Enkelt för vem som helst, men svårt för mig...

Idag var det dax. Jag var helt enkelt tvungen att ge mig in till A6 för att leta skor till söndag. Fick inte med mig någon utan var helt enkelt tvungen att ge mig iväg själv med Ebbe. Hade det varit för ett halvårs sen hade jag inte ens reagerat över tanken, snarare tvärtom. Jag tycker alltid det är kul att åka till A6, förutom innan jul och lönehelger då förstås.

Men nu är ju allt tvärtom hur det har varit innan och det går inte jämföra på något vis. Försöker inte göra det heller, för det får mig bara att må sämre. Jag tänker att "så här är det just nu, men det kommer bli bättre". Att åka in till A6 alldeles själv är näst intill otänkbart. Och hade det varit för en månad sen eller två, hade jag ens inte gjort det. Men idag var jag helt enkelt tvungen och det kanske var bra det, för jag är ju hemma nu OCH jag överlevde!!

Jag hittade så klart inga stövlar idag heller. Verkar vara omöjligt med mina gigantiska vader. Men vart hittar alla andra sina stövlar som har stora vader?? Nu vet jag inte vad jag ska ha för skor på söndag. Suck... Får väl leta fram något från mina gömmor, men det blir lite väl sommar aktigt då är jag rädd. Men men, det får duga. Har inget annat val...

Besöket gick över förväntan ändå. Det sista började det bli väl mycket folk och då blev det lite jobbigt. Ebbe började skrika och svetten började rinna. Men då hade jag redan kollat igenom alla skor jag kunde hitta. Men det gick bra ända tills jag kom ut i bilen och andades ut och slappnade av, då fick jag ångest till tusen. Men det blir ju lätt så. Att ångesten hoppar på mig när jag väl slappnar av.

Nu är jag hemma och jag är så trött. Man förstår inte hur mycket energi en tripp till stan kan suga ur en när man inte är ok. Det är som att åka in till A6 med tok hög feber. Man orkar inte men man bara måste, sen när man kommer hem är man totalt slut. Men ett plus i kanten till mig för att jag gjorde det och nu är jag nog allt några cm längre!!! Jag är faktiskt stolt över mig själv!

Sjukstuga...

Fy, här har inte varit några roliga dagar alls. Hualigen. Jag får aldrig magsjuka, eller väldigt sällan i alla fall. Även när barnen tar med sig det hem från skolan så brukar jag klara mig. Men denna gången var det jag som drog hem eländet. Vaknade på natten till tisdagen vid två och kände att jag mådde illa. Fick skynda mig på toan och när jag var klar och gick ut, fick jag bara vända i dörren och gå in igen. Sen lade jag mig på golvet där inne, var närmre så... När jag satt där över toa stolen så tänkte jag - tänk om, tänk rätt. Alltså - fy stackars mig och nu kommer hela familjen bli sjuka - blev istället - tänk positivt, jag kanske går ner ett par kilo. Störd- jag vet... Än så länge har ingen mer blivit sjuk och hoppas verkligen det förblir så. Det är ju dop på söndag.

Jonny har varit gräsligt förkyld med. Tror aldrig jag sett honom så dålig. Fick ju ringa hem honom igår. Trodde ju jag skulle reda ut dagen själv, men jag kunde knappt stå upp så han fick komma hem. Kanske var tur, för fy vad dålig han blev under dagen. Jätte jobbigt och andas och alldeles matt. Han orkade knappt stå upp ett tag för han var så matt. Så vi båda var helt slut och försökte göra dagen så dräglig för alla fyra barn så gott det gick. Ursh, det var verkligen ingen rolig dag!!

