Inte barnens bästa vecka...

Dålig uppdatering på den här sidan det sista... Men det finns en anledning till det. Just nu har mitt första namn varit fröken gnäll. Den här värmen har gjort mig likt en platt pöl på golvet som inte har velat sträcka ut sig åt något håll. Har bara velat försöka att inte finnas för mycket, så lite som möjligt faktiskt... För annars hade risken varit stor att ingen hade velat vistas i samma rum som jag. Ens i samma hus... Inte speciellt kul om allt man skriver innehåller gnäll heller, så har hållit mig borta från tangentbordet med. Har genom mobilen läst alla andras bloggar och inser att jag inte är själv om att må som jag gör. För livet och kroppen är tungt just nu. Men nu är det 30 dagar kvar till BF och det kommer gå fort. Hoppas jag....

Här har allt varit ganska upp och ner det sista om jag ska vara ärlig. Det händer saker i barnens liv som jag aldrig trodde skulle bli ett bekymmer. Men när man för en gångs skull kan ge dom extra tid, så blev det inte som jag trodde. Det har istället blivit ett jätte bekymmer, vilket har blivit ett stort problem för de små. Tyvärr... Kommer inte gå in på detaljer, inte än, det beror på hur historien utvecklar sig. För händer det mer saker som gör att mina barn kommer må dåligt, så tänker jag inte skydda någon mer. Kommer inte vara tyst. Kommer göra allt för mina barn ska må bra, för det här som nu händer, är så idiotiskt så det är sjukt!! Det är synd, för det har alltid fungerat så bra med barnen. Men det är ju för att jag inte har krävt något. Jag har alltid släppt dom mer än jag har velat -för deras skull. Kan dom vara lediga från fritids på lov och liknande, så klart att dom ska vara det. Vi är ju två föräldrar! Klart att man är snål med sina dagar, men det är inte barnens fel att vi har delat på oss, så dom ska inte bli lidande. Man får helt enkelt lida i det tysta och tänka på vad som är bäst för barnen. Men som sagt, nu när det är tvärtom, så är det inte lika smidigt. Det är inte barnens pappa som är är det största problemet i den här frågan. Men kanske måste man säga i från och stå på sig mer än vad vissa människor gör. De här dagarna som är kvar på denna veckan ligger jag lågt, så länge det är ok med barnen. Kommer prata mycket med dom nästa vecka, sen får vi se. I vilket fall som helst så ska dom inte känna sig skyldiga och få dumma frågor från personer i deras omgivning om dom vill åka till sin mamma när deras pappa jobbar. Det kommer mer lov och mer veckor när detta förmodligen kommer inträffa. Men jag kommer inte "mesa" mer. Jag gör allt för barnen!! Sen finns det ju en annan sida på problemet. Det är ju lite synd om dom som orsakar detta, för det är dom själva som driver barnen ifrån dom. Dom kommer tillslut inte få den kontakten som dom önskar, för det kommer inte barnen vilja. Men jag är trött på att skydda alla för att inte barnen ska tycka illa om någon. Det är ju inte någon skyddar mig, utan där sägs både det ena och det andra till barnen. Sant eller inte, där hoppar det grodor ur munnen både till barnen och så dom hör. Vilket är synd, för det har motsatt effekt, än den effekt dom tror att det har... Men som sagt, jag kommer inte skydda dom mer. Prata skit, NEJ, för det är inte sån jag är. Sa till ena sonen för tio minuter sen när han sa mindre snälla saker om en av dom, att man säger inte så. Man kan tycka mycket, men man väljer sina ord. Hade det istället inträffat hos den han pratade om, hade förmodligen inte hon sagt samma sak, utan säkert skrattat åt vad han sa... Ibland kan jag bli arg på mig själv, varför jag tillrättavisar barnen när dom säger vad dom tycker, för det är ju dom som ställer till allt!! Det är dom som får sonen att säga sådant som han gör. Blir så arg när det inte funkar likadant på andra hållet!! Men sen när jag har tänkt en stund så vet jag att jag gör rätt, i slutändan... För jag vill inte sjunka lika lågt och bete mig lika dumt! Jag hoppas att den personen som står i bakgrunden av allt det här och inte riktigt vågar markera vart gränsen går, samlar sig och säger ordentligt vad som bör sägas. För tyvärr så förstör dom för honom med. Barnen bli besvikna på att han inte öppet och högt visar och talar om att han står på barnens sida.

Allt detta låter förmodligen kryptiskt i era öron. Ni som känner mig/oss vet vad det handlar om. Som sagt, inga närmre detaljer just nu. Men fortsätter det, då kan jag lova att ni får veta allt. För jag lider med barnen och detta måste få ett slut -NU!!!!

Veckorna fortsätter och rulla på. På lördag går jag in i vecka 36+0 (vecka 37). Barnen är här en vecka och den veckan är ganska fullspäckad. Sen åker dom i två veckor på semester med sin pappa och hans föräldrar. Sen när dom kommer tillbaka så är det bara en vecka kvar! Eller förmodligen två... Problemet är att dom ska vara här i två veckor då och vi har verkligen ingen barnvakt. Man får ju hoppas att det sätter igång på rätt dag och rätt tid så det löser sig. För allt beror på hur alla jobbar. Det värsta scenariot utav alla är ju att Jonny skulle få vara hemma med barnen och jag får ge mig in själv. Men ja, det skulle kunna hända och det gör mig gråt färdig. Hade man kunna bestämma dag, ja då hade det varit så mycket enklare, men nu fungerar det ju inte så. Det bästa skulle ju vara om det satte igång när dom är på semester, men det lär ju inte hända. Förmodligen så går jag över en vecka och då är det ju pappa vecka igen och då löser sig ju allt!