta. Resten av mig säger att det finns inget som heter ge upp. Gå ner i vikt måste jag, på något sätt, frågan är bara hur???

Efter 8 veckor på viktväktarna så står jag fortfarande kvar på ruta ett. Hur är det möjligt?? Jag borde fått min första guldstjärna nu eller den andra, kanske tom den tredje. Ena veckan går jag ner mellan 1 - 1.8 kg den andra veckan går jag upp dom igen. Magen är som en jäkla ballong och jag lovar, den kommer sjutton spricka snart. Tur att det inte är fylld med helium för då hade jag nog svävat upp i det blå vid det här laget. Men det är så tråkigt, varför ska det gå smidigt?? Jag orkar ju inte, min kropp orkar ju inte. Mina knän värker och höfterna gör ont.

Råkade visst säga att jag behövde gå ner lite innan jag kände att jag orkade stå 8 timmar om dan på jobbet, därför har jag inte sagt att jag kunde tänka mig att jobba i sommar. Men det var tydligen en oerhört dum kommentar, då den går att skratta åt bakom min rygg. Det fick mig att känna mig ännu fetare kan jag lova. Dubbelt så fet och dubbelt så korkad och väldigt ledsen. Bara den som har haft 35 kg övervikt kan förstå hur jobbigt det är, så resten som har kommentarer om det kan hålla det för sig själva kan jag känna. Vad fasen vet dom om hur det är att vara så här stor??? Inte nog med att man mår dåligt över vikten, jag ska må dåligt över att jag tycker det är tufft att jobba också. Undrar om den/dom som skrattar åt mig kan gå en hel dag med en 30 kg mjölsäck på sig och jobba i tempo, springa med 30 kg säckar upp och ner för trappan. Samtidigt vara glad och alert och se till att allt bara flyter på. DET skulle jag GÄRNA vilja se. Men hacka på mig bara, det kanske ger + i kanten, kanske två om man har tur.

Jag önskar att jag bara inte brydde mig, men detta är känsligt och det svider mer än jag vill erkänna. Men nu gör jag det, för jag måste bara få det ur mig. Jag har ju slutat med alla mina mediciner, i fall det var dom som var vikt boven. Än så länge har det inte visat sig vara så, men jag hoppas fortfarande. Men det har gjort mig väldigt känslig. När jag åt mina mediciner så tog jag inte åt mig, blev inte upprörd över något men heller inte sprudlande glad. Men nu har alla mina känslor kommit i fatt mig och jag känner väldigt mycket, hela tiden. Gråter ena sekunden åt allt och blir förbannad i nästa för att fortsätta det med att skratta så jag gråter i stället. Nu vill jag bara komma över tröskeln och känna kilona lätta något så blir nog tillvaron enklare. Men undertiden får jag väl va en man kan skratta åt då. Ett fetto som inte förstår bättre? En dag får jag min chans att ge igen och då tänker jag ta den, var så säkra. Jag är inte den som tycker man ska ge igen på något sätt, tycker bara det är löjligt. Men jag börjar bli trött på och vara snäll och vara den som aldrig säger emot.

Jag började med att säga emot min konsulent på viktväktarna idag. Blev arg och ledsen och undra vad som är fel. När det kändes som att hon antydde att det var jag som slarvade, då brast det. Men snälla Jenny fick ju så klart dåligt samvete och mådde skit hela mötet, så jag gick och bad om ursäkt efter mötet, för att jag reagerat på ett korkat ordval. Det var ju jag som överreagerat tyckte jag. MEN det var klantigt sagt av henne, varför kan jag inte bara stå för det då? Ibland kan jag nästan tänka att jag förtjänar att kastas skit på, varför kan jag aldrig stå upp för mig själv???

Suck...

Ja ja, i morgon ska jag ringa vårdcentralen. Jag kämpar vidare och försöker bli lite lättare, medan någon skrattar vidare åt mig. Men gör det då. Snällast vinner i längden och de elaka blir ensamma och bittra! Detta inlägg blir väl nästa samtalsämne, men det gör väl inget att min självkänsla får sig ännu en törn. Varför va rädd om någon som har det kämpigt?? Nej nej, skratta du/ni för visst är det härligt att få någon att må dåligt. Det måste ju va det bästa som finns. Eller??

Vår och påsk vecka!

Äntligen kan man börja känna att det är vår "på riktigt". Solväggen börjar värma så underbart skönt och det är verkligen skönt att vara hemma nu. Jag klarar dock inte av att vara så mycket i solen då mina ögon krånglar. Jag är ljuskänslig i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Så mina solglasögon sitter på för det mesta nu när jag är ute och går, även om det är molnigt, men det är ett måste.

Våren må vara skön, men varför är det alltid då förkylningar och elände härjar som mest? Måns har ju varit förkyld länge och fick öroninflammation till slut. Ebbe har också varit förkyld länge och varje dag tror jag, att mer förkyld än så här, kan han inte bli, men varje dag så bevisar han mig motsatsen. Inte undra på att han är gnällig. Maja och Emil är med förkylda, men deras har inte varit så långvarit, än. Hoppas inte det blir det heller.