Jag har gjort en jätte hemsk grej med. Fy skäms för mig!! Jag smittar ju fortfarande, 48 timmar efter sista kräkning säger dom ju. Jag brukar vara väldigt noga med det då jag tycker att det är var och ens ansvar att förhindra smittspridning så gott det går. Men jag åkte och klippte mig idag... Hoppas verkligen inte jag smittat henne!! Gick inte till min vanliga frisör utan en annan och ursh vad jag skäms. Men jag börjar bli lite stressad över dopet. Hade ju inte tänkt och bli sjuk just nu och jag var bara tvungen och klippa mig. Måste in till stan och inhandla stövlar med, så det får bli imorgon. Men Jonny är ju hemma idag så det var enda chansen att åka ner. Har försökt få till det för klippning i över en vecka nu, men antingen har hon haft fullt eller så har jag inte haft någon till Ebbe. Men nu är det gjort och jag hoppas innerligt att hon inte blev smittad!! Men annars är jag nöjd med min klippning som blev nästan som jag hade tänkt. Lite färg med och lite nytt smink så blir man nästan som ny igen.

ps. jag gick inte ner ett gram. Inte ens MAGSJUKA får mig att lätta lite, märkligt nog... suck ds.

Tänk om, tänk rätt

Ja det är ju på något vis den tanken jag går runt med i skallen hela tiden. Måste vända alla mina negativa tankar till positiva om jag någonsin ska kunna tro och lita på min egen förmåga i framtiden. Just nu blir det så lätt "nä det klarar jag aldrig" "förra gången gick det åt skogen när jag skulle göra det så det kommer det göra nu med" "det kommer bli kaos som jag inte kommer reda ut". Klart jag inte klarar det när jag tänker så, klart det blir kaos, för jag har ju redan ställt in min hjärna på det och hur det än blir så kommer något kännas som kaos och berättiga mitt tänkande. Jag måste tänka om och helt enkelt tänka rätt!

Speciellt när jag ska gå någonstans. Jag har stressat ut genom dörren så länge jag kan minnas. Stress, stress, skynda och skynda. Jag är alltid för sent ute genom dörren hur jag än gör. Nu kan det bli tvärtom, jag har massa tid över, jag kanske rentav kan vänta en stund innan vi ska ta på oss. Men det spelar ingen roll för känslan är så förknippad med att det kommer bli stressigt ändå. Så jag börjar alltid stressa upp mig själv och hela mitt inre blir ett stort kaos bara jag tänker på att vi ska ta på oss och gå.

Jag har försökt att sluta stressa även om jag är sen. För det går sannerligen inte fortare att komma ut genom dörren bara för att jag stressar. Nej tvärtom, det tar oftast längre tid eftersom jag oftast bara irrar omkring... Nu försöker jag tänka att jag hinner och blir jag sen så blir jag. Det kommer bli jätte bra ändå.

Sen finns det såklart vissa tider som jag helt enkelt måste passa (inte så enkelt alltid dock) som exempelvis läkaren och liknande. Men jag är helt enkelt urusel på det. Hur jag än gör så blir jag sen. Så hela proceduren att komma ut genom dörren är så ångest fylld så ni anar inte. Verkligen något som jag måste träna bort.

Denna veckan har jag något planerat varje dag. Fullt schema från måndag till fredag. Innan tyckte jag det var pest att ha en massa planerat. Nu tycker jag det är bra, för jag behöver det... Behöver göra något varje dag, vara lite social varje dag och behöver komma ifrån väggarna här inne för en stund. Livet känns ju lite mer meningsfyllt och man fyller dagarna med något som är trevligt. Behöver tänka att jag klarar det och att allt kommer och gå bra. Det är så tråkigt att jag har blivit sån här. Jag som alltid varit fröken "det löser sig" har nu blivit fröken "det skiter sig" och sån är ju inte jag...

Nej, jag behöver sannerligen tänka om och tänka rätt - så att jag blir jag igen!

Söndag upp o ner...

Idag är en sån där seg evighets söndag. Gnäll och bråk mellan syskonen. En av sönerna reter gallfeber på sin mamma genom och säga emot allt jag säger. Märkligt det där... Efter dessutom en ganska jobbig natt så är tålamodet = NOLL!!

Jag ligger ju dessutom på gränsen hela tiden med mitt mående och lite störd sömn gör att jag redan balanserar igen. Sen allt bråk och gnäll... Nja det gör inte saken lättare direkt. Det gör att jag känner mig som en misslyckad mamma rätt igenom! Jag vet att det är så här för alla ibland/emellanåt/nästan alltid/varenda dag... Men vissa dagar orkar jag bara inte. Som idag. Barnen har en massa läxor att göra (mera bråk) och jag orkar inte... inte idag. Men jag fick visst inte bara ändra läxdagar hur som helst så det är väl bara och bråka på...

Jag skulle väl säkert behöva ut och gå, eller träna, eller bara göra något. Men jag orkar inte. Skallen bultar och ångesten dyker upp titt som tätt. Fastän vädret är fantastiskt utanför fönstret så varken vill eller orkar jag ta mig för någonting... Jag hatar när det är så här, när man bara går och väntar på kvällen, för det är ju livet jag väljer bort på något sätt. Det är ju nuet man ska ta tillvara på och jag blir så besviken när nuet inte fungerar för mig.

Igår såg vi på "I rymden finns inga känslor". Lite udda film om en kille som har Asberger. Han tycker inte om när någon tar på honom bla. Gör någon det så liksom bara knuffar han bort dom. Ibland känner jag att man skulle vara lite mer sån, markera starkt vad som är ok och inte. För ofta biter man ju bara "ihop" och finner sig i det mesta. I längden tär det på självkänslan. Nu menar ju inte jag att man behöver vara så drastisk som han och knuffa bort någon så rejält som han gör. Men att bara säga stopp ibland, detta funkar inte för mig, ja det tror jag vi alla skulle behöva ibland. Men när det gäller barnen så spelar det tydligen ingen roll vad man säger, idag lyssnar dom inte ändå...

Detta gör också att jag blir nervös inför veckan som kommer. Förra veckan när jag var ensam hemma med alla barnen så slutade det ju med att jag trilla ihop i hallen en morgon, när det helt enkelt blev för mycket för mig. Ursh, det var läskigt. Kommer jag orka denna veckan? Jag hoppas verkligen att jag är lite starkare och orkar, för jag vill bli mitt gamla jag igen - NU helst. Jag väntar och väntar. Tänker positivt, fastän det är grymt svårt ibland. Men idag är det sannerligen inte den bättre dagen, men den kommer nog i morgon.

Imorn ja, då ska jag fika med trevliga vänner i kyrkans hus. DET ska bli riktigt trevligt. Sen har min dopklänning kommit tillbaka som jag sydde till Emil och rosetterna ska bytas, Ebbe ville visst inte ha rosa...

Ebbe,,,

... är väldigt glad i mango puré.

... är inte glad i mammas lagade mat. Nej, sempers ska det va och då gärna lasange.

... är en glad kille. Så fort man tittar på honom, ja då ler han och charmar i mängder.

... tycker jätte mycket om Hale Bop reklamen. Ni vet den där när en tjej sitter och sjunger Hale bop... Vet inte om det är abonemanget eller tjejen han tycker mest om...

... är väldigt väldigt glad i sin gå stol.

... är väldigt duktig på att skrika rakt ut för att alla ska höra hur fruktansvärt arg han är. Jisses, det låter sannerligen som en siren!

... tycker verkligen om sina syskon.

... en liten social kille. Ju fler ansikten som dyker upp och tittar på honom, desto gladare blir han.

... kan vända sig, men gör det inte speciellt ofta. Det är ju jobbigt att ligga på mage...

... kör in huvudet i sin snutte när han ska sova.

... tycker gröt är väldigt gott.

... har fått sin första tand.

... ääääälskar sin gåstol

... sover alltid nätterna igenom. (men det kanske jag inte skulle skriva...)

... tycker jätte mycket om att ligga på skötbordet.

... skrattar högt, helst då åt sin pappa.

... undersöker allt med sina händer, naglar, munnen och ögonen väldigt noga.

... är väldigt kittlig!!!

... gillar att ligga och leka med ljud. Da da, ga la, glrshu, aaaaaa...

... sover så himla gott i sin fina vagn.

... börjar bli för stor för sin vagga.... "snyft"

... börjar även bli för stor för liggdelen. Inte undra på, han är ju snart 6 månader... Men det ska gå, liiiite till.

... , precis som alla mina barn, förgyller alla dar på många många sätt!!!

Ett besök hos Lena

Ja idag var det då dax för veckans besök hos Lena, bvc:s psykolog. Denna timmen är så otroligt viktig för mig. Det känns som att hon stämmer av och "sammafattar" mitt mående. Hjälper mig vidare och peppar mig till att tänka posetivt om framtiden.