Påskveckan har nu börjat, med rätt väder med. Barnen kommer på fredag så dom är hemma över påsk. Men vi har inga planer alls på vad vi ska göra. Vår familj/släkt är inte särskilt stor, om man inte räknar alla barnen jag och syrran klämt fram, men vi firar inte särskilt mycket ihop i alla fall. Lite synd, men känns som vi glider ifrån varann allt mer och mer. Kanske är det just därför, för att vi blir många med barnen, jag vet inte, men det känns i alla fall lite trist ibland. Sen kommer jobb och allt annat emellan dessutom. Ibland kan jag bli så avundsjuk när jag ser på utländska familjer som är så tajta trots att dom är många. Kanske har jag svårt att inse att jag faktiskt är vuxen nu, att jag borde ta tag i det hela och bjuda hem alla till mig, men ibland vill man så gärna vara liten igen. Maja fyller år nästa vecka med, så kanske borde man passa på och fira henne till påsk. Skulle ju vara perfekt. Tål och fundera på, men behöver väl bestämma mig fort, för det är inte många dagar kvar. Skriver absolut inte detta för att såra någon, bara ett konstaterande av hur det är hemma hos oss.

Påsk eller inte, solen lyser och jag sätta mig med solglasögonen en liten stund på baksidan. Sen när Ebbe har vaknat och ätit blir det långpromenad. Förra veckans viktminskning på 1,2 kg måste fortsätta, så det är bara att knalla på.

Ebbe 8 månader!

Nu har plutten blivit 8 månader och 3 dagar. Tiden går så himla fort, vart har alla månader tagit vägen?? Jag kan ibland känna mig ledsen över att så många månader gick åt att fightas med mitt mående, att jag inte hann och njuta av den där första bebis tiden som jag hade velat göra. Men mitt i allt skrikande hade jag nog inte kunnat njuta på det sätt jag hade föreställt mig ändå. Men vi har en hel sommar framför oss, det är bara att njuta på - årets bästa tid är ju framför oss!!

Ebbe kryper, än så länge inte i racerfart - TUR!! För vi har inte hunnit barnsäkra så mycket än. Sen ställer han sig även upp om han kommer åt något lämpligt. I sängen är det perfekt och ta tag i spjälorna och dra sig upp. Stor han bli fort - Ebbe skrutten. MEN han är ganska gnällig ändå och jag vet inte varför. Kanske för att han vill så mycket mer än vad han klarar av, jag vet inte. Han ska aktiveras hela tiden om han ska vara nöjd, men det går ju inte alltid. Hoppas det blir bättre allt efter han börjar ta sig fram.

Lite kort på Ebbisen blev det den dagen i veckan då det var så otroligt skönt ute. Syrran gick förbi med sin lilla Embla och Maddes hund som jag dessvärre inte har lärt mig namnet på (sorry!) tror det är Kingston, men är långt ifrån säker.

ÅH, puss på lilla munnen...

Somnar så gott ute i vagnen!

Det är VÅR!!

Ja idag är det sannerligen vår - på riktigt!! VÅR VÅR VÅR, HÄRLIGA VÅR!! Det är så otroligt skönt att jag inte ens kan beskriva det i ord. Aldrig har våren känts så välbehövlig som nu! Jag behövde verkligen det. Bagateller som att Ebbe är dunderförkyld och har skrikit nästan hela nätterna eller att jag inte har gått ner ett gram på mina fyra veckor som viktväktare, känns idag avlägset. Jag har följt programmet och tyckt det gått jätte bra, men vågen säger en annan sak. Märkligt det där. Men idag gör det ingenting. Det finns inte i min värld att avbryta, jag har inget val, jag måste fortsätta. Troligtvis är det mina mediciner som spökar, så jag har utan att rådfrågat farbror doktor gått ner till halv dos. Jag måste helt enkelt testa. Blir jag sämre så är det ju bara att öka igen.

Ebbes förkylning är bättre. Han är nog dessutom den enda bebis som kan snyta sig själv. Fast inte så där planerat när man har ett papper redo, utan känner han något i näsan så bara han snyter, snyter och snyter tills det är ute OCH mer där till. Ha ha, han är så tokig när han åker runt i sin gå stol och fräser så mycket han bara kan. Äckligt? Ja det är väl det, men efter fyra barn är man ganska härdad. Jag som mamma tycker bara det är bra att det kommer ut, han mår ju mycket bättre då.

Men idag gör ingenting faktiskt ingenting alls. Jag har varit ute, jag har gått och gått, jag har njutit av varenda sekund. Jag har inte ens satt på min MP3 när jag har gått, utan fåglarnas kvitter har räckt bra för att knalla på. Vi har helt enkelt haft en riktig BRA DAG idag!! Bättre än så här blir det nog inte. Så jag fortsätter med mina points och tycker det funkar bra. Nästa vecka ska jag ha ett personligt samtal med min konsulent så får vi se vad hon säger.

Men idag, duger det jätte bra - att bara vara jag - precis som jag är!!

HEJJA MIG OCH HEJJA VÅREN!!!

Hysterisk och ledsen mamma!!!

Den senaste veckan har varit så jobbig. Ebbe har gnällt och skrikit i ett och jag har verkligen inte känt igen honom. Han har varit som han var dom tre första månaderna. Skrikit hela sin vakna tid och skrikit i sömnen, med andra ord har han sovit sjukt dåligt, vilket inte har underlättat för hans vakna tid. Jag har nästan varit på gränsen till att slita av mig håret, för det har varit galet jobbigt.

Tills idag då...

Vi gick tillbaka till den gamla vällingen för att testa om det var den som ställt till det. Tror det var svaret. För idag har den gamla energi sprutan kommit tillbaka. Glad och sprallig och inte varit alls gnällig. Så skönt att kunna slappna av och njuta lite grann igen.

Tills eftermiddagen kom då...

Jag skulle ut och röra på fläsket lite, så jag skulle klä på Ebbe sin jacka och mössa. Han satt på golvet och jag började klä på honom. Hans jacka är i lite sånt där prassligt tyg och med mjukare tyg som foder. Tycker det kan vara lite klurigt att få ut händerna då dom gärna trasslar in sig i fodret, så jag körde in min hand nerifrån ärmen och tog tag i hans hand och skulle dra igenom den, så som man brukar göra. Men jag missade ett finger... Det var som att bryta av gren, det bara knäckte till och Ebbe började gallskrika. Jag blev livrädd och tänkte att det lät inte som det skulle! Jag var helt säker på att jag bröt hans finger.

Jag blev så rädd! Och stackars lilla Ebbe! Tänk om JAG faktiskt bröt av hans finger??? Har aldrig varit med om något liknande och vad han skrek!! Jag lade ner honom i vagnen och slängde på mig kläderna och gick (läs:sprang) iväg mot vårdcentralen så fort jag bara kunde. På vägen ringde jag Carina på BVC och pratade in ett hysteriskt meddelande på hennes telefonsvarare. Något i stil med "herre Gud Carina, jag tror jag har brytit ett finger på Ebbe när jag skulle ta på honom jackan, det bara knäckte till och jag kommer snart ner, vet inte om ni är där, men jag kommer nu". På vägen ner fick jag hålla mig för att inte börja stört lipa.

Dundrade in på vårdcentralen som den mest hysteriska mamma jag någonsin varit. In på BVC och avbröt mitt i ett besök som Carina redan hade. Darrande som ett asplöv med gråten i halsen frågade jag om hon fått mitt meddelande, men det hade hon inte, men hon förstod rätt snabbt och kom ut till mig direkt. Ebbe somnade på vägen ner, så Carina började med att lugna ner mig, vilket var väldigt behövligt! Sen tog dom in oss så fort dom kunde. Läkaren tittade och klämde noga på alla fingrar och alla var hela!! Tack o lov!! Jag vet inte om jag hade kunnat gå med den vetskapen att jag hade brutit fingret på min egen son. Detta var nog ett av de jobbigaste stunder jag upplevt som förälder. Fy sjutton!!

Som tur var så slutade det hela väl och vi kunde gå hem. Det blev ingen långpromenad. Jag och Ebbe gick hem och jag tog upp honom ut vagnen, kramade om han länge och viskade förlåt...

ÄNTLIGEN!!!

Ja det var då *...* på tiden att det gick åt rätt håll på vågen idag!! Första veckan stod jag ju stilla, exakt på samma gram som veckan innan. Ja, det kunde jag ta, även om det kändes lite surt. Andra veckan hade jag ju en riktigt jobbig vecka psykiskt och följde inte programmet alls, vilket gjorde att jag gick upp 1.7 kg. Då var det tufft och gå hem. Men jag hade inget val, var ju tvungen och fortsätta, planerade om och gick in i ny vecka. Skrev upp allt, höll mig till mina points och använde inte mina motions points alls. Så äntligen gav det resultat. 1.8 kg neråt! ÄNTLIGEN!! Fick så mycket beröm och det kändes riktigt bra.

Men så var det typiskt nog inget möte idag, så åkte till Habo nu ikväll och var med på mötet där. TUR DET! Fick lära mig massa nytt som jag faktiskt inte visste om träning och motion. Fick lära mig att promenader faktiskt var det som brände mest fett. Så nu känns det mer motiverat att fortsätta mina rundor med Ebbe i vagnen. Men jag kan ärligt säga, att gå med 35 kilos övervikt härifrån runt sjön och hem igen är jobbigt. Riktigt jäkla skit jobbigt är det. Det är tungt - på riktigt. Men jag bränner ju massor har jag lärt mig idag. Så jag ger inte upp, det ska bli fler och fler rundor, allt efter kilona lättar.

Så efter kvällens möte, veckans viktminskning och vårfåglarna utanför fönstret, så går jag in med massor av motivation i en ny viktväktar vecka!! HEJJA MIG!!