Samtidigt som jag alltid lite längtar efter min timme hos henne, så är det lite jobbigt också. Det innebär ju att jag måste "lyfta på locket" och plocka fram sånt som jag "gömt". Jag kan komma ner dit och vara på ganska bra humör och sen gå därifrån och känna mig ganska nedstämt. Kan känna mig lite bitter de gångerna. Tycker jag borde gå därifrån något lättad och lite gladare. Men saken är ju den att de känslorna som jag stängt inne så länge, måste ju ut på ett eller annat sätt. Annars kommer jag ju aldrig bli "bra".

Idag känns det ganska okey. Varken glad eller ledsen. Varken tungt eller lätt. Känner mig ganska neutral och det bådar ju gott. För om något gör mig glad idag så kommer jag ju känna det och samma sak åt andra hållet. Jag vill ju känna. Vill ju ha saker omkring mig som gör att jag känner mig gladare. Man kan ju inte gå runt och vara glad hela tiden för då känner man ju inte vad det är i sin omgivning som gör en glad. Förutom när man är så där nykär då och man går runt och ler hela tiden. Visst finns såna dagar ibland med. Men alla dagar är inte såna. Bara jag inte börjar dagen med att känna mig nedstämd, så är jag nöjd. Det känns ändå som att det ligger något där nere i magen och pyser lite lätt. Så idag har jag alla förutsättningar att det blir en bra dag. Nu går jag iväg till Lena, sen får vi helt enkelt se. Le ska jag i alla fall göra. Många gånger!!!

HEJJA MIG!!

Idag när jag vaknade, då äntligen, kände jag det som jag inte känt på väldigt länge... TRÄNINGSVÄRK!! Det är väl den enda värken som är okey att ha? Vad botar träningsvärk då? Mera träning så klart. Så det har jag gjort idag medans Ebbe sov på förmiddagen. Samma som i förrgår. 30 min på cross trainern och styrkeövningar på mattan. Jag känner ju att jag mår bra av det, så nu gäller det bara att hålla i.

Mådde rätt ok igår, hela dagen. Mår rätt ok idag med. När Ebbe vaknat och ätit ska jag duscha, sen blir det en promenad med vagnen. Behöver friskluft och Ebbe med för den delen. Jag hoppas nu bara att det här som börjar kännas som en vändning, gör det nu denna gången. Ja, svackorna är väl inte slut ännu, men hoppas inte dom blir så djupa, som den jag har haft nu har varit. För ärligt, så vet jag inte hur mycket mera svackor jag orkar med. Det tär på en kan jag lova! Men jag försöker fortsätta mot toppen, fyller dagarna med sånt som gör mig starkare. Sen när leendet är här för att stanna, då ska jag njuta av varje sekund av mitt liv... Ta igen allt jag missat och börja leva på riktigt!

Av dammad och klar...

Efter att jag väntat i stort sett hela dan igår, så gav jag upp. Blev en tur till ICA, för jag blev så himla sugen på tacos. Det stod inget bättre mående i hyllorna heller. Tänkte om jag kunde köpa mig ett annars. Kanske rentav skulle hitta ett som var på rea. Ugående modell?? Ne hä, inte det heller....

Vi åkte hem och åt. Satt i soffan och kände hur jag liksom bara svällde över... Ursh. Då blev jag förbannad. Vad har jag väntat mig? Att ett glatt och hälsosamt liv bara skulle dyka på mig i soffan UNDERTIDEN jag åt?? Nä nu jäklar! Träningskläderna åkte på, eller ja, med våld fick jag på mig dom. Kläderna har ju inte växt i takt med mig direkt... Funderade ett slag på hur jag skulle få av mig dom sen när jag var svettig och allt. Men det finns ju sax i värsta fall. Sen drog fram min cross trainer som dammat ihop i hörnet. Nu har den stått där och skrattat färdigt åt mig när jag slöar i soffan. Jag har ju egentligen en ganska fin sådan med dator och allt. Det är ganska tragiskt jag inte ens ser den... Men det man inte vill se... ja ni vet. Sen körde jag på. Så mycket jag orkade i 30 min. Sen fram med bollen och gjorde styrkeövningar.

O fy attan vad skönt det kändes!! När jag lade mig för att sova gjorde jag det med en känsla av att vara "nöjd". Det var längesen jag kände mig nöjd. Men det gjorde jag igår. Jag vände det där tomma till att fylla det lite med endorfiner från min träning. Så lite bubbel finns det längst ner på botten nu. Nu gäller det bara att balansera det bra, så jag inte välter ut det igen.

Ska fylla på med lite mer bubbel med en fika med min mamma idag. Måns kommer snart hit med, har han rätt humör så fyller han på lite med.

Det gäller bara att orka kämpa sig förbi allt det där tunga. Försöka se framåt och försöka se en ljusning. Idag går det på rätt håll, hoppas det gör det i morgon med!

Tom dag...

Idag har det varit en sån där dag när jag inte gjort någonting alls. Dagen har varit lika tom som jag känner mig. Det känns bara som att jag har suttit på en stol i köket och väntat. Men väntat på vad? Förmodligen har jag väntat på det där bättre måendet som jag kände av för dryga veckan sen. Tänkte att om det passerar utanför fönstret kunde jag ju va redo och kasta mig ut och greppa det. Men inget bättre mående passerade, fastän jag väntade och väntade...

Väntade halva förmiddagen på att Ebbe skulle vakna. Men han sov länge, säkert just bara därför. Hade jag piskat på mig själv och tränat eller nåt, ja då hade han väl så klart inte sovit så långe som han nu gjorde. Märkligt det där...

Sen, tillslut, vaknade han. Åt lite, låg på golvet och lekte med sina fötter en stund, sen satt han i gåstolen en stund och blev arg så fort det tog stopp, så klart. Så jag satt på min stol och väntade på att han skulle gå in i nästa vägg så jag fick vända stolen igen. Så blev han trött och jag lade honom att sova. Sen satte jag mig och väntade igen.

Jag antar att jag bara väntar på att timmarna ska gå, att dagen ska gå mot sitt slut, för detta är ingen bra dag. Men det är klart, så länge jag bara sitter och väntar på att det glada måendet ska hoppa på mig, ja då får jag nog vänta. För det kommer inte bara så där, speciellt inte när jag bara sitter i köket på min stol, men ansiktet vilandes på händerna och gör absolut ingenting...

Men idag har varit en sån dag då jag inte orkat ta tag i mig själv... Jag har egentligen ingen ångest för att dagen bara passerat heller. Man kan väl få ha en sån dag ibland. Bara det inte blir till en vana. Jag blir bara så förundrad av att man bara kan låta en hel dag bara gå... Utan att göra något speciellt. Tänk vad mycket man hinner på samma tid om man bara satte lite fart. Men jag har bakat hela helgen så idag fick tiden bara rinna iväg och jag har inte gjort något för att ändra på det - än...

Ebbe har vaknat nu, så han ska få lite gröt, sen tar jag med mig honom och går ut och går. För nu får det vara slutväntat för idag. Jag ska gå en rejäl tur och se om jag kan hitta det där måendet någonstans. Och hittar jag det inte idag, så hoppas jag att jag gör det imorgon. En sak kan jag i alla fall konstatera. Att i köket finns det inte. Inte på toaletten heller. Och inte i sovrummet när jag vaknade heller. Men kommer det inte till mig så finns det bara en sak att göra. Börja leta. Ut och leta i friska luften, leta hos någon nära vän, eller bjud in en vän så kanske det smiter in genom dörren, se ett roligt pogram så kanske det kommer fram med mitt skratt, ge medicinen ytterligare några dagar så kanske det kommer fram när jag pratar med mina underbara barn.

Vart det än gömmer sig, så kommer jag att hitta det. Fågel, fisk eller mitt i mellan?? Ja, det är frågan det... Upp mot skyn, ner mot marken eller precis rakt framför mig? Jag låter er få veta när jag hittat det. Jag vill ha tillbaka "bubblet" i magen så jag hoppas att jag hittar det väldigt väldigt snart...

Mer frost i bild...